1971-1972

September

Idag har Åke lämnat Stockholm. Jag känner en stor saknad efter honom. Det känns som att vara halv på något underligt sätt. Han såg så blek och vilsen ut när han plockade ihop det han skulle ha med sej. Ett par trasiga byxor, så bad han att få Jannes strumpor, som inte ens var rena. Det var allt. Hoppas att det blir det lugn och ro däruppe som han önskar sej och så väl behöver. Hoppas att han inte ligger vaken på nätterna med samvetskval för barna sina, som måste vara fruktansvärt att lämna. Bengt hade ringt i morse och varit ledsen, Laine har övergett honom. Janne var här i natt. Vi var vakna hela natten. Låg och pratade om allt. När vi älskat oss trötta fram på morgonen somnade vi. Det var underbart. Men det stora kravet att gå upp och jobba klockan åtta, det klarade jag inte av, var tvungen att ringa och säga att jag inte kunde komma förr än till tolv. Jag har gått som i dvala hela dan, dels beroende på att jag rökt brass två kvällar i rad, samtidigt som jag kände ett underligt lugn, för första gången på länge. Jag hade ju fått ha Janne i min famn en hel natt. I morse såg han så trulig och vilsekommen ut, då grips jag av en otrolig ömhet för honom. Jag skulle önska jag kunde lägga armarna kring honom och skydda honom från allt ont och alla saker som gör livet svårt för honom. Är det kärlek tro?

Idag sprang jag hem från min intill döden tråkiga arbetsplats, en timme tidigare, för att finna en tom säng. Jag hade hoppats att Janne låg där i sängen och väntade, kanske längtade efter mej. Naivt, barnsligt, ogenomtänkt? Tänk att aldrig lära sej att inte ha förhoppningar. Varje fall blir tyngre och tyngre. Men vad ska man leva av om man inte har möjligheten att fantisera fram vackra visioner. Att sakta och smygande öppna dörren till det rum där man väntar sej se den man älskar ligga och mötas av en stor tom säng i ett stort tomt rum. Den förlamande smärta man då känner finns inte ord till för att beskriva. Att försöka fundera ut vad han finns just, vad han gör är mej inte förunnat. Livet som han lever utanför dessa väggar har jag inte tillträde till. Det är ett liv som jag känner mej totalt utestängd ifrån. Vi lever i två helt skilda världar. Jag trodde ett tag naivt nog att vi skulle kunna leva ihop, trots det. Men det blir enbent. Jag kan leva med honom till en viss gräns. Men det är omöjligt för honom att leva med mej.

Samma hopplösa tillvaro. Om man ändå kunde fly någonstans där man helt kunde radera sej själv till ett ofläckat vitt lakan. Ett gult bord, en röd vägg, ett fång gula blommor som liknar bollar, i en brun kruka. Det måste finnas hopp och lycka någonstans. Vad är hela vår värld till för, ett stort vitt pappersark, en liten bild av idyll, föreställande ett träd, ett hus, en stor sol och i fjärran berg, stora oändliga berg, allt på en röd vägg? Är det enda möjligheten, att få uppleva det jag längtar efter, titta på en vägg? Musikradion spelar hysteriskt vidare sin glättiga musik. Är den till för att döva och söva? Eller för att uppmuntra. Jag känner mej bunden till händer och fötter i denna djävulska tillvaro.

En dag på jobbet. Solen gör en strimma av ljus på mitt bord, min vänstra arm värms. Vattenfontenen spelar sin tonlösa melodi utanför, på gården. Blommorna växer i vackra färger i prydliga cementkuber, på gården. Allt detta sett genom ett av damm och avgaser nersmutsat fönster. På en gård, som mest förefaller vara ett hån mot alla dessa människor som placerade fjärran från varann i var sin lilla kub, stirrande på var sin tomma vägg. Var finns tanken bakom. Varför är det inte gräs istället för betong. Varför hörs inga skratt. En skranglig järnskulptur föreställande flygande fåglar, i glada färger. Jag tar det som ett svar. För att komma ifrån denna kalla och inhängda gård måste man lära sej flyga, med andra ord fly.

