Mars
Jag är huvudrollsinnehavare i en sentimental film. Alla förutsättningar för ett liv i harmoni finns, haha, ändå går den blonda söta flickan och hänger läpp. Telefonen ringer! ”Hej det är Eva”, paus – vilken jävla Eva?? Jo, en bekant från mitt föregående liv. Kaos i tankarna. Vill jag titta ut på onsdag, en liten damträff? Hur skall jag kunna platsa i en dammiddag? Tänker snabbt säga att jag inte kan. Inbillar mig samtidigt Mammas manande röst: Det kan du väl ändå göra för dina gamla vänner. Okej, vi bestämmer tid och adress.
Besöker hos Eva blev vad jag hade föreställt mej. Ett stort hål. Detta eviga prat om lycka och att finna en mening i tillvaron. Vi talar inte samma språk. I en svart stund tecknade jag ner en liten påminnelse om vår eventuella framtid, föreställande ett brant stup, där ett ensamt utbränt träd tillsammans med människorna obönhörligt drogs mot stupet och rasade ner i det tomma intet, medan fåglarna flög mot skyn. Det var min egen upplevelse av nuet och framtiden. Ytterligare en bekräftelse på att jag blir än mer ensam, fick jag då deras upplevelse av teckningen var att människorna klättrade uppför stupet.
Jag har stigit ner, mitt inre välkomnar mej, hjärta och hjärna vibrerar.
”Close your eyes. Close the door, you don´t have to worry anymore, I`ll be your baby tonight”. Bob Dylans munspelstoner och röst ljuder. Dessa ord är en tröst, om än klen. Har just ätit fläskkotlett och öppnat en flaska vin. Det är fredagskväll, alla familjers högtidsdag. Det känns som om jag vore den mest ensamma människa på denna planet. Så är det förstås inte. Varför skall allt vara så svårt? På jobbet idag så ville flera stycken att jag skulle gå med dom ut på krogen ikväll. Men jag har ingen lust med något, sitter här för mej själv och försöker teckna. Men det jag känner är så svårt att få fram på pappret. Jag vet någonstans inom mej vad jag vill få fram, men pennan lyder mej inte. Vad beror det på att jag drar mej undan alla människor? Jag vet inte. Jag vill vara för mej själv bara, så är det.
Efter att ha löst mej ur min ensamhet och ytterligare en gång givit upp mej själv, har det kommit fram fler tydningar på att människorna runt mej inget behov har av min ringa person. Vill jag inte leva ensam, så får jag själv ta kontakt. Behovet står helt på min sida. Jag är som kvinna utan karl ett hot mot andra kvinnor. Dom uppfattar mej så. Allt omkring mej, alla klarheter skrämmer mej. Är jag den starka människa, som orkar vara mitt eget initiativ, jämt? Hela denna långa sommar som ligger framför mej, måste jag helt på egen hand planera för. Den ena idén efter den andra dyker upp i mina tankar. Det blir bara inga definitiva resultat.
Är hemma från jobbet idag. Kan bara inte gå dit. Plötsligt blev Bob Dylans röst släpig, grammofonen stannade. Jag tittar efter i trappan. Mörkt, troligen elavbrott! Tystnaden sprider sej i huset. Jag undrar hur länge man skulle ligga död här innan någon upptäckte en. Försöker tänka tillbaka i tiden, och komma på vad det egentligen är som har förändrats. Visst fanns det perioder då också när jag tyckte allt var botten, fast då trodde jag att det berodde på att jag inte kunde göra allt som jag hade lust till. Nu när jag kan göra det, känner jag mej mer i botten än någonsin. Bara jag kunde komma underfund med vad det är.
Den igenmulna himlen har spruckit upp ännu en gång. Jag är inte bortglömd av mina medmänniskor. Den ena efter den andra har låtit höra av sej. Tyvärr så händer allt på en gång. Jag själv hinner inte med. Det är ändå underbart att lyfta på det grå täcket och titta fram i solen, blunda för att det oundvikliga svarta som kommer tillbaka med kortare och kortare mellanrum. Inrikta dej på ett mål, säger de visa. Men när jag vet att mitt mål är döden och det definitiva slutet, så är det inte något som man direkt forcerar så snabbt som möjligt. Som det märks är jag berusad, igen. Percy Ebbersten har varit här ikväll. Vi har haft en själsstund, planerat för en båtsemester i skärgården i sommaren. Vad jag önskar nu i topp är kanske inte alls vad jag önskar i botten. Över allt lyser i alla fall min kärlek till Janne. Den ende och vackraste i denna världen. Underbaraste av alla ting. Den ger mej inte mer än minnen. Stunden, fredag natt, lördag dag. Mitt hjärta lever i veckor på det. Jag andas blott då han finns inför mina ögon. Gud vad jag njuter av hans närhet.
