Oktober
Har tvingat mej till en kurs i engelska, med början idag. Tråkigt, men säkert lärorikt. Det är ju engelska vi talar Yavuz och jag när vi skall göra oss förstådda. Efter det en film (naturligtvis) på Filmhuset med Yavuz: Johan Bergenstråhles ”Jag vill hem Stelios”. Ju mer insyn jag får av invandrarnas situation I Sverige desto mer undrar jag över vad svenskarna är för sorts människor. Är vi unika i vårat förhållande till människor från andra länder? Eller är det samma överallt? Rent ekonomiskt är vi säkert unika. Men våran syn på arbetskraft, att få en som jobbar som en slav för dåligt betalt. Men å andra sidan i till exempel i Spanien har jag sett samma attityd på restauranger. Om det är av tradition eller ej. Men jag har givit akt på mej själv och min reaktion emot sydlänningar som pratar bruten svenska. Jag drar mej undan. Varför då? Det måste bottna i en vana att undgå jakten, att bli tilltalad bara för att man är ”svenska flicka”. Fast det är ju väldigt kortsynt, att ställa om en attityd och svara som person till person har ju visat sej kunna vända på en enahanda konversation. Är det då av bekvämlighet? Eller är det av rädsla, att säga ett ord och du blir aldrig av med dom. Detta tål att tänkas på, igen flera gånger. För övrigt var filmen bra. Bredvid mej på caféet sitter en person av manligt kön och sneglar åt mitt håll hela tiden. Jag vågar inte se upp och möta hans blick. Det går inte att motarbeta känslan att jag blir betraktad som ett sexobjekt. När vi svenskar pratar till varann viskar vi. Är det för att andra inte skall höra?
”Skräcken för att vara någon och skräcken för att vara ingen. Den kvävande trängseln av ting och den lika kvävande frånvaron av allt”. Arthur Lundqvist.
Att försöka uttrycka sej på ett språk som jag inte behärskar är fruktansvärt. Försöker klargöra filmen för mej själv och även diskutera den med Yavuz. Sexualitet är inte ett enda kapitel; i det finns allt från känsla, emotionell harmoni, fysisk tillfredsställelse, tankarnas psykiska utsvävningar, nära kroppslig kontakt till en annan kropp, svettlukt, hjärtslag, en pulserande puls från ett ben tungt vilande över en värkande underkropp. Rösternas från en svunnen tid gör sej påminda. En gång sexobjekt. Det löper som vinden bort, vänder tillbaka med nästa växling. Att vara kvinna innebär att alltid i varje situation se händelserna långt framåt i tiden. Att tala med ord, vad hjälper det. Jag försöker vara ärlig mot andra, ärlig mot mej själv, men det är svårt. Att inte hata människor är den arbetsammaste sysselsättningen. Att inte ta saker personligt utan försöka ta ”det tekniskt” är tydligen omöjligt för mej. Se en film utan att gå in på det djupa personliga relationerna, försöka se det på avstånd, inte ta det till sej. Du skall se, du skall läsa, men engagera dej inte personligt. Det är lösningen på alla dina inre konflikter, verkar Yavuz mena. Om du inte klarar detta då är du en obrukbar människa, obrukbar för andra som inte får se dej utvecklas. Men vad rör min person någon enda annan egentligen? Okej, bli ett statiskt nummer över fysisk och psykisk balans. Om du klarar dej igenom tiden du har blivit given, är det inte mer än andra gör. Om du inte klarar av din tid, är det ett bedrägeri mot dina medmänniskor. Var finns logiken? Fråga inte efter logik. Det är en sak som datamaskinerna räknar ut och skriver ner på kort gjorda med hål, istället för bokstäver. Det finns välutbildat folk som tyder dom. Ansträng inte din lilla hjärna med att förstå. Det behöver du inte göra. Det sköter dom bildade om. Att inget veta är lycka för alla får. Bli ett får, försök aldrig komma djupare in än till en bit innanför skalet. Är det så Yavuz ser det? Är kluven i min själ. Vad som är viktigt för mej är oviktigt i nästa sekund. Har lätt att slå över till ”det gör inget”, det går lika bra ändå. Kanske måste man ha en dikterad linje att följa. I vilket fall som helst så är jag dödstrött på att tackla min persons vara eller inte vara, med Yavuz likväl som med någon annan. Nog! Låt det vila till musik av en sömns drömmar. Men vad som rör sej i tankarna i vaket tillstånd förvandlas lätt till absurt överdrivna drömmar. Ja du kommer aldrig undan dej själv.
