1971-1972

1972 Januari

I går natt upplevde jag en säregen situation på hemväg till Åsö från Wollmar. Jag gick på en dåligt upplyst gata. Långt borta såg jag en gestalt växa fram. Jag såg den tydligt, på något sätt som upplyst av ett sken. Närmare och närmare kom vi varann. När vi kom tillräckligt nära, så jag kunde urskilja gestalten, visade det sej vara en helt naken karl. Underligt! Men jag tyckte inte att det var något konstigt utan snarare helt naturligt. Det for en tanke genom huvudet: ska jag säga något åt honom? På något sätt kände jag en viss samhörighet med honom, inte att det var synd om honom. Natten var iskall. Dom senaste nätterna har jag drömt om nakna vackra kvinnor. Vid det första tillfället låg det en underbart vacker blond kvinna utanför mitt fönster, nere på gatan, med ett stort sår utefter ryggen, mörka tårfyllda ögon, som det var svårt att få begrepp om dom var döda eller levande. Hennes kropp var i en underbar varm, gulbrun färg, liksom lyste mot den grå asfalten. I den andra drömmen låg en kvinna på en säng, också blond och vacker. Runt kroppen ringlade en stor orm. Hon lekte med ormen. Ännu när jag blundar kan jag se dessa underväsen. Därför tror jag, att när jag fick se den nakna karlen, så var det bara riktigt. Det fanns ingen skillnad på dröm och verklighet. Det var ett ytterligare konstaterande.

Starka, starka Ingrid som är så stark att aldrig besvära någon. Sitta här i ensamhet och gråta, sedan visa upp en glättig attityd när någon närmar sej. Denna maktlöshet, bottnar helt i att lyckliggöra dom man älskar och tycker om, men jag själv då, min tillfredsställelse. Om det ändå fanns någon makt eller väsen att tillkalla, att fråga till råds. Hur skall jag orka? Kasten mellan lycka inför något som är oidentifierbart och denna fruktansvärda hopplöshet. Den människa som jag skulle kunna ge mitt liv för att lyckliggöra har varit här och lånat pengar för att lyckliggöra sej själv för ett par timmar. Hur kan det vara så grymt att det inte går att göra något för honom, att komma över denna grymhet, som att han måste söka sin ”lycka” i ett preparat istället för genom mej. Människor spottar på så mycket, utan att kunna göra något enda lilla grand för andra. Helt därför att människor inte har någon möjlighet att göra något för varann. Allt är dött till förintelse och mörker. Din olycka är din olycka behåll den för dej själv. Jag drömmer om att förvandlas till en fe, som svänger med sin trollstav. Vips! Så blir alla lyckliga. På det viset kan vi glädjas tillsammans. Jag fyller mej själv med vin för att där finna ett omtöcknat tillstånd, som skall göra det omöjligt att tänka. Vad är själen? En människa är utrustad med en hjärna, ett hjärta och diverse organ. Hjärtat slår och slår, nästan enkom av vana, organen fungerar utan större ansträngning. Återstår då hjärnan. Skall man använda den? Nej och åter nej. Det är då alla dessa varför tränger fram. Det är otaliga människor som ställer dom, men det finns inga människor som kan besvara dom.

Jag står som en mörk skugga i en stor tom, ljus världsatlas och blir utsatt för den ena besvikelsen efter den andra. Min sårbarhet är i bottenläge. Jag rörs inte längre, tvärtom njuter jag. En dag brister kanske alla fördämningar och det rinner över. Men till dess är jag död både andligen och kroppsligen. Det är ett nytt år. Häromdagen kändes det hoppfullt att ha ett helt nytt år framför sej, med alla ovetande dagar, som jag hoppades skulle innebära många nya upplevelser. Men min likgiltighet inför framtiden är total. Det finns många små barn som är i begynnelsen av sitt liv, stackars små varelser. Det enda som jag önskar dom är att aldrig fråga varför. Inte börja fundera över en eventuell mening med sitt liv och kanske hamna i samma tröstlösa, famlande tillvaro som jag.

En teve är nu placerad i min boning. Jag känner tillfredsställelse. Mitt humör är i topp. Skönt! Det rör sej kring min person. Fortfarande har jag svårt att reda upp mina känslor. Jag kan inte komma ifrån att dom jag tycker om är flera. Slåss hela tiden med att jag måste välja. Konventionen kräver det och tydligen även min moral. Ingen klandrar, ändå så känns det fel i eftertankens klara röst. Förr hade jag trott att mitt känsloliv var stört. Nu tycker jag tvärtom att mitt känsloliv är rikt. Det räcker för flera, kanske beror det på att jag inte utlämnar det helt till någon. Vilket kan tyckas snålt. Undrar om jag kommer dithän att jag helt och öppet kan tala om vad jag känner för vederbörande? Som det är nu tycker jag (själviskt) att det är av mindre betydelse.