Jag är som en unghäst som första gången släpps ut i solen. Det pirrar i mej av livsglädje. Almkvistarna i fönstret har fött fram underbart skira, små gröna blad. En stor äppelkvist väntar också på sin förlossning. Har tagit ner lådan med sommarkläderna från vinden och hängt in dom i garderoben. Packat ner dom tjocka färglösa vinterkläderna i lådan och burit upp dom i mörker och glömska. Klockan är halv tio på kvällen, fönstret står på vid gavel, luften är ljum, gatorna har fått sin ljusgrå, torra färg. Jag tänker tillbaka på gångna vårar, då man kunde promenera i nylonstrumpor och högklackade skor, som smattrade mot gatbeläggningen. Allt är en stor förväntan inför den ljusa, varma tid som sakta smyger fram och omsluter en, likt ångan och värmen i en bastu. Längtar efter att gå barfota och känna den varma, klibbiga asfalten forma sej under fotvalvet. Jag känner mej som en fågel, som för första gången får luft under vingarna och svävar ut på okända äventyr, allt ligger oupptäckt under dom mjukt svävande vingarna.
April
Jag ligger i min säng. Det sticker som av tusen nålar i min kropp av välbehag. Jag ler för mej själv, när min själslovade gör sej påmind i tankarna. Allt är betydelsefullt. Vad som ena dagen är sorg blir till glädje nästa dag. Livet är mej givet, allt som är blir till vinst. Behövs kraft? Inte! Jag finns inte enkom för glädje, sorgen är lika värdefull. Det värsta som kan hända är liknöjdhet. Gör mej beredd denna soliga morgon, för att resa ännu en gång, till Värmland. Min bror tar emot mej, i glädje eller sorg. Kanske känner han sorg, hoppas då att jag kan byta ut det mot glädje.
Befinner mej på Bergs Gård. Allt är deg, lös klibbig deg. Hela situationen är falsk, ett oärligt hänsynstagande som inte har men naturlig solidaritet att göra. Glädjen är även den nära nog hysteriskt onaturlig. Min kropp darrar. Mitt huvud är tomt. Hoppet är släckt. Att upptäcka sitt jag, Bli medveten om hat. Ett skratt, om det är passande, men kan också bli till en brottslig handling. En högt närstående människas närhet, förändras och blir till främlingskap, blir till en docka som lyder minsta ryck. Det är inte utan äckel jag medverkar i detta spel. Förvåning, vilsenhet, osäkerhet följer i spåret. Osäkerhet i mitt sätt att vara. Vad skall man hålla sej till? Undrar vad som gör att personligheten inte är en enhet, utan flexibel till outtömliga mått. Jag önskar hålla mej ifrån falskhet, men det är tydligen omöjligt. Den drar fram var som helst, kryper sakta och smygande från alla håll och omringar mej helt.
Sitter ensam på ett konditori på Drottninggatan. Har vandrat runt i vårt ”underbara” City. Med gott humör åkte jag hit, men blir lika nedslagen varje gång. Försökte sätta mej inne på kulturhusets bibliotek och läsa eller lyssna på en skiva. Men det går inte. Det är som tusen myror kryper in i huvudet, som vandrar sedan sakta ner i fötterna. Blir mest irriterad över att se dessa slappa personer som sitter i fåtöljerna. Ut i regnblasket igen. Jag tänker på Janne som tillbringar mycket av sitt liv på denna kalla, hårda betongplatta. Kontrast till den yttersta ytterlighet, det glänsande påkostade nybyggda skrythus som kallas ”folkets hus”. Där inne sitter dom välbärgade, duktiga, som klarar sej igenom livet med att blunda. Utanför dom som ser livet med vidöppna ögon. I ett gäng ser jag plötsligt Janne, hopkurad, påpälsad, med uppdragna axlar. Fy fan, att situationen skall vara så att jag inte vågar gå fram till honom. Jag går in i tunnelbanehallen. Det blir kortslutning i tankarna, rullar nervöst en cigarrett. Polisens blickar uppmärksammar mej, tänder cigarretten, kommer ner på jorden och inser att inte finns något att vänta på. Jag undviker fegt möjligheten att prata med honom. Kanske är det av hänsyn till Janne. Den barnsliga glädjen jag kände inför en nyköpt rislampa känns nu futtig.
Klockan är ett på förmiddan, har just vaknat, bryggt kaffe, ligger kvar i sängen och inväntar radioteatern. Jag har i två dagar levt i sus och dus. Det är inte utan att jag äcklas, fast visst är det skönt att släppa lös, utan att tänka. I fredags var jag ute hos Mai i Älvsjö, Percy och Glen var där också. Spriten flödade, samtalen rörde sej om dom sexuella ”problemen”. Allt var bäddat för någon form av gruppsex. Jag känner inte för det alls. Tycker att jag ser alla sammanhang så klart. När jag skall förklara det för andra, så är dom närmast främmande för mina tankar, förstår inte vad jag menar. Det är löjligt att ens försöka förklara.