På Filmhuset ikväll mötte jag Bengt Höglund igen. Han ser halvt igenkännande på mej. Han kan väl knappast minnas att vi möttes hemma hos honom för ungefär två år sedan. Av någon oförklarlig anledning känner jag samhörighet med honom. Något säger honom att det finns en kontakt oss emellan, tror jag mej märka. Det skall bli spännande att se hur länge det dröjer innan vi talas vid. Filmen vi såg var jugoslavisk.
Försöker sammanfatta mina känslor inför vad som nu kommer att ske. Ibland kan jag se Yavuz som ett naivt barn, ibland upplever jag honom som en sträng lärare. Undrar emellanåt vad han förväntar sej av mej? En läraktig elev som han kan praktisera sina kunskaper på? Eller ser han mej rent av som en människa med lika stort egenvärde som han själv? Alla dessa undringar skulle kanske för många te sej konstiga. Vi ämnar ju faktiskt gifta oss om en vecka. Men som han själv sa igår: Den dagen man lär känna den andra parten helt, då är det bäst att bryta. Detta är en logisk och förnuftig sanning. Det kan kompliceras med, vad händer om den ena parten är färdig före den andra? Även om jag grubblar över detta, så är jag fullt beredd att satsa, för att låta framtiden utvisa vad som kommer att ske. Det är ju så det måste vara. Jag upplever en befrielse av mej själv. Har fått ny styrka inför andra. Om jag hämtar kraften från Yavuz eller bär den själv vet jag inte. Genom honom har jag i alla fall fått upp ögonen för att det finns saker utanför mej själv, som stundtals kan distrahera mej. Vad som är risken är som vanligt att han blir ett medel för mej att komma upp ur det djup som jag länge har krälat i. Tillfredsställande är att min törst efter berusning är i det närmaste släckt. Vilket för med sej att min gamla aversion mot andra som tröstar sej med alkohol, blir förakt. Allting sker så snabbt nu. Alldeles för snabbt. Kraven på mej själv växer för varje dag. Möjligtvis blir det som förr. Jag gapar efter för mycket och på det mister hela stycket. Även om jag försöker vara på min vakt, låter jag mej glömma erfarenheterna från förr ganska snart efter det runnit till. Mycket beror det på att Yavuz trycker på med sin positiva inställning. Och utan att han vet om min branta uppgång som lika fort kan bli brant undergång.
Vi har varit på turkiska ambassaden för att ordna med intyg från Turkiet, att Yavuz är ogift.
Dagarna går. Inget blir annorlunda. Tvekar inför allt jag skall företa mej, skjuter hellre upp den enklaste sak, för att slippa tala om det. Jag blir mer och mer medveten om mina hämningar, särskilt inför den person som betyder något för mej. Jag tycker allt börjar bli mer och mer komplicerat. Önskar ibland att jag vore ensam igen. Den konflikt jag känner så fort det blir spänt mellan Yavuz och mej är så slitsam. Allting försvåras av att jag inte kan förmå mej att tala. Jag har blivit stum. Vet inte hur jag skall uttrycka mej, hittar inga ord, trasslar in mej, blir rättad av Yavuz, kan för lite engelska.
Program på radio: Vietnam-USA. Ord mot ord. 100.000-tals människor dödas. Napalm, fosfor. Amerikanen-soldaten säger: Jag trodde på kriget, mina känslor är pansar, har sett allt som är lidande, skuldkänslorna är svåra, självmord, skilsmässor, social misär är vad som finns kvar efter det ”smutsiga” jobbet. Han klarar inte samvaron med människor, är själsligt död, min hjärna är död, läkarutlåtande ”avtrubbning”. En million är tillbaka – 300 000 kom hem i trälåda. Vad är meningen med detta?
