Juni
Det är sommar nu enligt almanackan, länge efterlängtad. Men allt förblir som förr. Jag är fastklämd mellan flera stora betongklumpar, att ställas inför val blir i längden så svårt, att det bara inte går att klara av. Den lättaste utvägen är att återgå till det gamla. I kväll skall den saken avgöras. Jag vet inte vad jag vill. Hur det än blir så blir det fel. Hur jag än väljer så väljer jag fel. Allt innebär för stora konsekvenser. I allt jag företar mej blir det dryga efterspel. Kanske behöver det inte bli så. Det är väl min egen känsla för ärlighet, som ligger som en barlast.
Jag är i Hårsbäck, i Heby. Birgitta och ungarna har åkt med Bengt som bor här in till stan. Det var inte förvånande att Thomas ville åka med, för att ordna upp sina saker i stan. Både han och jag är medvetna om att det bara är ett svepskäl. Jag är helt oförmögen att hindra honom. Jag skyller på att jag inte kan, men sanningen är den att jag inte vill. Det rör mej inte om han kommer tillbaka, som han lovat. Jag är alldeles för upptagen med mina egna tankar, för att orka bry mej om och lägga ner någon större ambition på att hålla honom från stan. Resan hit var en helt otrolig upplevelse. Den började ute vid Haga Norra. Stämningen var irriterad. Vi skulle dela upp oss i två läger. Thomas och jag skulle lifta med Johanna, Birgitta med Ulrika och Malena. Hostande stod vi där, med avgaserna ångande kring oss. Thomas försökte vara tapper, men jag märkte att hans tålamod inte hade någon reserv. Efter cirka en halv timme stannade en Merca. Jag rusade fram och frågade om det inte fanns plats för oss alla sex. – Försök, sa killen och vi trängde ihop oss. Jag satt framme vid föraren. Det gick med rasande fart. Birgitta petade mej i ryggen och sa ”du måste prata med killen, säg vad som helst”. Det kravet gjorde att jag fick total tunghäfta. Fyrtio minuter senare var vi i Uppsala. Vi började vandra mot väg 72. Johanna började bli orolig, ville helst vara med Birgitta. OK, vi skildes åt. Thomas och jag kände faktiskt en befrielse. Så vek vi av, letade oss upp bland de tråkiga studentkvarteren, där jag mindes att det fanns ett ganska mysigt matställe, sen tiden då Sune och jag sålde jordgubbar, vid namn Rackarbacken. Vi fann det och damp ner där och beställde biff och två glas. Vi hade själva med oss starköl. Efter en timme och lite mer fnittrade vi ut på vägen igen. Vi fick lift med en kille som hade startat en hönsfarm i Rimbo. Han var lycklig att ha köpt en underlig apparat, som skulle vara en automatisk hönsplockningsmaskin, billigt. En mil fick vi åka med honom. Sedan började vi vandra lite slött, utmed vägkanten. Efter en ganska lång tystnad, sa vi nästan i mun på varann: Lite kan vi väl tulla på medhavda vinet? Vi vek av upp i skogen, satte oss på en sten med en underbar vacker vy framför ögonen. Den ena flaskan gick åt. Ner på vägen igen. Dimmorna började lägga sej över åkrarna. Himlen skiftade i pärlemofärger. Vi glömde bort att sätta upp tummen, bilarna forsade förbi. Det var synd att stänga in sej i en bil. Vi gick väl så där och småflummade ett par kilometer. Då tyckte att jag såg ett par cyklar ute på en åker. Jag tittade en gång till, sedan såg jag på Thomas. Jodå, han nickade. Vi gick dröjande fram. Jo, sannerligen det stod två olåsta cyklar mitt uti i obygden. Vi tände varsin cigarrett, rökte den lugnt, tittade ytterligare på cyklarna. Bägge såg det som ett ödes tecken. Det var tydligen meningen att vi skulle cykla till slutmålet. Den ena cykeln hade dåligt med luft i ringarna. Vi trampade på sakta. Ett par kilometer längre fram var det dags för en pipa braj. Nu skymde det på ordentligt. Eftersom jag nu hade rökt på så vart jag extra försiktig, varje gång det kom en bil hamnade jag halvt i diket, för att undvika att bli påkörd. Plötsligt såg vi en ung tjej gå utmed vägens vänstra sida, snurrande en nyckelkedja. Vi frågade lite trävande om hon hade en cykelpump att låna oss. Jodå, hon bodde lite längre fram, cykelpumpar hade hon flera stycken. Vi svängde in på gården. Pumpade cyklarna och fick höra en del om byns invånare. Hon frågade om vi ville ha kaffe, tyckte synd om oss som skulle cykla så lång väg. Thomas kände sej för hög för att sitta och prata artigt vid ett kaffebord, så vi avböjde. Nu kunde vi börja den långa färden på allvar. Det var en fantastisk syn och doftupplevelse som spelades upp för oss genom fukten och naturligtvis brasset. Vi kunde känna doften från barrskog, björkskog och alla utslagna träd och blommor. Efter ett par timmar började det ljusna så smått. Det utspelades en hel teater framför oss genom alla trädformationer. Vi fann liknelser i allt vi såg. När vi började fantisera om hur gott det skulle vara med något att tugga på, dröjde det inte många minuter innan vi såg en gammal ödelagd Texasranch. Allt som fanns där var en Durexautomat och en snaskautomat. Precis vad som behövdes. Vi var förvissade om att det var det bestämda ödet som styrde oss. Ingen aning om klockan och en diffus beskrivning på målet, gjorde oss inte alls berörda. Efter Heby, svängde vi av till vänster, svävade fram, med den enormt vackra dalsänkan till vänster om vägen. Där! En färgglad bil bekräftade att vi var framme, vi klev av cyklarna, ställde dom i lite skymundan, för att slippa frågorna om deras uppkomst, det första när vi vaknade. En lapp på dörren, med Johnes handstil talade om var det fanns sovplats. Spänningen med att öppna och stänga dörrar tills vi till slut kom till det iordningställda rummet. Av med kläderna, ner i sovsäcken. Det fanns inget att tillägga, jag somnade lugnt in i nästa värld. Utan Thomas medverkan hade den säkert inte blivit så fantastisk. Det finns också en viktig detalj i förhållandet mellan mej och Thomas. Jag kan finna många enorma upplevelser, helt utan droger. Thomas måste vara påverkad av någon form av stimulantia, för att uppleva samma saker.
