maj
Livet är en berg och dalbana med djupa dalar och berg som blir mindre och mindre. Vad är det som gör att det blir kortare mellan dessa höga stunder som är svårare än någonsin att nå. Visserligen har jag vetat att världen och livet är ett helvete, men tydligen kunnat blunda och drömma mej ifrån det. Men nu är det som någon vred till hårt och obarmhärtigt någonstans inom mej. Jag kan inte se positivt eller ljust på tiden som ligger framför mej och det utan att egentligen kunna finna något direkt påtagligt som har förändrats för eller omkring mej. Visst har min tid tillsammans med Kenneth och Thomas gjort sitt till. Men förr har det gått att skjuta personliga saker som endast drabbat mej åt sidan. Hur jag än försöker att tänka in vad som händer med mej så är det bara stopp jag kan inte röna ut något. Det känns bara jävligt, urjävligt.
Vad gör Thomas nu? Vad tänker han och var är Kenneth? Tänker han på mej lika mycket som jag på honom? Om jag bara visst om han lider eller inte. Är han lika hård mot sej själv? Orkar han leva vidare, hur länge? Trycket på hans nu alldeles utmärglade axlar blir ju bara tyngre och tyngre. Åh det är djävulskt att veta att någon man tycker om lider utan att kunna göra något för att lindra.
Efter en helg som har varit omväxlande har jag hamnat tillbaka i samma hopplösa tillvaro. Resan till Stockholm från Tärnsjö började med ett gott humör hos mej, men ju närmare stan vi kom desto mer irriterade blev jag och tankarna rörde sej kring att jag måste åka genom Vasastan för att titta efter om jag skulle få se honom. Vad skulle jag då göra? Jag kan inte riktigt klargöra det: Stanna och prata eller åka förbi och sedan få ha den fruktansvärda smärtan efteråt. Jag bara ältar det ständigt och jämt fast jag vet att han är förlorad för mej. Någon tillvaro finns inte för oss, men det är ju så svårt att acceptera
Åke, Gull-Britt ”Guldet brinner”, Mathias ”Puss” och ungarna och jag har varit på Folkfest i Uppsala lördag och söndag, med övernattning i Tärnsjö. Det var musik och musik, men ett passivt delatagande av alla som inte musicerade. Om man efteråt ska tänka efter så hade det för min del varit mer givande att sitta under äppelträdet i Tärnsjö och bara utforska vad mina tankar bär på. För efter smällen, så har jag inte tänkt något rakt ut ända ut till slutet. Är det feghet eller är det helt slut. Jag var med Gull-Britt hem till Huset, vi hade det skönt, prat om att leva eller inte leva. Då fick vi höra på radion att den stackars Norgren hade stulit sej till några korta timmar av frihet och jagas nu som ett djur, arma människa.
juni
Jag har gått genom ett varmt och skönt Stockholm med Peter. Vi har varit hos Berit och pratat Stjärnvik. När jag är tillsammans med andra så skrattar jag och är glad. Men så fort jag blir ensam så är jag färdig att slå huvudet i väggen och skrika och gråta. Det är inte det att jag är beroende av andra. Nej det spelar ingen roll vad jag skriver det går ändå inte att klargöra vad jag känner.
I går kväll var Berit och jag i Vasaparken med en flaska vin. Vi träffade Janne, Gurkan, Peter R. Sivert och Thomas. Thomas har nu blivit utskriven från Ulleråker och bor på Norrbackagatan. Efter vad jag har hört så silar han igen. Jag orkade inte försöka få någon kontakt med honom. Det blir ändå så att jag lurar honom, mina känslor räcker ändå inte till för att försöka rycka upp honom igen. Jag tror egentligen inte att jag duger till att göra något rejält för någon, som jag känner det nu. Jag skiter i allt försöker att leva en timme i taget.
Peter, Berit, Lennart och jag har varit i Stjärnvik över helgen. Det börjar klarna mer och mer det vi hoppas ska bli på Stjärnvik i sommar. Jag hade lite svårt för Lennart i början, men det gick mycket bättre efter ett tag. Men jag blir rädd när jag tänker på vad som ska bli efter sommaren. Vad ska jag syssla med? Var ska jag bo? Det går inte att arbeta med det jag har sysslat med hittills. Men samtidigt måste jag ju ha pengar för att kunna existera. Om nu det ska vara så nödvändigt. Sommaren har jag hela tiden känt som en räddning och skjutit bort ur tankarna vad som ska hända efteråt.
I dag har jag tittat på en lya som jag ska hyra från september till maj. Dyrt men det är det nog värt. Just nu är det som en hägring att få bo alldeles ensam. Jag känner mej in till döden trött. Det känns som ett svart moln att åka till Stjärnvik nu. Berit och jag har åkt ihop idag, vilket inte var oväntat för mej. Jag har så svårt att förstå mej på henne. Det verkar som hon vill ha mej som någon slags lärjunge som ska gå i hennes ledband. Det går bra så länge som jag tar emot tillsägelser och åthutningar utan att säga något, men om jag ger svar på tal med samma ton – då jävlar. Jag orkar inte snart vara tillsammans med någon, det blir ju bara fel hur fan man än bär sej åt. Om jag ändå kunde fatta varför jag ändå fastnar för dominanta människor, när jag ändå inte kan tåla det i längden. Det verkar faktiskt som om jag dras omedvetet till ett känsloförhållande likt det jag växt upp med till Pappa, att jag måste tvinga mej själv att lida under tryck från någon som jag innerst inne är rädd för utan att den andra parten är medveten om det. För det tror jag inte dom är, eftersom jag aldrig säger emot från början, utan gör som de säger. Det är ju en falskhet från min sida att gå lättaste vägen. Och sedan plötsligt säga ifrån då jag är så uppretad att det ofta blir bråk om småsaker.
