Maj

Den politiska plikten en sådan dag som denna fylldes av att följa FNLs demonstrationståg, som i stort bestod av 15 000 insomnade människor. Tåget slutade till min stora förvåning vid Norra Bantorget där SAP höll sina traditionella tal på skolgården. ”Vi” fick stå utanför och lyssna. Åke och jag beslöt oss därför att gå till Vasaparken och lyssna på RÖD FRONT. Det var betydligt mer givande. Än en gång framgick det tydligt var mina sympatier hör hemma.

Har svårt att somna. Det är söndagsnatt. I morgon bitti klockan åtta släpps Thomas ut, efter att ha varit inlåst i åtta månader. Hans brott består i att vara narkoman. Tankarna far hit och dit. Hur skall det gå för honom? En vecka har han på sej att fixa bostad och arbete. Annars tas han in på nytt. Somnar! Vaknar klockan fem av att det ringer på dörren. FRIGIVNINGENS stora dag. Öppnar dörren och utanför stor Janne. Blek hålögd, i behov av vänliga ord, tvätta fötter, strumpor och hår. Jag förstår denna önskan att tvätta sej fri från alla skit som klibbar sej, efter en vecka i stans knarkarkvartar. Orden rinner osammanhängande ur honom, just nu vill han bara sova och bli ompysslad. Jag talar försiktigt om för Janne att Thomas kommer hit om ett par timmar. Han förstår utan förklaringar att det inte skulle vara bra för Thomas att bli påmind om tjacket när han kom. Betydligt renare, men lika trött och blek ger han mej en klapp på kinden och går. Vart? Thomas kommer solbränd och frisk, mäkta stolt att han inte har åkt till Centan direkt. Visar en flaska konjak han köpt för att fira. Bortser från den tidiga timmen sätter jag på kaffe, dukar fram glas. Försöker dölja min oro så gott det går, vet ju att om han dricker för mycket, så kommer suget efter knarket. Han vill ut och se på stan. Vi ger oss iväg. Allt går mycket snabbt. Det finns mycket att ta igen, många kompisar han vill träffa. Jag blir påmind om min dåliga nattsömn, vill åka hem. Thomas uppdrivna tempo går inte att hejda. Hastigt bestäms att jag skall åka före hem, han kommer efter. Onda aningar säger mej att detta inte är bra, men ger vika för tröttheten. Somnar oroligt. Vaknar framemot kvällen. Ingen Thomas. Skall jag ge mej ut och försöka få tag på honom? En passiv väntan. Klockan nio kommer en ångerfull Thomas. Han har inte klarat av suget efter en sil. Vi snackar hela natten om vad som skall hända härnäst. Han lovar sej själv att inte ta något mer tjack. Men både han och jag vet vad fruktansvärt svårt det löftet är att infria. Vi somnar framemot morgonen.

Klockan ringer, ser Thomas sorglösa, sovande ansikte, önskar att jag vore en fe med trollspö. Jag kämpar med en kluven lojalitet. Skall jag gå och jobba och lämna honom till sitt öde? Bestämmer mej för att ringa och ljuga mej sjuk, somnar om. Vi vaknar tillsammans. Jag börjar med att prata om verkligheten. Vi måste ta kontakt med övervakaren, gå på arbetsförmedlingen. Vi ringer övervakaren, han går inte att få tag i. Jag inser hela denna omöjliga situation. Hur skall Thomas orka med att söka jobb, söka bostad, hålla kontakt med övervakaren? När hela hans väsen uppfylls av en enda tanke KNARKET. Solen skiner, det är mycket att göra, men vi är på något sätt förlamade. Allt står stilla, varken han eller jag kan tänka en enda konstruktiv tanke. Plötsligt har den förväntansfulla glädjen förbytts till ångest. Thomas rädsla för ett ytterligare misslyckande, som skulle ge alla siare rätt, gör honom till slav.

Börjar redan upptäcka att allt glider ifrån mej. Hela tillvaron är på väg till stadium som det är omöjligt för mej att klara av. Vet nu att flytmentaliteten inte är mitt sätt att leva. Vilket svammel! Ensamheten har jag lärt mej att klara. Det är lättast. Till vilken nytta skall mitt liv flyta ut till sirap, när det ändå blir jag och bara jag som genomgår förändringen? Jag är nöjd med vad jag har uppnått, av tidigare förändringar.