Förmiddag. Denna dag tänker jag tillbringa i sängen. Om möjligt. Numer så är inte min vilja allenarådande över vad min kropp vill göra. Läser Buñuels kärleksframställning, framanalyserat av Artur Lundqvist: ”Den våldsamma kärlekspassionen avslöjas som en neurotisk urladdning, som en falsk och nedbrytande överbyggnad. Detta slags sinnliga besatthet låser sig, slår över i maktlös idealfixering. Visar sig som en hejdad kraft som tar sig inadekvata eller destruktiva uttryck. Kärlekslidelsen uppstår först när det naturliga sexuallivet jämte integreringen i samhällslivet hindras. Som ursprunglig kraft innebär kärleksdriften ett hot mot det bestående, det levandes hot mot det stelnade. Hänvisade var och en åt sig själv vänds begäret inåt, känslan blir självbespeglande eller idealinriktad, onanistiska böjelser får överhanden.” Är detta vad som har skett med mej? Ser Yavuz mej så? Jag har aldrig upplevt någon kärlekspassion, min inåtvändhet är resultatet av en lång avsaknad av djupare engagemang till någon utanför mej. Eller är det mitt ointresse för att kräva något tillbaka, som har spärrat av den konstruktiva dubbelsidiga passionen? Det känns som om det skulle vara för sent att naturligt uppleva den nu. Trots att jag inte är mer än trettio år, så har alla dessa år av undanträngande känslor byggt upp en mur som verkar svår, nästan omöjlig att riva ner.
Inte för att jag vanligtvis är skrockfull, men är det inte en god dag för bröllop, fredagen den trettonde. Sitter på ett fik utanför det arbete som jag ämnar söka. Mobiliserar upp ett kraftigt försvar utan att veta vad som jag har att försvara mej mot. Vill dom inte ha mej, med mina speciella önskemål, så får det vara, tänker jag. Det är jag som bestämmer över vad jag skall utlåta mej till. Se! Allt blir ett genomtänkt försvar. Det är märkligt vilken förändring av typ jag gör när jag är arbetande. Från att under en längre tid ha varit en leende nattmänniska har jag förvandlats till en hård sammanbiten grinig morgonmänniska. Tittar inte upp från min bok på tunnelbanan, musikanterna på Odenplans perrong irriterar mej mer än de roar mej. Att försöka leta fram en krona åt dom kom aldrig på tanken. Skrämmande, hur lätt man blir en i mängden. Från och med idag är mitt namn Ingrid Cekirge.
På Grands Café i Oslo. Ett glas öl. Hopp om att kunna träffa och prata med någon ny personlighet, med nya idéer. Eller i alla fall nya synpunkter på dom gamla idéerna. Ett stort rum med bord utspridda över golvet. Människor som sorlar. En servitör som skulle kunna klassificeras som felvänd ur de rättavändas synpunkt. Aggressiv men vänlig, hur nu det är möjligt. Dom gamla damerna rör världsvant i kaffekoppen. Det har sagt om detta ställe att det skall hemsökas av intellektuella. Söker med blicken runt i lokalen i hopp om att finna någon av dessa. Hur ser man på en person om han eller hon är intellektuell?
På Munchmuseet i Oslo. Stilla, tyst, talande målningar och teckningar. Det kryper i mej. Hur jag än försöker vara inför Yavuz känns det så fel. Det blir än mer komplicerat när Åke är med. Det känns som att jag förskjuter Yavuz för Åke. Jag är inte mej själv. Blygseln inför Yavuz är djup. Det är så nedtryckande att inte kunna ge uttryck för vad jag känner och upplever inför situationen, i ord. Jag har inget språk. Hans absoluta ärlighet och tillbakadragenhet gör det värre. Han ställer inga krav, har inga förhoppningar på mej. Ibland känns det som det gör honom detsamma om jag överhuvudtaget finns med. Jag märker tydligt hur mina tankar mer och mer upptas av honom. Är rädd, försöker trycka tillbaka mitt behov av honom. Jag intalar mej att jag klarar mej lika bra utan honom. Ju mer tiden går tillsammans med honom desto mer bunden blir jag känslomässigt. Naturligt. Tänker på hur det skall bli om han inte får stanna. Är jag stark nog att lämna allt det här och åka med honom. Vill han överhuvudtaget det? Jag tänker allt oftare på vad han har använt för anledning inför sig själv till giftermålet. Är det kanske mer spekulativt än jag har trott? Jag är oftast så upptagen av mina egna tankar och anledningar, så jag glömmer att försöka förstå vad han känner och upplever i samma situation.
