1971-1972

September

Idag har Åke lämnat Stockholm. Jag känner en stor saknad efter honom. Det känns som att vara halv på något underligt sätt. Han såg så blek och vilsen ut när han plockade ihop det han skulle ha med sej. Ett par trasiga byxor, så bad han att få Jannes strumpor, som inte ens var rena. Det var allt. Hoppas att det blir det lugn och ro däruppe som han önskar sej och så väl behöver. Hoppas att han inte ligger vaken på nätterna med samvetskval för barna sina, som måste vara fruktansvärt att lämna. Bengt hade ringt i morse och varit ledsen, Laine har övergett honom. Janne var här i natt. Vi var vakna hela natten. Låg och pratade om allt. När vi älskat oss trötta fram på morgonen somnade vi. Det var underbart. Men det stora kravet att gå upp och jobba klockan åtta, det klarade jag inte av, var tvungen att ringa och säga att jag inte kunde komma förr än till tolv. Jag har gått som i dvala hela dan, dels beroende på att jag rökt brass två kvällar i rad, samtidigt som jag kände ett underligt lugn, för första gången på länge. Jag hade ju fått ha Janne i min famn en hel natt. I morse såg han så trulig och vilsekommen ut, då grips jag av en otrolig ömhet för honom. Jag skulle önska jag kunde lägga armarna kring honom och skydda honom från allt ont och alla saker som gör livet svårt för honom. Är det kärlek tro?

Idag sprang jag hem från min intill döden tråkiga arbetsplats, en timme tidigare, för att finna en tom säng. Jag hade hoppats att Janne låg där i sängen och väntade, kanske längtade efter mej. Naivt, barnsligt, ogenomtänkt? Tänk att aldrig lära sej att inte ha förhoppningar. Varje fall blir tyngre och tyngre. Men vad ska man leva av om man inte har möjligheten att fantisera fram vackra visioner. Att sakta och smygande öppna dörren till det rum där man väntar sej se den man älskar ligga och mötas av en stor tom säng i ett stort tomt rum. Den förlamande smärta man då känner finns inte ord till för att beskriva. Att försöka fundera ut vad han finns just, vad han gör är mej inte förunnat. Livet som han lever utanför dessa väggar har jag inte tillträde till. Det är ett liv som jag känner mej totalt utestängd ifrån. Vi lever i två helt skilda världar. Jag trodde ett tag naivt nog att vi skulle kunna leva ihop, trots det. Men det blir enbent. Jag kan leva med honom till en viss gräns. Men det är omöjligt för honom att leva med mej.

Samma hopplösa tillvaro. Om man ändå kunde fly någonstans där man helt kunde radera sej själv till ett ofläckat vitt lakan. Ett gult bord, en röd vägg, ett fång gula blommor som liknar bollar, i en brun kruka. Det måste finnas hopp och lycka någonstans. Vad är hela vår värld till för, ett stort vitt pappersark, en liten bild av idyll, föreställande ett träd, ett hus, en stor sol och i fjärran berg, stora oändliga berg, allt på en röd vägg? Är det enda möjligheten, att få uppleva det jag längtar efter, titta på en vägg? Musikradion spelar hysteriskt vidare sin glättiga musik. Är den till för att döva och söva? Eller för att uppmuntra. Jag känner mej bunden till händer och fötter i denna djävulska tillvaro.

En dag på jobbet. Solen gör en strimma av ljus på mitt bord, min vänstra arm värms. Vattenfontenen spelar sin tonlösa melodi utanför, på gården. Blommorna växer i vackra färger i prydliga cementkuber, på gården. Allt detta sett genom ett av damm och avgaser nersmutsat fönster. På en gård, som mest förefaller vara ett hån mot alla dessa människor som placerade fjärran från varann i var sin lilla kub, stirrande på var sin tomma vägg. Var finns tanken bakom. Varför är det inte gräs istället för betong. Varför hörs inga skratt. En skranglig järnskulptur föreställande flygande fåglar, i glada färger. Jag tar det som ett svar. För att komma ifrån denna kalla och inhängda gård måste man lära sej flyga, med andra ord fly.

Andra dagen som jag är hemma från jobbet, orkar bara inte gå dit. Janne har tydligen varit hemma natten till tisdag enligt anteckningar. Själv var jag inte hemma den natten, så jag har inte kunnat prata med honom sen i måndags. Kanske är det lika bra, för jag har varit väldigt vankelmodig i frågan om han ska bo här eller ej. Jag upplever det orättvist att jag sitter i den positionen att avgöra om han ska ha sovplats eller inte. Det är ju varje människas absoluta rättighet att ha en egen plats att sova på utan att behöva vara beroende av andras godtycke. I tisdagskväll satt Kenneth och jag i flera timmar på Mariatorget för att komma på var han skulle kunna få sova samma natt. Jag gick igenom alla mina ”vänner” i tankarna för att komma till resultatet att hur mycket vänner man än är i vanliga fall, så finns det inte mycket av förståelse och hjälpsamhet när man behöver hjälp med något som kräver lite försakelse av den egna tillvaron. Vi kom inte fram till något annat än försöka på ”Mariapol” Efter att vi ha fått sitta och vänta i en timme, bland andra utslagna människor som inte ens har något människovärde kvar, utan lärt sej att ”leva” som kuvade pjäser, som dessa djävla vårdnadshavare flyttar och placerar hur dom vill, så fick vi komma in till en helt avpersonifierad läkare, som naturligtvis inte kunde säga annat än att det var fullbelagt. Tänk vad lätt de gör för sej alla dessa byråkrater, som bara hela tiden slår ut med händerna och säger: jag kan inget göra. Men vem är det som kan göra något då, när dom som ändå sitter med hela maktapparaten i sin hand slår ifrån sej allt ansvar. Varför får man inte kräva ett personligt ansvar av varann. Läkaren undrade till sist om inte jag kunde låta han få sova i min port och lovade skriva ut en packe sömnmedel. En chans kvar, jag ringde Mai i Älvsjö och bad henne låta Kenneth få sova där. Det gick hon med på om jag också sov över där.