Vad är det jag håller på med? Det känns som att ha hamnat i rena helveteshjulet. Jag har ingen rättighet att lägga mej i vad Thomas gör. Men det gör så ont att se och veta vart fan det barkar. Jag tror inte det finns någon som kan förstå hur jag känner det i denna stund. Hela vårens stigning till ljuset har på en dag rasat ner i avgrundens djup. Aldrig i mitt framtida liv skall jag ge mej in på dom små möjligheternas stig. Jag kan se framtiden som i en liten kikare. Alla små blir till stora. Att se framåt har den sista tiden varit förenat med sorgkantade ögon. Någon gång måste det hända, det måste finnas glädje någonstans. Vad ligger vinsten i min undergång? Har jag svikit i och med att inte ha varit hemma denna kväll? Inget har ju kunnat bli annorlunda. Kanske är jag naiv. Men jag har aldrig trott på min person som lösning på något, när allt omkring är fel. En lång oviss väntan är slut och över nu. Återstår resten, som måste bli omsluten av en motiverad anledning, att ha gett vika för det ena och kanske missat något annat. Det är alltid förlust.

En lång natt är över för denna gång. Pendlande mellan oro och totalt ointresse är mitt huvud tomt. Thomas har varit tillbaka i oförståelsens värld. Har jag givit mej in i detta måste jag också ta mej ur det på bästa möjliga sätt Jag trodde att det var med öppna ögon, men insett att detta är något som varken sunt förnuft eller klarsynthet biter på. Alla pengarna, i det närmaste, som Thomas fick i arv efter sin mamma, är förbrukade, på tre dagar. Ett ytterligare bevis är funnet, pengar är ingen lösning på något. Snarare, i detta fall, ett fördärv. Hur pass mycket ansvar kan läggas på mej? Var har jag handlat fel? Det är en falskhet hos mej, att aldrig ge hela mej. Jag vill och kan, men reserverar mej alltid till hälften och försöker hålla mina vägar öppna. Det går inte att vara så, antingen/ eller, så måste man vara. Mitt försvar är att ingen har nytta av att jag blir urgrävd. Det skulle ju vara dubbel tragedi. Jag märker mitt krampaktiga försök till försvar. Felet är kanske att jag är för snabb att rannsaka mej själv, utan att göra det med den andre.

Ligger med ett svagt hopp om att kunna resa mej igen. Jag tror på naturens eget sätt att rätta till saker som går snett. Efter tre dagars pulserande liv, då jag utan att kunna tänka har svävat fram en meter ovanför jorden, har nu min kropp strejkat. Ligger oförmögen att resa mej. Det känns skönt att påminnas om att jag styrs av en kraft som mitt inre inte kan bestämma över. Om jag bara kunde minnas framledes att det finns en stor gräns mellan att vilja och att kunna. Min kraft att leva vidare hämtar jag ur misslyckanden Den dag jag kan lyckas i alla förehavanden, är nog mitt liv slut. Därför vet jag att även om jag själv, och även andra, talar om och påminner mej om mina tidigare mänskliga misslyckanden, så kommer jag att ge mej in i nya. Därför att där finns en motivation till livet. Att suga ur sitt psykiska jag intill den absoluta tomheten, är ändå en rening. Hellre det än att livet igenom gå på tomgång och aldrig känna renodlade känslor. Finns det sorg så skall det också kännas, kännas starkt. Likadant med glädje. Att hålla till godo med ljumma känslor är inget för mej.

Min identifikation med Janne var total, när jag nyss låg med ansiktet vänt mot taket och halvöppen mun. Sömnen smög sakta fram, för en kort sekund kände jag hur han och jag flöt samman till en och samma person. När jag försökte utveckla känslan, försvann den. Min själs kluvenhet hittar ibland rätt. Då, blir den en enhet. Det är så korta stunder, att det aldrig hinner bli en självklarhet.