Jag känner mej sjuk. Hela kroppen värker. Bor på Wollmar nu, Birgitta är på SÖS, opererad för gallsten. Måste ta en sväng hemom. Jag väntar på brev. Thomas fick vara ute i fyra dar, blev hämtad sen. Han skrev ett kort brev. Ville att jag skulle komma på besök till Långholmen. Har ingen lust att varken gå upp till honom eller skriva. Jag kan inte riktigt klargöra motiven därför. Kanske betyder han mer för mej än som en god vän. Det gäller ändock en ömsesidig trygghet. Vad han kan ge mej är i alla fall inte trygghet. Jag behöver någon som kan ta ansvaret för mej. Annars svävar jag iväg helt. Jag känner äckel inför allt som har med krav att göra. Den enda som jag ständigt känner en aldrig sinande längtan efter är Janne. Men jag vet samtidigt att jag inte orkar med honom heller i längden. Jag anstränger mej att inte tänka på framtiden, men det är svårt att inte oroas över hur det skall bli om Birgitta och Jonne flyttar från stan. Jag vill ut och få kontakt med nya människor, men orkar inte realisera den min önskan, utan sitter här hemma och deppar. Kanske är det inte så konstigt att jag efter ett allt för stökigt år försöker komma ner i varv och försöka reda ut en massa nya begrepp och tankar. Trots allt trivs jag förbannat bra med mej själv.

Trots att mina dagar går i tristessens tecken, är mitt hjärta nöjt. Det hämtade lite näring i fredagsnatt. Det är förunderligt att bara närheten av min själsfrände gör att livet åter blir värt att leva, luften värd att andas. När jag blundar om kvällen och skall inträda i sömnens värld kan jag se honom för mej, som ett vackert, smäckert djur som rör sej sakta och rytmiskt fram, ibland svävande ovan marken, med ett fladdrande skynke svept kring sin nakna kropp och ett lyckligt leende över sitt annars så bekymrade ansikte. Det finns ingen gud för mej men väl en människa av kött och blod som jag älskar av hela mitt hjärta.

Sitter vid köksbordet på Wollmar och läser tidningar om vad som händer i vår värld. Jag kan aldrig vänja mej vid alla dessa fruktansvärda händelser som sker öppet inför våra ögon. Tretton människor har blivit ihjälskjutna av polisen på Irland. Femhundra människor har dött av förgiftad fisk i Lagos. En människa har frusit ihjäl mitt framför ögonen på invånarna i ett bostadområde i Göteborg. Hur kan människor göra detta mot människor? Läste ”vad gör jag om mitt barn börjar knarka?” Svaret ”tala med ditt barn, lyssna på ditt barn, bry dej om ditt barn” Är inte det naturliga saker som inte skall behövas påpekas? Men eftersom det tydligen måste påpekas så är det egentligen inte så konstigt att det sker fruktansvärda tragedier.

Februari

Det är nu sjätte dagen snön faller i tunga flingor och täcker vår gråa stad med ett rent täcke. Känner mej ledsen. Mitt intresse för jobbet här på Orrje är totalt slocknat. Börjar känna oro för framtiden. Vad ska jag syssla med? Som det är nu tynar jag bort. Att sitta och längta efter att dagen skall ta slut så jag kan få gå här ifrån. Det kan väl ändå inte vara något för framtiden. Alla tankar kretsar kring mej själv, jag vill inte det. Men möjligheterna att tänka på och arbeta för andra har jag inte.

Kommer hem glatt visslande, sätter på kaffe, det goda humöret sprudlar, hör en skön popskiva på radion. Pladask! Jannes ansikte dyker upp för min inre syn. Jag ältar och ältar mina minnen tillsammans med honom. Varje ord han sagt vänder och vrider jag på. Det går inte att komma ifrån honom, samtidigt gör jag inga ansträngningar att söka upp honom. Varför talar jag inte om för honom hur mycket han betyder? Men jag vet också att något annat förhållande än det som är nu inte är möjligt. Kanske kan jag slå bort tankarna på honom. Det är mycket självplågeri, som gör att jag gottar mej i en ständig längtan efter att se och höra, att ta och känna på honom. Jag förvånas över att han blir förvånad och tvivlande när jag säger hur mycket han betyder för mej. Jag tycker att det måste märkas på mitt sätt mot honom. Men kanske döljer jag mina känslor bakom en tuff attityd. Ibland önskar jag att det gick att träda ur sin egen gestalt och iaktta sej själv med andra människors ögon. Mitt inre börjar jag känna mer genom djupa självanalyser, men mitt inre sett med ögon utifrån det är ej möjligt. Alltså blir det en sned utveckling av mitt jag.

