November
Jag sitter i ett grått, rökigt, trångt väntrum på Ulleråker. Runt mej sitter det människor med slocknad blick. Skall vi som är på besök också straffas? En liten askkopp, ingen möjlighet till vädring, galler för fönstren, stolarna placerade så att vi har ryggarna mot varann. Är det uträknat att vi inte skall kunna prata med varann? Jag känner hur det kryper i hela mej över detta system, denna fullkomliga förnedring av människor, att sitta här och känna på alla sätt att rättvisa det skall man leta efter. Jag undrar hur alla brott behandlas. Får Wallenbergs besökare också sitta i ett snuskigt, rökigt, äckligt besöksrum? Knappast! Varför sitter vi alla bara här och accepterar denna förnedring. Varför reser vi oss inte och protesterar? Nej vi vågar inte kräva någonting. Vi är totalt kuvade och det vet dom om.
PÅ golvet i ett tomt rum på 16 kvadratmeter, ligger jag Ingrid Kristina Maria Jönsson. Rummet ligger på Åsögatan och ägare är jag. Vilken lycka. En egen dörr att stänga och öppna när det passar mej. Som jag känner det nu skulle jag kunna ligga i detta tomma rum resten av mitt liv och titta in i ett vitt tak, med golv till säng, en vägg till tavla, ett ljus till lampa, en ölburk till askkopp. Samtidigt med min nyvunna lycka, smyger den ofrånkomliga hopplösheten på mej, sakta, ljudlös. Detta är trots allt bara korta lyckliggörande bisaker. Varför (Åh detta varför) är livet så hopplöst att leva. Vad är det jag söker? Om jag ändå kunde klargöra det en gång för alla. Finns det då ingenting att skylla på, som anledning för att leva vidare. När skall sökandet ge resultat. Det finns gasspis här. En lösning? Knappast! Men, allt är ändock inte så mörkt. Det finns ju ljuspunkter, Janne till exempel. Var optimist Ingrid, snart är allt en dans på rosor, haha.
Solen skiner, radion spelar Felix Mendelssohn. Allt är frid min själ fröjdas en morgon som denna. Allt är skönt när min kropp har accepterat att leva nu, inget spara. Livet är för mej en bagatell. Det brinner så länge det orkar och finner syre. När syret tar slut slocknar det likt ett ljus. Vilken sällsam känsla. Vad gör det att väggarna är röda. Dagen föds. Vad den för med sej det får omständigheterna utvisa. Att totalt utelämna sitt jag till tiden är underbart. Varför försöka styra när hjärna och kropp ändå inte samarbetar. Kan man skilja på hjärna och kropp? Kanske! Jag vandrar fram på kyrkogången bara tiden kan avgöra då jag nått altarkoret. Musik och klockor skall ljuda längs min väg. Ljud som bara jag hör. En och annan kedja rasslar men dränks i orgelmusik. Ljuvliga färger som bara är till för mej. Egoist? Ja varför inte. Realist, nä varför vara det? Gröna färger genombrutet av gult solljus, resten vitt, alldeles vitt, rent.
”Jag har inget att förlora men allting att ge upp” Skiten runt mej, vad rör den mej. Jag är mej själv nog. Tankar som inte leder någonstans. Glida in i varmröd glöd. ”Försvara allt som dött”, att fylla det stora hål som är livet med min egen kropp. Min törst på livet är släckt. Tänk att tro sej kunna kräva rättvisa, inte ens av alla som man tror är ens vänner, finns det självklar rättvisa. När lär man sej att förutse och inte bli sårad. Flammorna speglar sej i golvet. Det trummar på min hjässa. Det drar i mitt huvud. ”Dra giftet med sej hem, fördärva liv och lem och ångra sej sen”. Vem är det som är skuld till giftets uppkomst? Vem kan belastas för giftets användning? Kan man ångra något man inte är skuld till själv? Nej och åter nej.