Thomas kom i natt och sov faktiskt flera timmar. Morgonen började, grått och kallt. Johne, Moon och Åke dök upp. Två kassar med öl fick allt att lyfta från jorden igen. Jag skulle önska att det fanns en bandspelare inkopplad i hjärnan, så att det gick att koppla tillbaka och ta till vara alla intryck. Thomas stämningar påverkar mej på ett skönt sätt. När han dök upp i går kände jag först rädsla, som snabbt övergick till likgiltighet. Efter ett tag går jag över till hans tankar, allt världsligt flyter undan. Det sprider sej ett lugn i rummet och tankarna svävar iväg till nya, oupptäckta mål. Det är ofattbart men ändå riktigt, det som finns runt omkring. Det konkreta är helt plötsligt så ointressant. Men när det finns andra människor med, så blir jag splittrad och irriterad på hans, vad jag då tycker, långsökta tankar. Det är underligt vilken fantastisk apparat hjärnan är. Att kunna vara så flexibel och kunna parera alla tankar och intryck utan att det blir kortslutning. Det ringde på telefonen vid femtiden i morse. Kan det ha varit Janne? Ingen vet. Thomas närvaro gjorde att jag inte ville svara. Om det var av hänsyn till Thomas eller till Janne, kan jag inte säga. Kanske var det helt enkelt för min egen skull. Om Janne skulle komma hit nu skulle jag flyga i armarna på honom och gömma mej för världen. Och det är väl inte just mot Thomas. Men å andra sidan vet jag inte om han skulle bry sej om det överhuvudtaget. Ingenting är klart och tydligt. Allting skall tas ställning till genom att tänka. Det som är gjort är gjort, sagt är sagt. Allt sker så snabbt. Det finns inga möjligheter att rätta till saker i efterhand.

Jag omges av mjuk och varm bomull. All väntan är universell. Även om jag nu inte väntar på något speciellt, så tar aldrig väntan slut i det långa loppet. Tanken på att loppet är långt får mej att hisna. Vad rör mej alla oroliga andar som omger mej. Intet! Allt materiellt har suddats ut. Känslor, tankar som är mina kan aldrig någon trampa på, så dom blir utraderade. Även om många försöker, så är mitt ego, helt unikt. Ingen hittar in så långt att dom kan förstöra det helt. Det är väl undangömt.

Försöker röra mej tyst. Har kommit hem efter att ha varit och firat Pappas födelsedag ute i Gubbängen. Thomas sover. Luften är mjuk ute, alla dofter tränger igenom avgaserna. Dom få växterna som finns utanför mitt fönster har fått en kort chans efter regnet att förgylla tillvaron. Jag upplevde hela dagen hos Mamma och Pappa som skrämmande. Alla satt runt bordet och åt, drack, skrattade likt en flock gamar, medan Pappa, som egentligen skulle vara huvudfigur, satt på sidan om. Ändå pinsammare blev det när Mamma, lite på lyran, läste upp dagboksanteckningar som beskrev helvetet att vara gift med Pappa. Visserligen vet dom två mycket väl var dom står i förhållande till varann. Men jag tyckte ändå att det blev ett hån mot Pappa. Vem av oss andra skulle stillatigande sitta och höra sina fel uppräknade, inför allas beskådning. Undrar om man hinner under deras livstid få ge dom upprättelse och göra något för dom, så att det kommer fram vilka uppriktiga och ärliga människor dom alltid varit och fortfarande är. Allt blir jämt så halvdant.

Thomas är på ”turné”. Återkommer hur? Den lilla luft som finns kvar gick ur mej ikväll. Jag fick helt apropå höra att Sune blivit pappa till en son. Det skar mej mitt itu. Allt rasade. Kan inte förstå varför jag skall ta det så hårt. Bara tanken på att det finns ett litet knyte, som Sune håller i famn som inte jag har någon delaktighet i, får mej att gråta och kvida. Den definitiva klarheten att inte jag, tydligen, kan få något barn, gör allt så svårt. Men att Sune under nio månader inte har sagt något, gör mest ont. Det är snart slut på min reserv av självbehärskning vad gäller sårande händelser.

Har telefonen framför ögonen. Skall jag ringa övervakaren eller inte? Är det rätt eller fel mot Thomas? Jag känner det som att ha svikit honom i och med att ha hållit mej hemifrån i natt. Jag vet inte om han har sökt mej, på det viset. För första gången är jag rädd inför situationen som har uppstått. När inte ord eller handlingar når fram, då blir hela saken så okontrollerbar. Jag måste få reda på om något hänt Thomas, men vågar inte gå hem, för att ta reda på om något tecken finns där. Samtidigt tycker jag att det är fegt att ringa Frans, övervakaren, för att där få veta något. Jag har gett mej in i detta och vill följa det till sista stund, med egna medel. Men rädslan går inte att göra sej kvitt. Ändå har jag inget att vara rädd för. Det är ju fan att man skall vara så misstänksam mot myndighetspersoner och inte våga be om hjälp.