Andra dagen som jag är hemma från jobbet, orkar bara inte gå dit. Janne har tydligen varit hemma natten till tisdag enligt anteckningar. Själv var jag inte hemma den natten, så jag har inte kunnat prata med honom sen i måndags. Kanske är det lika bra, för jag har varit väldigt vankelmodig i frågan om han ska bo här eller ej. Jag upplever det orättvist att jag sitter i den positionen att avgöra om han ska ha sovplats eller inte. Det är ju varje människas absoluta rättighet att ha en egen plats att sova på utan att behöva vara beroende av andras godtycke. I tisdagskväll satt Kenneth och jag i flera timmar på Mariatorget för att komma på var han skulle kunna få sova samma natt. Jag gick igenom alla mina ”vänner” i tankarna för att komma till resultatet att hur mycket vänner man än är i vanliga fall, så finns det inte mycket av förståelse och hjälpsamhet när man behöver hjälp med något som kräver lite försakelse av den egna tillvaron. Vi kom inte fram till något annat än försöka på ”Mariapol” Efter att vi ha fått sitta och vänta i en timme, bland andra utslagna människor som inte ens har något människovärde kvar, utan lärt sej att ”leva” som kuvade pjäser, som dessa djävla vårdnadshavare flyttar och placerar hur dom vill, så fick vi komma in till en helt avpersonifierad läkare, som naturligtvis inte kunde säga annat än att det var fullbelagt. Tänk vad lätt de gör för sej alla dessa byråkrater, som bara hela tiden slår ut med händerna och säger: jag kan inget göra. Men vem är det som kan göra något då, när dom som ändå sitter med hela maktapparaten i sin hand slår ifrån sej allt ansvar. Varför får man inte kräva ett personligt ansvar av varann. Läkaren undrade till sist om inte jag kunde låta han få sova i min port och lovade skriva ut en packe sömnmedel. En chans kvar, jag ringde Mai i Älvsjö och bad henne låta Kenneth få sova där. Det gick hon med på om jag också sov över där.

Jag ligger idag sjuk, både fysiskt och psykiskt. Janne var här i gårkväll. Det är bara att konstatera att jag fortfarande är väldigt svag för honom. Nu är jag i alla fall övertygad att det inte kan bli någon fortsättning på Kenneths och mitt förhållande. Efter ett gräl mellan Birgitta och mej igår, har jag definitivt bestämt mej för att flytta härifrån. Min funktion här står fullt klar för mej, att finnas till hands, men inte synas eller höras.

Jag sitter ni i Berits gröna divan uppe i Luleå, som jag har längtat till så många gånger och lyssnar på Val Stöecklein. Trots allt som jag har lämnat bakom mej känner jag ett visst lugn. Jag har färdats genom ett underbart landskap, ju längre upp vi kom desto lättare var det att försöka undantränga det jag har lämnat för en vecka. Vilken befrielse det finns i och med att sitta och titta ut genom ett bussfönster och se natur, gula, eldröda träd, mossmarker där alla färger är representerade. Gud vilken lycka att än så länge kunna uppleva allt detta med tillfredsställese. Finns det någon motivation att slita ner sin själ i en grå och skitig stad? Ja det verkar nästan som om det ändå är en mening med det. Kanske måste man gå ända ner, för att börja om från början. Det drar på något sätt i mej åt alla håll. Jag kan inte bestämma mej ordentligt för något. Men det klarnar väl!

Berit och jag har nu kommit hem efter ett besök på socialbyrån i Luleå, med nerslående resultat. Ingen kan göra någonting för någon. Denna ”hjälp” som det så vackert heter är bara ett kamouflage som kostar en djävulsk massa pengar. Jag känner hur det börjar krypa i mej igen av oro. Ett telefonsamtal från Stockholm igår från Helen med Kenneth bredvid sej, räckte för att sätta fart på den ro jag trots allt kände innan. Ändå kan jag inte bara skita i allt och sticka, jag måste tillbaks till Stockholm. Varför vet jag inte.