Det är höst utanför. Löven dansar fram över gräs och gator. Det är naturligtvis höst även i min själ. Rädslan inför tiden framför börjar ta form. Allt som måste ordnas, större lägenhet, ett jobb osv. osv. Önskan att få stänga in mig i mörkret och ensamheten är pockande. Inte behöva förklara eller diskutera sin sinnesstämning, bara vara eller kanske bättre inte behöva vara. Har länge skjutit undan dom djupa ångestladdade tankarna. I längden går det inte, efter ett tag flyter de upp igen. Jag blir dom aldrig kvitt. Min själ frågar oftare efter Janne, för var dag som går. Saknar den starka personsammansmältningen med hans person. Det hände inte ofta under vårt förhållande att vi var på samma sida. Men när det verkligen smalt samman då hände något djupt och stort. Det behövdes inte ord, vi förstod varann till fulländning ändå. Det som en gång varit, bra eller dåligt kan aldrig upprepas. Punkt slut!
För var dag som går tappar jag mer och mer av mitt forna jag. Idag är jag färdig att ta tillbaka det mesta av mina åsikter. Allt jag gör och tänker känns fel. Jag spänner mig inför varje möte där det krävs ett uttalande och jag blir oförmögen att redogöra för vad jag upplever. All min självklara spontanitet är nu noggranna eftertänksamma svar. Kanske är det språkbarriären som gjort detta. Jag tvingas att ha åsikter om allt. Hur länge skall detta fortsätta? Inte fråga. Du skall veta själv. Tvinga dig själv till att finna svaren på alla frågor. Om du inte hittar några svar, lår bli att fråga. Försöker finna skillnaden på nu och då. Svårt. Tänk på något utanför dig själv. Läs inte in dig själv i alla sammanhang. Detta är ord som är lätta att slänga sig med. Omöjliga att realisera. Med ord kommer du ingenstans. Det är handling som behövs. Yavuz är en sträng lärare.
November
Jag är frisk igen. Det är tid att bita ifrån nu. Jag är inte den stora skit som andra försöker göra mig till. Det är inte förrän andra kastar det i ansiktet som jag får tillbaka tron på mig själv. Jag vet mina mål, vägen dit skall jag nå alldeles själv. Jag skall trampa över lik, inte sky några medel. Den ömsinta och sentimentala attityd som fick mig att gunga som på gungfly lämnar mig.
Jag upplever en pånyttfödelse, som genom ett kejsarsnitt. Något har skurit upp hinnan som har hindrat mig från att se livets möjligheter. Jag skrattar, jag ler invärtes och njuter av att livet finns. Varje dag inbjuder till nya oupptäckta gömmor. Jag ryser av välbehag vid tanken på allt som ännu är oupptäckt, allt som finns att läsa, allt som finns att se. Tänk bara allt som finns att lyssna till, alla möten som är ogjorda. Himlen är öppen. Avgrundens djup är igenfyllt. Min hjärna vibrerar av otålighet att få sluka och suga upp det som den har fått existera förutan. Vad den hittills fått arbeta med är att likna vid en köttkvarn som bara malt skändat och halvt ruttnade slamsor. Världen, tiden är till för mig. Tiden är min. Tänka sig! Ingen rädsla kvar, bara nyfikenhet och en pirrande vetgirighet. Lyckan över att bli född vid trettio års ålder, att ha det svåra, det själsligt lärorika bakom sig. Att nu få börja insupa det som skall stärka vägen till det oundvikliga, göra den betydelsefull och värdig. Gustaf Frödings olycka var att inte bli älskad. Hans alkoholism var inte en flykt undan livet, utan genväg till att stå ut med det. Att klara sin blygsel inför livet. Denna blygsel har jag också släpat på. I tron att min person skulle bli uppskattad har jag övervärderat andra och nedvärderat mig själv. Jag har lämnat ifrån mig tröst och hopp till alla som bett om det, kvar blev det ett tomt skal, styrd och puffad hit och dit. Till slut blev den enda räddningen försöka intala mig att jag var tokig, för att så överlämna min trasiga person till andra. Jag trodde länge att den enda möjligheten till ett liv uppe på jorden skulle födas fram efter en lång men nödvändig djup och svart vandring. Nu har jag nått fram till dörren. Den öppnades efter en lätt puff. Jag kunde koden, utantill. Det har tagit många år att lära in, men nu sitter den inpräntad i mitt sinne. Jag är inte längre rädd att visa mig nöjd och glad. Jag skäms inte för att vilja leva., tycker inte att det är fult att tycka om livet. Har inte några naiva tankar om att leva för andra längre. Livet är mig givet. Ta emot, njut. Dom svarta stunder som kommer är bara bevis på att du lever. Fanns det ingen smärta, fanns det heller ingen känsel. Sök inte efter det svarta, sök efter det ljusa. Det finns överallt omkring. Det strös ut för att det skall sugas upp. Det är inte fel att vara frisk. Det är naturligt. Lika naturligt som att andas. Istället för att andas, andas djupt och ofta, har jag alltför länge hållit andan.