En kväll som denna Trettondagsafton är många familjer tillsammans. Vissa tvingas till samvaro, men det finns väl några som är tillsammans och känner lycka och tillfredsställelse. Själv har jag tillbringat denna dag helt i ensamhet. Telefonen har varit död. Det är skönt med en hel dag för sej själv, utan att känna sej utanför. Jag har funderat hit och dit om jag skall besöka Thomas i morgon. Han har skrivit och bett mej komma. Har inget att säga honom, tycker bara att han har en massa krav på mej, medan jag inte kan ställa några som helst krav på honom, bara förstå. Har tänkt försöka tala med Janne om att inte träffas mer, kan inte riktigt komma överens med mej själv. Hur det än är så kan han ju ge mej lite livsgnista. Det är någon att vänta på. Det ger lite spänning i vardagen. Kommer telefon att ringa ikväll? Allt som är obestämt lockar mej. Säger jag bestämt till honom att inte höra av sej mer. Vad finns det då kvar? Nej, jag är inte redo att avstå från den spänningen, så länge som samvaron tillsammans med honom tillfredsställer mej. Det är bäst att rida ut stormen, tills bara aska återstår. Det är lättast så.

Sitter här i min isolerade tillvaro och tänker och känner efter. Efter Janes senaste besök härom kvällen verkar det som den sagan är all. Det var som att vakna upp ifrån en vacker dröm och upptäcka att det var en mardröm. Jag kan inte hålla kvar värmen längre nu är det bara kyla kvar. Eftersom mina känslosvall inte är riktigt att lita på kanske det är för tidigt att försöka utröna vad det hela var. Var det bara fixering trots allt? Eller var det lycka över att behövas? Nej inte, i så fall skulle jag finna lycka på många håll. Men vad bestod min svaghet i? Kanske var jag tjusad av hans ungdom, hans vackra utseende och kropp. Samtidigt som det är skönt att det är slut, så känns det tomt. Jag lämnar det ena efter det andra efter mej, utan att söka ersättning. Ruskigt, men sant. Framför mej finns döden bakom livet. Jag känner mej trött vid tanken på att leva kanske lika många år till som jag redan levt. Med nya uppslitande episoder som suger ut all kraft ur mej. Det sägs att man blir rik av erfarenheter. Jag tycker det känns tvärt om.

Jag söker mej till unga killar, det är uppenbart, mycket unga. Alla karlar i min egen ålder äcklas jag av, när de närmar sej mej. Jag attraheras av renheten och den uppriktiga ärligheten hos yngre killar. Dom har inte hunnit få alla dessa känslostörningar och manliga prestiger, som skall försvaras till varje pris, även om det innebär att dom måste trampa på andra. Jag äcklas av denna fastlåsta attityd, som gör mej förlamad och helt oförmögen att klara av. Visst är det kanske fegt! Samtidigt utnyttjar jag nog dom yngre killarna, som inte alls förstår min attityd och mening. Men det är bara så skönt att dom inte försöker gå på djupet och försöker sej på att analysera mej. Dom är ute efter att ha det skönt och skiter i allt annat. Jag har analyserat mej själv så grundligt att det inte behövs någon mer diskussion. Jag vet något så när var jag står och har inga förhoppningar att lyckas göra mej själv lycklig, ingen annan heller för resten. Vad jag endast är rädd för är att jag trampar på dom i min egen önskan att ta tillvara på dom små möjligheterna att finna tillfredsställelse, om inte själslig så i alla fall kroppslig. Den andliga lyckan försöker jag nå helt på egen hand. Mitt hopp att finna den tillsammans med andra människor har jag slutat att hoppas på.

Med sorg i sinnet inser jag att kärlek inte kan ge mej det min själ kräver. När jag kan möta den som förstår min själs gömmor och våga öppet visa själen då har jag nått toppen. Men det kan aldrig bli så för jag kommer aldrig våga visa den, fast den egentligen inget är att ha, så gömmer jag den. Det är det enda som finns kvar av mej i denna hårda och kalla människoföraktliga värld.

Nyss ringde min mor och ville att jag skulle komma. Gud vad skönt att det finns någon som frågar efter mej, helt i egenskap av min person utan krav, bara av ömhetsbehov. Tack gode gud att dom, mina föräldrar finns vid liv. När dom har hemsökts av döden finns det inga kvar som detta känsloutbyte kan.