Jag känner mej lurad. I ett skimmer av självuppskattning har denna dag förflutet. Men det vändes till det rakt motsatta efter sen jag kom innanför dessa dörrar. Några av mina prylar har försvunnit. Ytterligare misstänksamhet: vem och varför? Jag vill inte vara med om denna balansgång längre. Är det jag som ser alltför egoistiskt på tingen? Tillhör inte sakerna den som har användning för dom? Eller är dom mina bara för att det så skall vara även om jag ingen användning har för dom? Detta är en fråga, som jag har ställts inför förut, men ännu inte lyckats kunna klargöra. Men man kan ju också fråga sej vilken användning som är mest befogad. Alla gamla begrepp om rätt och fel ställs på kant. Det är svårt att vara konsekvent. Jag vill inte vara misstänksam, men hur skall jag komma fram till vem det är? Har det egentligen någon betydelse? Ja tyvärr så är det viktigt för mej att veta.
Detta är vägen till döden Jag vill ju vara ensam. Var nöjd nu då! Jag sitter här nu, har mina grejor på plats, ingen som rör eller flyttar på något. För fan det är vad jag vill, varför känns det så djävla fel? Jag är lurad och förd bakom alla ljus. Jag känner bara äckel inför allt och alla. Dom människor jag tycker om och som jag inbillat mej tyckt om mej har bedragit och utnyttjat min snällhet och dumhet. Måste man leva misstänksam och vaksam för att slippa dessa svåra besvikelser? Är alla människor falska? Är det den riktiga attityden? Är det så man ska vara? Vilket djävla dravel.
December
Dagen före ljusets högtidsdag! Vad är jag för en själ, alltid missnöjd? Jag når inte fram till någon eller något. Jag har inte ens några drömmar längre. När jag är borta längtar jag hem, när jag är hemma längtar jag bort. Kvällar och nätter är svarta, då skulle jag kunna byta bort mitt jag mot vad som helst. Det gör mej rädd. Hur skall min framtid gestalta sej? Jag vågar inte tänka den tanken till slut. Jag är fri. Skönt! Men på samma gång förbannar jag denna frihet som gör att jag blir förlamad. Det finns inget att kämpa för eller kämpa mot. Kommer jag att sluta som en försupen, missförstådd hemsyster. Någonstans långt in i mitt inre vet jag vad jag vill, men av slöhet (eller är det av underkännande av mitt kunnande) är det som höga diffusa murar, som jag kastas mot. Jag söker gemenskap inför ett liv som har en mening och ett berättigande. Som jag lever nu finns det varken det ena eller andra. Men jag vet att det som jag söker aldrig kommer att uppenbara sej. För vad jag än gör så kommer jag att söka något annat. Men för guds skull bara inte denna ensamhet.
Jag har nu tillbringat tre dagar i utkanten av mitt egentliga liv. Jag behövde en tids eftertänksamhet, för att ännu en gång tänka igenom mina dagar. Vad jag har kommit underfund med, men samtidigt försöker undertrycka, är att mitt liv måste innehålla dolda händelser. Jag blir absolut nertryckt när jag inbillar mej att jag kan leva utan denna spänning. När jag har gjort mej av med möjligheterna att utsätta mej för dessa, då är det som myror i kroppen. Jag är färdig att göra vad som helst, bara det hände något. Jag är inte en person som orkar leva under ett utstakat schema. Men med påtryckningarna utifrån är det svårt att stå upp för och försvara mej. Det är en djävulsk balansgång att visa upp en arbetsvillig attityd mellan åtta och fem och samtidigt försöka hänga med på den kanten där jag känner mej mer hemma. Min sociala trygghet behövs det trots allt mycket innan jag ger upp.