Vaknade i tyst rum. Upp koka kaffe, rulla en cigarrett. Lugn, harmoni med mig själv. Har läst igenom mina anteckningar från dom senaste månaderna. Det är intressant att följa min stegring från den absoluta svarta botten till idag. Egentligen är det väl inget unikt. Svårigheten är att försöka klargöra vad som är förändrat. Alla yttre omständigeter är desamma. Förändringen har skett inom mig. Jag känner att min person har en betydelse. Inte för andra, mer än förut, utan för mig själv. Jag har ingen vilja att trampa på andra. Det är bara det att jag nu vet vad jag vill göra. Meningen, den finns fortfarande inte. Vad som nu är, är att jag känner att jag vill leva. Med leva menar jag att göra något av min tid. En sak som jag funderar över mer och mer är: Vad betyder religionen för människan. Hur hade vi svenskar varit om vi hade en stark religiös förankring här i landet. Det saknas något. En tro på något. Något annat än materialism. Ett sorts tvivel, en undran över livet. Vi tvivlar inte. Vi tror inte. Kanske en delad tro skulle göra oss mer mänskliga. Som det är nu har vi forcerat dom mänskliga aspekterna. Vi försöker göra oss fria från varann, istället för att förenas. Att skylla allt det på regeringen är alldeles för enkelt. Varför frågar vi oss inte själva, vad som skulle vara bäst? Det andliga är bortglömt, utraderat. Talat man om anden eller själen här så blir det genast sammankopplat med Gud. Då faller hela frågan till marken och ingen vill ta upp den. Ingen tror på Gud, med andra ord, vi har ingen ande eller själ. Kan man inte föra fram dom livsviktiga argumenten utan att det måste gå via Gud? Om inte är vi dömda för all framtid att leva i en andlig och själslig fattigdom. Går det inte att sammanbinda religionen med en teknologisk utveckling? Är detta absoluta oförenligheter? Min kunskap på detta område är löjligt bristfällig. Naturligtvis! Jag har inte varit intresserad. Frågan återstår. Går det att finna andlig och själslig harmoni utan förening med Gud? Är det fegt att söka något att tro på? Är det utopi att försöka finna en större mening? Räcker det inte att du behövs i produktionen, att du behövs för att släktet skall leva vidare? Med andra ord för att människan även i fortsättningen skall få möjlighet att fråga sig vad meningen är med livet. Kanske det är det som är meningen, att oförtrutet söka för att finna att det inte finns.
Har läst mina anteckningar för det förra året vid denna tid. Dom talar om ensamhet. Om en vilja till något som stannade vid tanken: önskan att ha någon. Vägen var en stakad väg till vad jag då trodde var det enda: döden. Ikväll upplevde jag denna rädsla igen, som gör att min kropp dras samman i kramp. Jag har någon som stöttar nu. Trycket är ibland hårt, det att det finns någon som har förhoppningar och krav på mig. Det är alldeles nytt för mig och känns svårt. Se inte tillbaka se framåt! Men jag måste gå bakåt för att registrera vad som händer med min utveckling till en positiv människa. Nej, säger Yavuz, se inte tillbaka. Min nyvunna harmoni dalar. Viljan att göra något av mitt liv finns fortfarande kvar. Det är bara så obarmhärtigt att kampas med mitt alltför kluvna jag. Jag är i behov av att prata med Åke. Av någon anledning börjar jag krympa på den möjligheten. Är det av hänsyn till Yavuz? Filmen vi såg ikväll på Filmhuset ”Farlig lek”, rörde sig på ett underbart plan angående döden. Se på livet och döden som ett barn.