Solen har måst vika för dom påträngande grå molnen. Det är eftermiddag, radioteatern har just slutat. Mina tankar rör sej kring Thomas. Han har inte synts till sen i torsdags när han gick härifrån. Kanske är han just nu inlåst nånstans, där han inte blir förstådd alls. Vad är det som gör att jag inte kan förmå mej till att åka upp till Vasastan, där säkert svaret finns? Bekvämlighet är det väl ändå inte, snarare rädsla, även om jag inte vet vad det finns att vara rädd för. När han gick härifrån i torsdags så kunde jag inte få någon kontakt med honom. Han var likgiltig och okontaktbar. Åker jag dit upp och det skulle visa sej att han finns där, då upprepas samma situation, som i våras för ett år sedan. Han bryr sej inte om vad jag försöker säga. Den värld han nu lever i är utanför allt som hänt tidigare. Vad som kommer att hända är att han hamnar på Holmen igen. Hemska tanke! Vilket fruktansvärt uppvaknande för honom. Vad finns kvar för Thomas, denna snurrande karusell, kan han inte orka med så länge till. Regnet öser ner utanför fönstret. Jag sitter och ser det med tillfredsställelse. Det verkar löjligt om solen skulle skina när allt annat är svart. Allt känns så främmande och långt borta. Det enda som är riktigt nära är tankarna på Janne. Andra möten och upplevelser berör mej inte. Jag har ingen ork eller vilja att assimilera det som händer mej. Alla människor, som man träffar är som kasperdockor, som villigt uppträder för att bli upptagen i den trängre kretsen. Igår var det sammankomst för FNL: are på Moderna Museet. Det är nästan komiskt att se alla dessa priviligierade människor sitta och lyssna på artister som sjunger om fattigdom och lidande. Varför gör dom det? Artisterna uppmanar till kamp, mot något som ingen egentligen vet innebörden av. Jag hörde en gammal dam säga med förakt i rösten, ”tänk att ungdomarna nu för tiden går iklädda nyinköpta blåoveraller på söndagen”. Denna klasskillnad försvinner inte, hur många folkfester det än anordnas. Det är tid att det kommer igång ett motangrepp, på dessa nymodsproletärer. Men dom som skulle ha kunskap och vetskap, dom har varken vilja eller intresse till att upplysa dom. Det fanns en som sa flera sanningar, Olof Buckard. Han sa bland annat, ”elakhet och ondska går att övervinna, men aldrig dumhet” Dom applåderande ville nog inte tillhöra någon av dessa kategorier.

Det är nu måndagsmorgon. Jag ligger i sängen och kämpar med mej själv. Hade tänkt ringa Nisse Gustavsson, Thomas psykolog, för att få honom att sjukskriva mej. Men jag kan inte förmå mej till att ringa. Jag övar vad jag skall säga, om och om igen. Jag kan inte ringa och beklaga mej, det verkar så falskt. Fan att det skall vara så svårt att ringa och begära hjälp för min egen person. Om det hade varit för någon annans skull, då hade det inte varit någon svårighet. Det sitter så hårt präntat i mej, att ger du dej in i saker, så får du också reda upp saker på egen hand, utan att beklaga dej. Har just fått reda på att Thomas är tillbaks på Holmen. Redan i torsdags när han gick härifrån, tog polisen honom och förde honom dit. Hade det hänt om jag hindrat honom att gå härifrån? Han var så illa däran, psykotisk och paranoid efter att ha varit påtänd fyra dagar i sträck. Hade jag överhuvudtaget kunnat hindra honom? Karusellen som han hamnat i gick inte att stoppa. Har än en gång försökt att genom att städa, rensa upp både i rummet och i tankarna.