Nyss hemkommen från en bilresa till Torneå i Finland, trött less och allmänt håglös. Jag försöker att tänka på att jag ska flytta till ett eget hem när jag kommer tillbaks till Stockholm. Det är ju i alla fall något nytt som ska hända. Ena minuten tycker jag att allt verkar ljust, men nästa stund så är allt lika svart igen. Kommer jag att orka med ensamheten, efter alla dessa år då jag har bott tillsammans med flera? Vad jag mest är rädd för är att jag kommer kasta mej in i något förhållande som blir bindande. Nu kan jag ju inte skylla på andra, utan måste själv ta ställning och säga ifrån. Jag vet hur feg jag är och hur lätt det blir att jag gör saker som jag inte vill bara för att jag har så svårt att säga ifrån. Men tanken på ett eget krypin där jag kan stänga om mej, vara alldeles för mej själv känns just nu underbart. Hur jag ska göra med Kenneth orkar jag inte tänka på. Det kanske skulle vara skönt att flytta tillsammans med honom. Men samtidigt är jag så rädd för att det bara skulle bli en massa ”pund”. Jag vet att han skulle behöva lugn och ro just nu, liksom jag. Men hur länge skulle han orka hålla sig från ”tjacket”. Det är bara en massa frågor som snurrar i mitt huvud.

Nu är min vecka i Luleå till ända. Den har varit skön. Igår kväll kom Paul från Måttsund och hämtade oss ut till sej. Vi drack en flaska vin och pratade i lugn och avslappnad stämning. I morse vaknade vi tidigt, drack kaffe och gjorde oss färdiga för hönsslakt. Det var ett förunderligt skådespel. Paul och hans son Robert högg huvudet av hönsen medan Berit och jag stod på avstånd och följde hönsens sista desperata dans med blodet rinnande ur avhuggna strupar. Det var en verklig dödsdans. Det kändes otäckt, men samtidigt riktigt. Det är ju så här det är. Vi storstadsmänniskor hålls hela tiden utanför det jordnära livet och det gör att man känner sej handikappad vid sådana här tillfällen. Skulle jag någon gång bli helt utlämnad åt mej själv, är det skrämmande att veta så lite om hur man skall göra för att skaffa och tillreda sin föda på det ursprungliga sättet och inte som det är nu gå till snabbköpet och handla det man skall ha. Efter skållning i hett vatten plockade Berit och jag hönsen utan svårighet. Men när det gällde att ur inälvorna så var Paul tvungen att ta över. När vi ätit frukost gick Paul, Berit och jag en långpromenad över ett stort berg till en gammal fäbodvall. Där rastade vi i en av stugorna, gjorde upp eld, drack kaffe och torkade regnblöta kläder. Jag kan inte få nog av att stirra in i elden. Bara sitta och drömma sej bort till en annan värld i denna varma och skiftande, oförklarliga eld expo. I morgon bitti skall jag sätta mej på bussen som skall föra mej tillbaka till denna trollbundna stad som jag ibland hatar, men inte kan låta bli att längta till. Oron över hur det är hemma, ligger det någon i min säng? Alla krav som jag inte kan slå mej fri från, samtidigt som jag vet att många inte önskar något högre än att vara efterlängtad, så kan jag inte hjälpa att jag upplever det som om jag vore bunden till händer och fötter.

Augusti

Nu ligger jag i mitt röda rum igen hemkommen från Stjärnvik efter en lång tids frånvaro, rent bokstavligt. Sommaren har faktiskt varit både på gott och ont. Det goda har varit Janne, som jag är nästan barnsligt kär i. Han är den första som jag känner en otrolig ömhet för bara av att se på honom när han sover. För mej är han det vackraste jag upplevt på mycket länge. Men nu är vi tillbaka i Stockholm så nu bryts säkert hela förtrollningen, fast det har vi ju med i beräkningen både han och jag.

Det onda består i att jag har upptäckt att ”Stjärnviksprojektet” som jag trots allt hade hoppats på framledes var en tunn bubbla som nu har spruckit. Främst är jag fruktansvärt besviken på Berit, som har levt under vad jag upplever som falsk flagg. Hon är en vek och obestämd person, säger en sak och lever efter helt andra normer. Kanske ska man inte döma så hårt. Men nu känner jag att det är slut för min del med att hitta försvar för hennes beteende, när jag under så lång tid fått ta emot hennes eviga kritik av mitt sätt att leva och mitt beteende. Just ikväll känner jag det där hopplösa svårmodet för framtiden. Jag börjar alltså arbeta på det för mej helt meningslösa jobbet om två veckor. Till vad nytta och mening. Jo jag försöker försvara det med att jag måste ha mat och husrum. Men vad då, det går ju att ordna på ett mera lätt sätt. Så försöker jag intala mej med att det fyller ju dock upp lite tid, annars skulle dagar och veckor bli för lång. Tänka sej va, ”att bli för långa”, när man vet att varje minut på dygnet är en förkortning av ens liv. Varför då skynda på. Sedan vet jag inte hur jag ska göra med min sängplats, för något annat är det inte för mej detta röda depressiva rum. Ska jag försöka ordna något eget? Kommer Janne då att bo hos mej? Skall jag försöka att äntligen bo ensam? Klarar jag att bo ensam? Det är frågor jag ställer mej om och om igen, men som jag inte orkar besvara ens i tankarna.