En röst i telefonen. Tystnad. Pappa är sjuk. Först rädsla. Darrande händer. Det har ännu inte funnits en händelse som skakat mig djupt invärtes. Det är väntat. Att få en anledning att brista att få skrika ut all innehållen sorg. Knappt en halvtimme efter börjar jag planera för livet som blir kvar efter hans död. Önskar jag att han dog? Skulle jag inte sörja? I allt för många år har jag önskat och bett om hans död, som en befrielse för mig. Men skulle det bli samma befrielse idag? Kan jag vara egoist och tänka att det skulle ge mig möjlighet att leva utan rädsla. Nej! Den rädsla och skygghet han har planterat hos mig är för alltid säkrad. Kan man beskylla en enda person för det. Ja! Ja! Åter ja! Alla gånger som han har bedragit mig på löften. Alla gånger förbud satts upp utan motivering. Har för alltid gjort mig till en människa som lärt sig att leva utan försäkringar, utan löften, att aldrig sätta tilltro till vad andra säger och lovar. Att alltid på förhand se utvägar om den andre skulle svika. Att alltid välja att tiga framför att tala. Att välja ett liv utan förhoppningar och krav på någon annan än mig själv. Detta är djävulusiskt! När andra begär både löften och försäkringar av mig och mitt sjukliga ärlighetsbegär gör att dessa löften blir berg innan dom infrias eller djupa ångestkänslor om dom inte infrias.
För en kort stund av ensamhet drar den gamla tidens minnen förbi. Jag känner rysningar. Jag känner kylan tränga in. Den rotlösa fukt som omgav mitt väsen. Rödvinets vassa och skrovliga verkan i strupen. Den tunga sakta smygande huvudvärken innan ruset blev bedövande. Bernt Stafs röst väcker minnen. Jag vet att jag alltför länge hängivit mig åt sentimentalitet. Hela min kropp, hela mitt jag behöver Yavuz. Den värme som sprider sig likt varmt rinnande vatten. Jag törstar efter vätska. Jag är som en torr öken, som är omättlig. En svamp som suger åt sig. Trumma på min hjässa. Dunka på mitt hjärta. Jag vägrar att öppna dörren. Kämpa! För första gången är jag beredd att stå upp för vad jag känner. Vem som vill höra, skall få lida av mina anklagelser. Nu är det jag som kommer ställa krav på samhället, på min omgivning. Jag har smält ihop med en annan varelse. Jag är inte ensam om tankar, vibrationer och känslostormar längre. Att låta mina tankar läsas har jag skyggat för. Nu önskar jag inget hellre än att kunna delge dom. ”Jag är spänd på den andra världen, som är färgstark. Den krymper för varje gång. Det finns mycket frukt kvar på kunskapens träd. Bara man orkar plocka.” sjunger Bernt Staf
Upplever en melankolisk sinnesstämning. Shostakovish symfoni är som ett skri. Min kropp värker. Jag känner en tillfredsställelse av denna molande värk. Det är en påminnelse om att jag är en fungerande kropp som arbetar oförtrutet. Mitt försök att animera mig själv har givit resultat. Jag är ännu hungrig, har stor aptit på livet. Min önskan att få kretsa lika planlöst kring som fåglarna är nu närmast skrattretande.
December
Hur jag än försöker känna samma hopplösa, meningslösa sinnesstämning som jag kroniskt var i förut, så lyckas det inte. Min pessimism inför världsproblemen och min lilla undanskymda värld är desamma. Det är min inställning, till mitt jag som förändrats. Jag är tacksam till den eller det som har gjort att mina ögon har öppnats. Min instängda själ har blivit mottaglig för all den yttre möjlighet som finns för att fylla den med harmoni. Ibland förbannar jag dom som finns runt mig som inte gjort ett ärligt försök att väcka mig. Men vet samtidigt att det måste komma inifrån mig själv. Det känns som om min hela kropp har rullats igenom en press och kommit ut på andra sidan. Sakta, smärtsamt blivit medveten om min kropps funktion och möjligheter. Varje led, varje organ och ven är av största betydelse för mitt liv. Ingenting får skänkas åt slumpen. Inga tankar får anses som bagateller. Allt är en viktig kedja av sammantvinnade trådar, där varje manöver blir en betydelsefull utveckling av min själ. Det är jag själv som måste göra mitt jag till en sann produkt av mig själv. Utifrån detta kan jag försöka efter bästa förmåga agera gentemot andra människor. Att nå fram till en sann produkt måste gå via kunskap. Ju mer kunskap desto sannare blir mitt jag.
