Augusti
Nu ligger jag i mitt röda rum igen hemkommen från Stjärnvik efter en lång tids frånvaro, rent bokstavligt. Sommaren har faktiskt varit både på gott och ont. Det goda har varit Janne, som jag är nästan barnsligt kär i. Han är den första som jag känner en otrolig ömhet för bara av att se på honom när han sover. För mej är han det vackraste jag upplevt på mycket länge. Men nu är vi tillbaka i Stockholm så nu bryts säkert hela förtrollningen, fast det har vi ju med i beräkningen både han och jag.
Det onda består i att jag har upptäckt att ”Stjärnviksprojektet” som jag trots allt hade hoppats på framledes var en tunn bubbla som nu har spruckit. Främst är jag fruktansvärt besviken på Berit, som har levt under vad jag upplever som falsk flagg. Hon är en vek och obestämd person, säger en sak och lever efter helt andra normer. Kanske ska man inte döma så hårt. Men nu känner jag att det är slut för min del med att hitta försvar för hennes beteende, när jag under så lång tid fått ta emot hennes eviga kritik av mitt sätt att leva och mitt beteende. Just ikväll känner jag det där hopplösa svårmodet för framtiden. Jag börjar alltså arbeta på det för mej helt meningslösa jobbet om två veckor. Till vad nytta och mening. Jo jag försöker försvara det med att jag måste ha mat och husrum. Men vad då, det går ju att ordna på ett mera lätt sätt. Så försöker jag intala mej med att det fyller ju dock upp lite tid, annars skulle dagar och veckor bli för lång. Tänka sej va, ”att bli för långa”, när man vet att varje minut på dygnet är en förkortning av ens liv. Varför då skynda på. Sedan vet jag inte hur jag ska göra med min sängplats, för något annat är det inte för mej detta röda depressiva rum. Ska jag försöka ordna något eget? Kommer Janne då att bo hos mej? Skall jag försöka att äntligen bo ensam? Klarar jag att bo ensam? Det är frågor jag ställer mej om och om igen, men som jag inte orkar besvara ens i tankarna.
Som en blixt från klar himmel dök det ner ett brev från Kenneth förra veckan. Först var brevet likgiltigt för mej, men ju längre tiden gick så kände jag att det värmde på något underligt sätt att han dock tänker på mej, fast att jag själv har lyckats att förtränga hans minne helt.
Jag känner ett sällsynt missmod idag fast solen skiner. Janne har nyss lämnat mej efter en skön natt. Hans ögon var så ledsna och föga optimistiska, ännu en dag fylld av kval: blir det pund eller klarar jag mej utan? Vad kan jag göra mer än älska honom. Om det ändå hade funnits något undermedel, som löste upp alla problemen för honom och mej. Ibland undrar jag om det inte vore bäst att helt bryta med allt, även Janne, och sticka från stan för evigt. Men jag vet ju att det inte går att fly undan sej själv. Och även om jag inte kan ändra på situationen och Janne så kan jag i alla fall ge honom ömhet och värme dom stunderna han är mottaglig för det. Vi behöver trots allt varann av kanske olika anledningar. Men allt försvåras av att vi inte har ett eget krypin. Som det nu är så tycker jag mej känna en viss misstänksamhet och försiktighet gentemot Janne (som jag mycket väl förstår efter vad som hänt tidigare), därför känns det dubbelt deppigt. Men å andra sidan skulle jag bo ensam, så skulle dom långa dagarna och nätterna av väntan bli än värre. Nu kan man skingra tankarna på det som händer runt omkring mej. Hur jag än funderar så finner jag inte någon lösning på hur mitt liv skall bli framledes. Jag har under ett års tid bara levt för dagen, tagit saker som dom är, händelser som dom kommit. Men orkar jag det lägre? Jag märker att jag sakta bryts ner psykiskt av att inte ha någon egentlig trygghet kring mej. Mitt hem som jag lämnade utan någon större sorg gör sej ibland påmind. Fast jag traktar efter att inte äga någonting så känns det ibland lite rotlöst, som om jag svävade i luften på något vis.
Nu har den jävligaste tidpunkten inträtt ånyo. Vad väntan är svår. Väntan och tystnad. Janne skulle enligt telefonsamtal komma på eftermiddan. Han var trött ville antagligen hit och sova. Men hur mycket kan inte komma i hand huvud under den långa cykelturen från Vasastan till Söder. Fast jag vet hur lätt det är för honom att snöa in på vägen kan jag inte låta bli att oroa mej för att han har råkat ut för någon olycka och ligger och blöder på en kall och hård illaluktande asfaltgata. Oh Gud vad jag längtar efter honom.