Jag är smutsig. Det finns människor som jag känner som inger mej en känsla av nersmutsning. Janne och Thomas är för mej dom renaste, öppnaste. Det beror väl på att dom inte behöver visa upp en förljugen profil. Det sköna med Janne är att han inte är intresserad av vad människor tycker om honom. Han vågar vara sej själv. Det är för mej renhet och ärlighet. Jag bär på ett svek. När mitt hjärtas fröjd var här och ringde på dörren i torsdagsnatt, öppnade jag inte. Jag försvarar mej med att jag var trött. Det är inget försvar, ett dåligt i alla fall. Trots att jag skjuter undan den obehagliga tanken, kommer jag inte ifrån den. Hur kan jag vara så hård och brutal, att inte öppna. Kanske hade han behov att träffa mej just då. Utan att vara sentimental, så tänker jag på hur det måste ha känts för honom att stå på gatan mitt i natten ensam.
Lyssnar på Bob Dyland. Försöker krampaktigt att nå fram till den vanliga lite romantiska känslan, se tillbaka på vad rösten påminner mej om. Janne alltså¸ men når inte dit. Det känns faktiskt som gammalt och förlegat. Har jag äntligen kommit ifrån drömmarna? Helt säker är jag inte. Men nog är det underligt¸ jag är full, lyssnar på Bob Dyland och ändå inte längtar efter Janne. Det är första gången på nära ett år.
Ännu en gång besitter jag denna förunderliga känsla av fullkomlighet, någonstans finns alla svaren, klart ser jag sammanhangen.
Har precis lämnat sorgens hus. Mattias patetiska svårmod berör mej inte. Vad kan det komma sej? Stora tårar trillar, bara önskar mej fort därifrån. Finns det skillnad på sorg och sorg? Min möjlighet att lindra är skild från min vilja. Vad är sympati? Var sitter mekanismen för deltagande? Att se någon som står mej nära lida gör ont. Hur kan det då komma sej att lidandet är totalt likgiltigt inför vissa människor? Det liknar mest obehag.
Det är varannan söndags- söndag idag. Vilket innebär att jag har varit på besök hos Thomas på Långholmen. Känslorna för honom växer sej starkare. Hans bror Ulf och pappa var där samtidigt. Jag kände mig svartsjuk. Den stund vi får träffas är kort nog ändå. Men för all del dom kom med goda nyheter för Thomas. Ett arv efter sin mamma på en otrolig stor summa pengar. Gud vad glad jag blir för Thomas skull. Nu behöver han inte känna sej så beroende av myndigheter eller andra. Balsam för hans självkänsla.
Ännu en gång har jag hemfallit till vinflaskan. Försöker att framkall mina minnen och drömmar, lyckas genom att dricka mej berusad. Alla mina minnen och drömmar svävar så högt så högt. Jag är oförmögen att göra något för att nå upp till dom. Min önskan är att kunna sväva med dom. Det blir aldrig så.
Det går inte att slå ifrån sej den förväntan jag bär på ifråga om Thomas frigivning. Kanske har jag väntat på den länge. En sak har jag upptäckt, att inte ha någon sprit hemma i skåpet. Det går inte. Jag skriker av längtan efter att berusa mej. Fast det inte leder till annat än att jag blir deppig. Jag nöter på Bob Dyland. Hans röst har en underlig inverkan på mej. Skön, men skrämmande!
Har varit nere i Ödemark med Sune över helgen. Det var underbart att återse det fina gamla landet igen. Allt är komedi. Efter alla år vi, han och jag, har varit tillsammans, så smyger vi nu likt brottslingar för att träffas. Hela tiden där nere var som att flytta tiden tillbaka. Det kändes inte som att det varit något emellan. Men så fort jag kom till stan, blev jag påmind om verkligheten. Ingrid, du lever ett annat liv nu! Slut är det med den lugna tryggheten. En del av mej vill leva det lugna livet, den andra kvävs. Och att välja mellan att kvävas och att andas, blir valet lätt.
Mai är här på lunch, några öl, flaskan vin som står i skåpet brinner det kring. Jag måste låta den vara. Varför egentligen? Det finns ingen utveckling, supa, lyssna på Bob Dyland är inget konstruktivt liv. Än sen då? Det är ändå bara ett uppehåll.
Klockan är inte särskilt mycket. Men det traditionella valborgsmässofirandet i Tantolunden är slut. Åke ligger här bredvid på golvet och sover.