Oh hur lätt förbytts inte glädje till outtömlig sorg. Ett ord som sägs rakt ut i luften kan såra en ända in i själen. Att älska en människa är det som gör att saker som sägs får större verkan och betydelse. Men jag tänker inte ge mig. Jag skall leva med min nyfunna väg: ”Jag skall plocka alla rosorna, som sen ska ges till den vackraste pojke som på jord kan ses…”
Börjar misstänka att min nästan överdrivna livsvilja inte berodde på min alldeles egna vilja. Jag har den senaste månaden försökt tillfredsställa Yavuz´, inte uttalade, förhoppningar på mig. När den ödesmättade, halvt utslängda meningen från honom igår ”du gör inte annat än sover” sagts rasade hela min nyvunna harmoni samman. Varför? Jo, därför att allt som jag försökt göra inte var för min egen skull. Utan för hans skull. Det måste vara så. Därför blev jag så ledsen, när han inte ens märkt vad jag har genomgått för förändring. Ändå vet jag att jag inte kan beskylla honom. Min besvikelse är helt och hållet mitt eget fel. Jag måste göra vad jag vill för min egen skull inte för någon annans skull. Ja, men det är ju det som jag inte klarar av. Just nu önskar jag helst av allt att få bli ensam igen. Krypa ihop i självmedlidande. Jag är inte den framåtsträvande personen. Det är bara så. Ingen idé att ljuga längre. Jag är en mosad tomat. Kommer att så vara. Punkt, slut! Gårdagens fylla gör att min gamla ångest dyker upp igen med sitt fula tryne. Jag orkar inget, vill inget.
Hostan har väckt mig. Gör det omöjligt att sova vidare. Klockan är tidig. Ambitionen är släkt. Vet inte vad jag skall göra. För en kort stund kändes det som att jag medverkade i en skräckfilm. Snaran dras åt. Jag skulle stoppa det med ord, men kan inte få dom rätta orden över mina läppar. Inser hur omvärlden tycker att jag blir konstigare och konstigare, nickar förstående till varann. Säger uppmuntrande saker till mig: Forcera inte, ta det lugnt, vi har tiden på oss! Tid vad är tid? För mig är tid det som hela tiden snurrar kring mig. Får chansen i en kort stund, att förklara mig -säg nu vad du anser vara fel. Kan inte uttrycka mig. Tycker inte att jag har något att säga, som är giltigt. Hela min situation, alla mina tankar är ointressanta och löjliga, inget att dra upp. Blir dum, stammar, känner hur snaran dras åt hårdare. Gode Gud hur skall jag kunna dra mig ur? Är det detta som är att vara tokig.
Det är juldagen. Med huvudet i händerna. Solens strålar lyser och färgar mitt i hår till guld, värmer min frusna själ. Musiken, trummorna, den genljudande flöjten. Allt som sker en kort stund, för att aldrig mer upplevas, gör det möjligt att andas en stund till. Den frostvita marken som ligger hård och ofrånkomlig utanför fönstret, skapar ett sken åt det som upplevs i nuet. Träden är ljust grågröna. Fåglarna har i det närmaste lämnat detta karga land. Dom handlar efter instinkt, dom ger sig iväg, när mörkret och kylan träder fram. Detta mörker som ingen kan ta med en blick över axeln. Tystnad, stillhet. Inte ens vinden talar. En svart himmel, dom små knappt synbara stjärnorna blinkar, som för att tala om, även om här är svart, får du aldrig ens för en sekund glömma bort att det finns andra världar. Levande världar? Vem vet? Det är hoppet som ger dig den tillfredsställelse du behöver. Ibland (egentligen ganska sällan) avundas jag personer som har allt klart för sig, som inte behöver ödsla en massa tid på att utforska sin egen person, utan kan ge sin tid och energi på att utforska vad andra har kommit fram till. Det är det bästa det vet jag. Ibland frågar jag mig, varför det skulle vara så naturligt att andra på ett självklart sätt ger en noggrann redogörelse för vad dom känner och upplever. Och inte jag. Okej, jag vet att jag har lite svårare att få fram det. Men alla dessa intellektuella, bildade personer skulle väl kunna visa lite förståelse för andras goda vilja. Jag vet att detta leder till stridigheter. Men för en gång skull tänker jag inte låta det passera. Min person kanske är oviktig i världen i stort, men för mig är den i högsta grad viktig. Allt kan inte slätas över för att det är skönt att älska. Det är skönt att slippa tala, men det är tamejfan inte skönt att tvingas att inte tala. Tre månaders liv i dimma. En dimma som inte har varit möjlig att skingra. Ett liv i kuvös. Om bara min tunghäfta kunde släppa.