Berit ringde ikväll hemkommen från Luleå efter en permission tillsammans med Tomas. Jag hade hört på stan att Tomas hade stuckit från Uppsala och befann sej påtänd på stan i Stockholm. Det var hemskt att sitta och prata med henne och veta det. Jag vet att vad Berit saknar och så väl behöver är kärlek och att mycket av hennes beteende berodde på det i Stjärnvik. Men ändå kan jag inte låta bli att känna äckel inför henne. Kanske bottnar det i att hon var så ojust mot mej den gången i våras då Tomas och jag var hos henne och hon beskyllde mej för att vilja ta Tomas ifrån henne. Hon fick mej genom sitt resonemang att tro att jag är spekulativ och falsk gentemot andras karlar. Jag gick flera månader efter det och föraktade mej själv. Blev tyst och sluten i andras sällskap för att inte bli betraktad som en flirt. Därför var det som ett slag för mej att upptäcka att hennes bedömning endast bottnade i svartsjuka. Vilket i och för sej är djävulskt. Men efter månader av regelbunden samvaro var jag så duperad av henne så jag trodde att allt hon sa var rätt och riktigt, utan att vara kritisk och observant, vilket jag är mot alla andra människor som skall försöka undervisa mej hur jag skall vara.
Nu sitter jag väntande igen. Vad väntar jag på? Ett vrak? En som är i behov av sömn, kanske lite ömhet. Jag står snart inte ut med denna djävulska vänta. I natt var jag hos Berit i Farsta Strand och pratade ut över en flaska Pernå och en Mandrax. Vad kom vi fram till? Ingenting egentligen, utan jag höll inne med vad jag tyckte om henne. Varför är jag så rädd för att säga vad jag tycker och känner? Några sommarblommor plockade jag på väg till bussen, kanske dom sista. Vad finns kvar av mej nästa gång det kommer nyutslagna blommor? Ett tomt skal? Birgitta talade om att om att Janne ringt en halvtimme innan jag kom. Genast samvetskval varför jag inte var hemma då han ringde. Men jag kan inte sitta och vänta på ett samtal som jag inte vet om det tar en dag eller en vecka innan det kommer. Jag pendlar hela tiden mellan att jag bryr mej inte om ifall han ringer eller ej, minuten efteråt önskar jag inget högre än att jag åtminstone fick höra hans röst. Jag älskar honom med dom sista resterna av känslor jag har kvar. Jag slits mellan att rusa ut och leta efter honom, att hitta honom och föra han hem till min säng och min famn. Men jag vet samtidigt att han sagt att någon eftersökning vill han inte vara med om. Jag kan heller inte släppa tanken på om han sover ut hos någon annan. Svartsjukan bränner. Åh denna ovisshet gör mej galen. Om jag ändå finge somna in för alltid. Kommer jag att vakna i samma tomma säng i morgon bitti? Alla dessa frågor, vem skulle kunna ge mej svar på dom. Det finns inget hopp för mej i en tillvaro som skulle kunna ge min själ frid och ro. Tanken på att börja jobba och möta alla dessa frågor: hur har det gått, gick det bra med erat projekt och så vidare gör mej sjuk. Jag är färdig att spy bara vid tanken på att försöka förklara saker som dom där inkrökta människorna inte ens vill förstå. Jag ligger nu med gråten i halsen efter att äntligen fått det efterlängtade telefonsamtalet från Janne. Vad han ville var att få telefonnumret till Berit: han skulle ha sina pengar nu på direkten. Jag kunde inte svara annat än att jag inte visste det. Vilket är sant. Följden blev att han beskyllde mej för att som han sa ”knyta ryamatta tillsammans med den där fittan” och uppmaningen att ställa hans prylar hoppackade hos Skyddvärnet. Med tillägget att han var ”nojig”. Vad känner jag nu? En stor besvikelse, jag kände på mej att det var fel att åka till Berit igår. Men vad gör jag? Jag varken kan eller orkar sitta hemma och vänta på ett livtecken från honom. Förresten jag skiter i honom. Jag ger fullständigt fan i allt.
Nu har jag nått botten, den absoluta botten. Janne har lämnat mej (precis som jag hela tiden har vetat) efter att ha ätit, sovit och gett mej några korta stunder av kärlek och ömhet. Kommer jag att hålla till goda med det. Och i sådana fall varför. Jag begär mycket mer, men kommer aldrig att få det av honom. Han har inte mer att ge. Därför är det bara att se sanningen i vitögat och bryta helt. Vi kan ju inte ens prata utan att prata bredvid varann. Att bli lämnad så här är som att mista livet, men ändå förbli levande.
Janne kom tillbaka på söndagsnatten. Vi älskade och somnade utan att ens ha pratat med varann. När han sovit ut och ätit så skulle han raskt till Vasastan för att hämta dom lovade pengarna av hans brorsa. Han lovade komma hem hur hög han än var i kväll (vilken tröst). Jag känner nu tydligare än någonsin att mina känslor för honom börja likna en mors för sin son. Jag måste göra slag i saken och tala ut med honom, att jag inte stoppar för det här sättet att leva. Hans smekningar upplever jag bara som surrogat och ett sätt att bot göra dom upprepade besvikelserna han är medveten att han gör mej.