Kan inte sova. Har varit hos Mamma och Pappa idag. Faster Svea var även där. Jag lät den stora bomben explodera, om Sune. Pappa reagerade som vanligt med hotelser om bestraffning. Mamma såg saken ur flera synvinklar. Hon såg det som en lättnad för mej, nu kunde jag helt se vårat förhållande som avslutat. Bara nu Sune blir lycklig med detta. Hur jag än resonerar om detta, kan jag inte få någon klarhet i hur detta påverkar mitt liv. Skall jag definitivt avstå från att träffa Sune? Jag vill ju att han skall göra det bästa för barnet. Men om han fortfarande vill träffa mej, kan jag då säga nej? Jag vet inte. Det är konstigt att vetskapen om att jag med säkerhet inte kan få egna barn, inte har berört mej särskilt mycket. Hur kan det vara så? Kanske har det inte förändrat mitt liv ändå. Jag har ju slutat att hoppas på det för länge sedan och lärt mej att acceptera faktum. Vad det gör mej ont att se Mammas oro inför vad som händer. Hur länge skall hon orka med den nervösa tillvaro hon har tillsammans med Pappa. All oro hon har för oss barn. Pappas oförmåga att göra något för att komma ur denna tristess dom har hamnat i. Som det är nu löser han det genom att dricka. Måtte jag få tillräckligt med mod, så att jag ringer upp Nisse i morgon bitti. Jag känner nu behov av att få tala med en helt utomstående person. Allt omkring mej är nu bara tråkigheter. Det var ju så ljust för ett par veckor sedan. Då orkade jag tänka på en framtid. Nu är allt svart och dövande igen. Hoppas Janne hör av sej snart. Det är fortfarande det ledande ljuset. Även i det svartaste vatten simmar skimrande fiskar. Dom mörka hotande molnen spricker alltid upp och släpper fram solen. Det är tidens gång.

Nu har jag, efter en öl och tvåcigarretter fått mod att ringa Nisse. Fick komma dit redan idag klockan två. Jag skakar i hela kroppen av spänning och nervositet. Varför i helvete känner jag mej så här? Kommer jag att kunna ”prata ut” med honom när jag äntligen kommer dit? Vad skall jag säga? Behöver jag hans hjälp, mer än att jag vill bli sjukskriven? Jag känner det som ett förräderi mot allt, när jag begär hjälp för egen del. Kommer jag att kunna lämna ut mina närmaste, för det måste jag om det skall vara någon mening att alls ta kontakt. Varför inte göra sej hård och tänka att jag bara skall utnyttja honom. Det var tanken från början, men nu känner jag att jag behöver få prata med honom ordentligt. Om inte annat, så för det att jag inte kan sova. Även när jag är så trött, att hjärtat slår i otakt, kan jag inte sova, vaknar av minsta knäpp, drömmer fruktansvärda drömmar, inbillar mej att jag inte kan andas, att hjärtat stannar. Har nu varit och prata med Nisse. Jag fick höra vilken dumsnäll person jag var och är. Han drog fram min martyrmentalitet och sa att från och med nu måste jag tänka på mej själv i första hand. Allt han sa var svårt att höra, även fast jag själv tycker likadant, så gjorde det ont att få höra det sägas av honom. När jag gick därifrån hade jag bestämt att skriva till Thomas och be honom klara sej utan min ”hjälp”. Jag hade fått den spark som jag behövde. Kom hem vid gott humör. Då övervakaren ringde och sa att Thomas skrivs ut och kommer till dej i morgon bitti.

Jag har ingen, men alla har mej. Jag har nu bestämt mej för att gifta mej med Sune. Alla får säga vad dom vill. Jag behöver lugn och trygghet. Som jag lever nu är allting som ett såll. Kan vi bara göra upp hur vi vill ha det skall det nog bli bra. Vilken högstående ställning jag har skaffat mej, att sitta asfull och skriva. Jag ger fan i allt bara Sune gifter sej med mej och tar hand om mej. Jag är trött på allt, även det som kallas för intellektuellt skitsnack. Vad jag behöver är någon som tar hand om mej. Själv är jag inte kapabel att göra det, som det verkar. Vad alla bokstäver verkar tydliga när man är på fyllan. Mer skall det bli, lita på det. Ju mer jag dricker, desto mer blir jag övertygad om att det enda rätta är att överlämna mitt vrak till människa till honom. Bara han lovar att flytta från stan med mej, så att jag kommer ifrån allt som har med flum att göra. Att bo på landet med allt vad det innebär är tillräcklig medicin för mej. Hur framtiden kommer att gestalta sej vet ju ingen annan, så varför skall just jag veta det. Jag vill inte leva så här, supa mej full, lyssna på gamla skivor och bli sentimental. Det kan väl inte vara något liv för en som trots allt vill leva vidare med huvudet i behåll. Vad jag skriver nu är bara jävla blaj. Men är nog nyttigt att skriva ner ändå. Kanske ser jag det med att gifta mej med Sune som ett stort skämt i morgon. Men det är i alla fall det ända väsentliga för mej just nu. Det blir tydligare om man tar i. En nyttig lärdom. Till och med en skrivmaskin har något att lära en.