Som en blixt från klar himmel dök det ner ett brev från Kenneth förra veckan. Först var brevet likgiltigt för mej, men ju längre tiden gick så kände jag att det värmde på något underligt sätt att han dock tänker på mej, fast att jag själv har lyckats att förtränga hans minne helt.

Jag känner ett sällsynt missmod idag fast solen skiner. Janne har nyss lämnat mej efter en skön natt. Hans ögon var så ledsna och föga optimistiska, ännu en dag fylld av kval: blir det pund eller klarar jag mej utan? Vad kan jag göra mer än älska honom. Om det ändå hade funnits något undermedel, som löste upp alla problemen för honom och mej. Ibland undrar jag om det inte vore bäst att helt bryta med allt, även Janne, och sticka från stan för evigt. Men jag vet ju att det inte går att fly undan sej själv. Och även om jag inte kan ändra på situationen och Janne så kan jag i alla fall ge honom ömhet och värme dom stunderna han är mottaglig för det. Vi behöver trots allt varann av kanske olika anledningar. Men allt försvåras av att vi inte har ett eget krypin. Som det nu är så tycker jag mej känna en viss misstänksamhet och försiktighet gentemot Janne (som jag mycket väl förstår efter vad som hänt tidigare), därför känns det dubbelt deppigt. Men å andra sidan skulle jag bo ensam, så skulle dom långa dagarna och nätterna av väntan bli än värre. Nu kan man skingra tankarna på det som händer runt omkring mej. Hur jag än funderar så finner jag inte någon lösning på hur mitt liv skall bli framledes. Jag har under ett års tid bara levt för dagen, tagit saker som dom är, händelser som dom kommit. Men orkar jag det lägre? Jag märker att jag sakta bryts ner psykiskt av att inte ha någon egentlig trygghet kring mej. Mitt hem som jag lämnade utan någon större sorg gör sej ibland påmind. Fast jag traktar efter att inte äga någonting så känns det ibland lite rotlöst, som om jag svävade i luften på något vis.

Nu har den jävligaste tidpunkten inträtt ånyo. Vad väntan är svår. Väntan och tystnad. Janne skulle enligt telefonsamtal komma på eftermiddan. Han var trött ville antagligen hit och sova. Men hur mycket kan inte komma i hand huvud under den långa cykelturen från Vasastan till Söder. Fast jag vet hur lätt det är för honom att snöa in på vägen kan jag inte låta bli att oroa mej för att han har råkat ut för någon olycka och ligger och blöder på en kall och hård illaluktande asfaltgata. Oh Gud vad jag längtar efter honom.

Berit ringde ikväll hemkommen från Luleå efter en permission tillsammans med Tomas. Jag hade hört på stan att Tomas hade stuckit från Uppsala och befann sej påtänd på stan i Stockholm. Det var hemskt att sitta och prata med henne och veta det. Jag vet att vad Berit saknar och så väl behöver är kärlek och att mycket av hennes beteende berodde på det i Stjärnvik. Men ändå kan jag inte låta bli att känna äckel inför henne. Kanske bottnar det i att hon var så ojust mot mej den gången i våras då Tomas och jag var hos henne och hon beskyllde mej för att vilja ta Tomas ifrån henne. Hon fick mej genom sitt resonemang att tro att jag är spekulativ och falsk gentemot andras karlar. Jag gick flera månader efter det och föraktade mej själv. Blev tyst och sluten i andras sällskap för att inte bli betraktad som en flirt. Därför var det som ett slag för mej att upptäcka att hennes bedömning endast bottnade i svartsjuka. Vilket i och för sej är djävulskt. Men efter månader av regelbunden samvaro var jag så duperad av henne så jag trodde att allt hon sa var rätt och riktigt, utan att vara kritisk och observant, vilket jag är mot alla andra människor som skall försöka undervisa mej hur jag skall vara.