När jag var inne i City idag med Ulrika, så upplevde jag denna stora bullriga skitiga stenöken mer skrämmande än någonsin. Människorna som rör sej i den med hycklande lyx utklädda stad är inte levande, det är robottar som styrs av något som är profit, vinst och direkt utsugning. Det slog mej plötsligt när vi irrade genom Åhléns skrytvaruhus, att allt, var enda sak som fanns på dessa överfulla hyllor och i montrar var totalt överflödiga saker egentligen. Det finns alltså människor som lever i lyx och överflöd på att lura folk att köpa saker som dom inte behöver. Jag vet att det försvaras med att det ger en massa människor arbetsmöjligheter. Men det måste finnas på andra mer meningsfulla sätt. Är hela livet en stor bluff? Vill människorna leva så här? Är det bara hos mej det fattas motiv för att fortsätta detta trampande, i för trånga skor. Jag känner mej som en hasselnöt som någon knäckt tagit ut nöten och slängt skärvorna av skalet i en redan till bredden fylld avskrädeshög. Hur vi än försöker lappa ihop, så finns det inga skärvor som passar ihop, men skålen är stor, skärvorna många, så det kommer att ta långa tid innan man prövat alla och inser att man måste ge upp sökandet och förbli den ensamma biten som ingenstans passar.
Ännu en ny dag fylld av inre och yttre konflikter. Vad jag nu har blivit indragen i är Åke och Birgittas stridigheter om Åkes och Mimis flytt till Arvika. Nu när Åke bestämt sej definitivt för att flytta blev det naturligtvis en fruktansvärd reaktion hos Birgitta. Och som alltid så kommer jag i kläm. Men i gårkväll när det var som mest laddat och Birgitta ringde till Mimi helt hysterisk, med hotelser om bestraffning, vad det gäller Mimis skuld i hela den här saken, så var både Mimi och jag upprörda och lite darriga för vad som skulle komma härnäst. För att lugna oss gick vi ner på Napoleon och drack öl tills vi var så ganska fulla. Där träffade jag Peter R. som lovade låna ut sin bil till mej över lördag och söndag, för transport till Arvika. Få se hur mycket som ligger i det löftet. När jag på ganska darriga ben kom hem idag efter att ha legat kvar hos Mimi och Åke, för att prata ut om det hela med Birgitta var huset tomt. För att rycka upp mej så började jag att röja upp omkring mej. Slängde en massa skit, både mitt och Kenneths kvarglömda grejor och det kändes som någon form av befrielse och lättnad. Sedan i måndags har jag inget hört från Janne. Och på något underligt sätt berör det mej inte ett dugg. Det verkar som om det på något sätt har ebbat ut i ingenting. Mina känslor… nej jag orkar inte klargöra hur jag känner det. Jag är bara så förbannat trött på mej själv.
Är nu ganska full efter att ha varit på Södergård tillsammans med Åke. Nu ligger jag ensam här i mitt röda rum igen och försöker få perspektiv på min tillvaro. Janne är på stan och gör ”vadå”. Som jag känner nu är det skönt att vara full och få ligga ensam i sängen. Men jag kan inte komma ifrån att längtar efter Jannes kropp, hans slanka, mjuka kropp. Det finns trots allt en viss trygghet i att känna hans andetag och tunga ben vilande mot mej under natten. Älskar jag honom? Eller vad är det jag känner? Ena minuten så önskar jag han försvann för evigt och andra minuten skulle jag kunna göra allt för att han fanns här.
Det känns nästan larvigt att skriva nu, det är egentligen inget nytt som finns att skriva av sej. Men jag sitter här med en fruktansvärd tomhetskänsla och gråter. Janne kom igår efter han stuckit i fredags. Jag har bestämt mej för att prata ut med honom och be honom flytta. Jag låg bredvid honom i två timmar i natt utan att kunna somna och kände mej helt främmande för hans kropp, som jag annars brukar smälta ihop med som ett sammantvinnat snöre. Hela dagen har han legat. Birgitta sa att han skulle hämta det han ville ha själv. Janne svarade: inte så länge det finns någon som springer åt mej. Betyder jag inget alls för honom, kommer han endast för sängen? Varför kan jag inte säga sådana saker jag skriver rakt ut till folk. Ingen kan ju lära sej vem jag egentligen är när jag inte vågar tala om vad jag känner innerst inne. Jag bara tiger och ältar saker inom mej själv, vill verka tapper. Till vad nytta? Det är ju ingen som begär det av mej. Jag är så djävla feg, feg, feg, som inte vågar visa mina känslor. Vad fan ska jag göra? Jag härdar snart inte ut. Allt blir bara värre för var dag. Jag är ensam igen, Janne har gått.