Jag börjar njuta av min självpåtagna grymma ensamhet. I tre dagar har jag legat ömsom gått omkring i min lilla boning. Vad som skrämmer mej är den tilltagna rädslan för människor. Ringer det på dörren eller telefonen, så blir jag som förstenad i flera sekunder innan jag fattar att det inte kan vara någon fara varken att svara eller öppna dörren. Men ikväll har telefonen ringt flertalet gånger utan att jag har svarat. Varje gång kryper jag ihop, som för att göra mej osynlig och känner som jag gör något förbjudet. Jag är rädd, fruktansvärt rädd, utan att kunna konkretisera vad jag egentligen är rädd för. Det är så mycket ljud här i huset. Det surrar och knäpper på alla möjliga sätt. Det verkar inte som jag kan vänja mej vid dom olika ljuden, som förstås har sin naturliga förklaring. När jag för en timme sedan släckte lampan för att sova, och min blick blev vilande ut genom fönstret, ut i den oändliga rymden, så såg jag ett stjärnfall. Det gick som en stöt genom mej. Efteråt så kändes det en värme i hela min kropp. Det var skönt. Det fanns befrielse i den känslan. Alla triviala vardagliga problem blev små och futtiga. Vem är jag? Och vad har jag för egentlig betydelse i hela detta enormt stora universum? Ingen! Hur kan den enskilda människan tro att det finns någon som helst betydelse vad hon är eller gör. En droppe i havet gör ingen märkbar förändring.
Dom flesta fönster är släckta natten före julafton, både symboliskt och faktiskt. Vad tänker Thomas nu inför stundande Jul, Janne, Kenneth, alla människor över huvudtaget som inte är inrättade i detta traditionella julfirande, som ändå inte kan undgå att se alla andras rustande inför stundande helg. Hu känner Sune det, första julen på åtskilliga år vi inte firar jul tillsammans? Alla ensamma människor som inget högre önskar än gemenskap en helg som denna. Fy fan vad djävliga sådana här högtider är för många. Själv känner jag inget annat än en stor tomhet.
Jag sitter nu skönt avslappnad och lyssnar på annandagens önskekonsert på radion. En flöjtkonsert av Mozart, bidrar till min sällsynt ljusa syn denna dag. Vilken underbar känsla, att riktigt känna ett lugn över att vara ensam. Det börjar mer och mer bli något jag längtar efter när jag vistas bland flera. Jag väcktes i förmiddags av telefon det var Mattias William – Olsson, en timmes löst prat. Han var sorgsen, som vanligt. Julen har jag tillbringat i övrigt hos Mamma och Pappa. Det var naturligvis massor med brännvin i helt traditionell stil. Men för först gången i hela mitt liv upplevde jag inte det som något ledsamt. Det berodde på att jag för det första inte hade någon som jag måste visa upp en representativ familj för, för det andra deltog jag på samma premisser, drack, sjöng och var glad. Julen är trots allt inte helig för mej. Inte heller för dom. Varför då komplicera den, sätta upp krav som ingen går i land med att infria. Min morbror Lennart, Mammas lillebror var även där, likaså Erik. Båda dessa människor är på ett belysande sätt representanter för detta sneda samhälle. Lennart har tillbringat största delen av sitt fyrtioåriga liv på olika anstalter på grund av att samhället vill skydda honom från spriten. Han vill därifrån men eftersom det inte finns någon anhörig som kan ställa upp och överta ansvaret, får han finna sej i att samhället iklär sej den ansvarsfulla rollen och håller honom inburad.
Ännu är det två dagar kvar på detta svarta år. Jag sitter som en råtta i ett råtthål. Jag blir mer och mer isolerad inom mej själv. Allt som finns kring mej angår mej inte längre. Vacklande mellan ljus och mörker. En ständig längtan efter berusning. Alla slår på mej och på mitt inre. Ett tomt skal att försvara och stå upp för. När skall detta inferno av stickande nålar få ett rättvist slut. Min egen status är på nollplanet. Men jag har gott sällskap av andra stympade organismer. Några kupade hustak skymtar från mitt fönster, ett ljussken som stadens sammanlagda elförbrukning målar i en gulrosa färg som är klädsam. Under denna vackra färg finns allt, nöd, lidande, sorg, glädje, skratt och gråt, fult och vackert, lögn och sanning. Vad som inte finns är rättvisa.