Nu sitter jag väntande igen. Vad väntar jag på? Ett vrak? En som är i behov av sömn, kanske lite ömhet. Jag står snart inte ut med denna djävulska vänta. I natt var jag hos Berit i Farsta Strand och pratade ut över en flaska Pernå och en Mandrax. Vad kom vi fram till? Ingenting egentligen, utan jag höll inne med vad jag tyckte om henne. Varför är jag så rädd för att säga vad jag tycker och känner? Några sommarblommor plockade jag på väg till bussen, kanske dom sista. Vad finns kvar av mej nästa gång det kommer nyutslagna blommor? Ett tomt skal? Birgitta talade om att om att Janne ringt en halvtimme innan jag kom. Genast samvetskval varför jag inte var hemma då han ringde. Men jag kan inte sitta och vänta på ett samtal som jag inte vet om det tar en dag eller en vecka innan det kommer. Jag pendlar hela tiden mellan att jag bryr mej inte om ifall han ringer eller ej, minuten efteråt önskar jag inget högre än att jag åtminstone fick höra hans röst. Jag älskar honom med dom sista resterna av känslor jag har kvar. Jag slits mellan att rusa ut och leta efter honom, att hitta honom och föra han hem till min säng och min famn. Men jag vet samtidigt att han sagt att någon eftersökning vill han inte vara med om. Jag kan heller inte släppa tanken på om han sover ut hos någon annan. Svartsjukan bränner. Åh denna ovisshet gör mej galen. Om jag ändå finge somna in för alltid. Kommer jag att vakna i samma tomma säng i morgon bitti? Alla dessa frågor, vem skulle kunna ge mej svar på dom. Det finns inget hopp för mej i en tillvaro som skulle kunna ge min själ frid och ro. Tanken på att börja jobba och möta alla dessa frågor: hur har det gått, gick det bra med erat projekt och så vidare gör mej sjuk. Jag är färdig att spy bara vid tanken på att försöka förklara saker som dom där inkrökta människorna inte ens vill förstå. Jag ligger nu med gråten i halsen efter att äntligen fått det efterlängtade telefonsamtalet från Janne. Vad han ville var att få telefonnumret till Berit: han skulle ha sina pengar nu på direkten. Jag kunde inte svara annat än att jag inte visste det. Vilket är sant. Följden blev att han beskyllde mej för att som han sa ”knyta ryamatta tillsammans med den där fittan” och uppmaningen att ställa hans prylar hoppackade hos Skyddvärnet. Med tillägget att han var ”nojig”. Vad känner jag nu? En stor besvikelse, jag kände på mej att det var fel att åka till Berit igår. Men vad gör jag? Jag varken kan eller orkar sitta hemma och vänta på ett livtecken från honom. Förresten jag skiter i honom. Jag ger fullständigt fan i allt.

Nu har jag nått botten, den absoluta botten. Janne har lämnat mej (precis som jag hela tiden har vetat) efter att ha ätit, sovit och gett mej några korta stunder av kärlek och ömhet. Kommer jag att hålla till goda med det. Och i sådana fall varför. Jag begär mycket mer, men kommer aldrig att få det av honom. Han har inte mer att ge. Därför är det bara att se sanningen i vitögat och bryta helt. Vi kan ju inte ens prata utan att prata bredvid varann. Att bli lämnad så här är som att mista livet, men ändå förbli levande.

Janne kom tillbaka på söndagsnatten. Vi älskade och somnade utan att ens ha pratat med varann. När han sovit ut och ätit så skulle han raskt till Vasastan för att hämta dom lovade pengarna av hans brorsa. Han lovade komma hem hur hög han än var i kväll (vilken tröst). Jag känner nu tydligare än någonsin att mina känslor för honom börja likna en mors för sin son. Jag måste göra slag i saken och tala ut med honom, att jag inte stoppar för det här sättet att leva. Hans smekningar upplever jag bara som surrogat och ett sätt att bot göra dom upprepade besvikelserna han är medveten att han gör mej.