Jag ligger idag sjuk, både fysiskt och psykiskt. Janne var här i gårkväll. Det är bara att konstatera att jag fortfarande är väldigt svag för honom. Nu är jag i alla fall övertygad att det inte kan bli någon fortsättning på Kenneths och mitt förhållande. Efter ett gräl mellan Birgitta och mej igår, har jag definitivt bestämt mej för att flytta härifrån. Min funktion här står fullt klar för mej, att finnas till hands, men inte synas eller höras.

Jag sitter ni i Berits gröna divan uppe i Luleå, som jag har längtat till så många gånger och lyssnar på Val Stöecklein. Trots allt som jag har lämnat bakom mej känner jag ett visst lugn. Jag har färdats genom ett underbart landskap, ju längre upp vi kom desto lättare var det att försöka undantränga det jag har lämnat för en vecka. Vilken befrielse det finns i och med att sitta och titta ut genom ett bussfönster och se natur, gula, eldröda träd, mossmarker där alla färger är representerade. Gud vilken lycka att än så länge kunna uppleva allt detta med tillfredsställese. Finns det någon motivation att slita ner sin själ i en grå och skitig stad? Ja det verkar nästan som om det ändå är en mening med det. Kanske måste man gå ända ner, för att börja om från början. Det drar på något sätt i mej åt alla håll. Jag kan inte bestämma mej ordentligt för något. Men det klarnar väl!

Berit och jag har nu kommit hem efter ett besök på socialbyrån i Luleå, med nerslående resultat. Ingen kan göra någonting för någon. Denna ”hjälp” som det så vackert heter är bara ett kamouflage som kostar en djävulsk massa pengar. Jag känner hur det börjar krypa i mej igen av oro. Ett telefonsamtal från Stockholm igår från Helen med Kenneth bredvid sej, räckte för att sätta fart på den ro jag trots allt kände innan. Ändå kan jag inte bara skita i allt och sticka, jag måste tillbaks till Stockholm. Varför vet jag inte.

Nyss hemkommen från en bilresa till Torneå i Finland, trött less och allmänt håglös. Jag försöker att tänka på att jag ska flytta till ett eget hem när jag kommer tillbaks till Stockholm. Det är ju i alla fall något nytt som ska hända. Ena minuten tycker jag att allt verkar ljust, men nästa stund så är allt lika svart igen. Kommer jag att orka med ensamheten, efter alla dessa år då jag har bott tillsammans med flera? Vad jag mest är rädd för är att jag kommer kasta mej in i något förhållande som blir bindande. Nu kan jag ju inte skylla på andra, utan måste själv ta ställning och säga ifrån. Jag vet hur feg jag är och hur lätt det blir att jag gör saker som jag inte vill bara för att jag har så svårt att säga ifrån. Men tanken på ett eget krypin där jag kan stänga om mej, vara alldeles för mej själv känns just nu underbart. Hur jag ska göra med Kenneth orkar jag inte tänka på. Det kanske skulle vara skönt att flytta tillsammans med honom. Men samtidigt är jag så rädd för att det bara skulle bli en massa ”pund”. Jag vet att han skulle behöva lugn och ro just nu, liksom jag. Men hur länge skulle han orka hålla sig från ”tjacket”. Det är bara en massa frågor som snurrar i mitt huvud.

Nu är min vecka i Luleå till ända. Den har varit skön. Igår kväll kom Paul från Måttsund och hämtade oss ut till sej. Vi drack en flaska vin och pratade i lugn och avslappnad stämning. I morse vaknade vi tidigt, drack kaffe och gjorde oss färdiga för hönsslakt. Det var ett förunderligt skådespel. Paul och hans son Robert högg huvudet av hönsen medan Berit och jag stod på avstånd och följde hönsens sista desperata dans med blodet rinnande ur avhuggna strupar. Det var en verklig dödsdans. Det kändes otäckt, men samtidigt riktigt. Det är ju så här det är. Vi storstadsmänniskor hålls hela tiden utanför det jordnära livet och det gör att man känner sej handikappad vid sådana här tillfällen. Skulle jag någon gång bli helt utlämnad åt mej själv, är det skrämmande att veta så lite om hur man skall göra för att skaffa och tillreda sin föda på det ursprungliga sättet och inte som det är nu gå till snabbköpet och handla det man skall ha. Efter skållning i hett vatten plockade Berit och jag hönsen utan svårighet. Men när det gällde att ur inälvorna så var Paul tvungen att ta över. När vi ätit frukost gick Paul, Berit och jag en långpromenad över ett stort berg till en gammal fäbodvall. Där rastade vi i en av stugorna, gjorde upp eld, drack kaffe och torkade regnblöta kläder. Jag kan inte få nog av att stirra in i elden. Bara sitta och drömma sej bort till en annan värld i denna varma och skiftande, oförklarliga eld expo. I morgon bitti skall jag sätta mej på bussen som skall föra mej tillbaka till denna trollbundna stad som jag ibland hatar, men inte kan låta bli att längta till. Oron över hur det är hemma, ligger det någon i min säng? Alla krav som jag inte kan slå mej fri från, samtidigt som jag vet att många inte önskar något högre än att vara efterlängtad, så kan jag inte hjälpa att jag upplever det som om jag vore bunden till händer och fötter.