När jag var inne i City idag med Ulrika, så upplevde jag denna stora bullriga skitiga stenöken mer skrämmande än någonsin. Människorna som rör sej i den med hycklande lyx utklädda stad är inte levande, det är robottar som styrs av något som är profit, vinst och direkt utsugning. Det slog mej plötsligt när vi irrade genom Åhléns skrytvaruhus, att allt, var enda sak som fanns på dessa överfulla hyllor och i montrar var totalt överflödiga saker egentligen. Det finns alltså människor som lever i lyx och överflöd på att lura folk att köpa saker som dom inte behöver. Jag vet att det försvaras med att det ger en massa människor arbetsmöjligheter. Men det måste finnas på andra mer meningsfulla sätt. Är hela livet en stor bluff? Vill människorna leva så här? Är det bara hos mej det fattas motiv för att fortsätta detta trampande, i för trånga skor. Jag känner mej som en hasselnöt som någon knäckt tagit ut nöten och slängt skärvorna av skalet i en redan till bredden fylld avskrädeshög. Hur vi än försöker lappa ihop, så finns det inga skärvor som passar ihop, men skålen är stor, skärvorna många, så det kommer att ta långa tid innan man prövat alla och inser att man måste ge upp sökandet och förbli den ensamma biten som ingenstans passar.

Ännu en ny dag fylld av inre och yttre konflikter. Vad jag nu har blivit indragen i är Åke och Birgittas stridigheter om Åkes och Mimis flytt till Arvika. Nu när Åke bestämt sej definitivt för att flytta blev det naturligtvis en fruktansvärd reaktion hos Birgitta. Och som alltid så kommer jag i kläm. Men i gårkväll när det var som mest laddat och Birgitta ringde till Mimi helt hysterisk, med hotelser om bestraffning, vad det gäller Mimis skuld i hela den här saken, så var både Mimi och jag upprörda och lite darriga för vad som skulle komma härnäst. För att lugna oss gick vi ner på Napoleon och drack öl tills vi var så ganska fulla. Där träffade jag Peter R. som lovade låna ut sin bil till mej över lördag och söndag, för transport till Arvika. Få se hur mycket som ligger i det löftet. När jag på ganska darriga ben kom hem idag efter att ha legat kvar hos Mimi och Åke, för att prata ut om det hela med Birgitta var huset tomt. För att rycka upp mej så började jag att röja upp omkring mej. Slängde en massa skit, både mitt och Kenneths kvarglömda grejor och det kändes som någon form av befrielse och lättnad. Sedan i måndags har jag inget hört från Janne. Och på något underligt sätt berör det mej inte ett dugg. Det verkar som om det på något sätt har ebbat ut i ingenting. Mina känslor… nej jag orkar inte klargöra hur jag känner det. Jag är bara så förbannat trött på mej själv.

Är nu ganska full efter att ha varit på Södergård tillsammans med Åke. Nu ligger jag ensam här i mitt röda rum igen och försöker få perspektiv på min tillvaro. Janne är på stan och gör ”vadå”. Som jag känner nu är det skönt att vara full och få ligga ensam i sängen. Men jag kan inte komma ifrån att längtar efter Jannes kropp, hans slanka, mjuka kropp. Det finns trots allt en viss trygghet i att känna hans andetag och tunga ben vilande mot mej under natten. Älskar jag honom? Eller vad är det jag känner? Ena minuten så önskar jag han försvann för evigt och andra minuten skulle jag kunna göra allt för att han fanns här.

Det känns nästan larvigt att skriva nu, det är egentligen inget nytt som finns att skriva av sej. Men jag sitter här med en fruktansvärd tomhetskänsla och gråter. Janne kom igår efter han stuckit i fredags. Jag har bestämt mej för att prata ut med honom och be honom flytta. Jag låg bredvid honom i två timmar i natt utan att kunna somna och kände mej helt främmande för hans kropp, som jag annars brukar smälta ihop med som ett sammantvinnat snöre. Hela dagen har han legat. Birgitta sa att han skulle hämta det han ville ha själv. Janne svarade: inte så länge det finns någon som springer åt mej. Betyder jag inget alls för honom, kommer han endast för sängen? Varför kan jag inte säga sådana saker jag skriver rakt ut till folk. Ingen kan ju lära sej vem jag egentligen är när jag inte vågar tala om vad jag känner innerst inne. Jag bara tiger och ältar saker inom mej själv, vill verka tapper. Till vad nytta? Det är ju ingen som begär det av mej. Jag är så djävla feg, feg, feg, som inte vågar visa mina känslor. Vad fan ska jag göra? Jag härdar snart inte ut. Allt blir bara värre för var dag. Jag är ensam igen, Janne har gått.