Vaknar av knack på dörren. Johne kommer med sitt glada, vänliga ansikte med kaffe och nybakat bröd. Vilket underbart uppvaknande. Solen skiner, fåglarna kvittrar. Vi sitter och pratar, vi röker en cigarrett tillsammans.
Efter att ha varit här i fyra dagar längtar jag tillbaka hem. Min otroliga känsla för störningar gör det nästan omöjligt att vistas länge hos människor. Allt jag gör och inte gör känns så fel. Nisses ord tränger sej på ibland. Först tyckte jag att det han sa hade en viss betydelse, men gud vad han förenklade allt. Jag känner mej iakttagen och förföljd. Jag inbillar mej att alla vill åt mej på något sätt. Lusten att supa mej full är lika stark på landet som i stan. Jag känner mej iklädd en massa krav. Det är säkert överdrivet. Thomas kom i alla fall tillbaka igår. Han finns här utan att direkt vara för mej. Det känns skönt.
Solen bränner och jag är rastlös, vill till Stockholm. När jag är väl där längtar jag därifrån. Om precis tio dagar är det ett år sedan jag var på Stjärnvik och blev smärtsamt medveten om Jannes existens.
Sommaren är i full gång. Ligger i min egen säng. Kom liftandes till stan i fredagskväll och är mäkta stolt över att ha liftat själv, för första gången. Helgen har snurrat med högsta hastighet. Blir nervös och lite spattig av omställningen från lugn vistelse på landet till stressad i stan. Samtidigt som det är kul att det händer saker hela tiden. Thomas och Johne kom efter i lördags med Emmaustjejerna. Thomas klarade av att stå emot även denna gång. Strongt tycker jag. Jätteskönt att få träffa Åke och snacka. Längtar efter att träffa Janne. Tycker att situationen har varit sådan att jag inte har velat söka upp honom, men skulle innerligt vilja veta hur han har det. Tycker att jag på nåt sätt dragit iväg utan att meddela honom. Det är underligt att jag aldrig gjort några ansträngningar att på mitt initiativ träffa honom, utan räknat med att det är han som skall höra av sej. Sist han var här så låg Thomas här, så jag hade inte tillfällighet att prata med honom. Sen dess har han inte hört av sej.
I Hårsbäck, tillbaka på landet igen. Lycka, tillika full, lyssnar på gamla hederliga Bob Dyland. Sommar, gröna ängar, kvittrande fåglar. Led Zeppelin ljuder. Förra sommarens minnen flyter upp till ytan. Ett rum på landet, flummig musik på högsta volym, dofterna och så Janne.
Fukten klibbar sej fast. Värmen är tryckande. Hela omgivningen har blivit klibbig. Relationerna mellan oss här är falsk. Jag har ännu en gång hamnat på gungfly, dras sakta ner i ett futtigt, meningslöst dilemma. Jag hade hoppats att det skulle kunna vara just spel. Men vissa människor måste tydligen smussla. Det är väl deras sätt att hitta spänning i vardagen. Gud vad fattigt! Jag funderar på att dra mej ur denna historia här i Hårsbäck. Men Johne, den ärliga och finaste av alla här, gör att det finns motivation för att stanna. Jag kände en tydlig aversion mot att jag dök upp här igår. Det är rivalitet kring Thomas, helt i onödan. Thomas spelar med i komedin. Fan vad jag blir ledsen och förbannad. Det är ingen som vet vem jag är. Alla tar mej för att vara samma egoistiska och låga person, som dom tydligt visar att dom själva är. Att aldrig bli betrodd för det man säger sej vara. Jag gruvar mej för morgondagen. Det blir nya konflikter. Har snackat med Maja, blir det för spända relationer, så åker jag dit, till Emmaus i Fnysinge.. Jag måste ha ett känsligt sinne. För känsligt? Kan inte vistas bland folk någon längre tid utan att jag känner vibrationer. Kanske är det jag själv som är skuld därtill. Eller är det bara som jag upplever detta klibbiga, falska?
Tung luft. En nästan kvävande känsla. Sitter i köket hos Emmaus i Fnysinge. Kan inte företa mej någonting. Väntar på att Thomas, Maja och Eva skall dyka upp.
Jag är genomtrött och besviken på hela denna jävla soppa. Livet på Hårsbäck blev en stor besvikelse. Thomas falska dubbelspel blev för mycket. Jag kommer framledes att radera ut honom med alla minnena. En sådan attityd han lever med och på är för mej oförlåtlig. Vilket skäl som än ligger till grund, så kan jag inte med falskhet och uppenbar oärlighet. Det är sårande att ha trott på en människa och tyckt om något som bara är ett tomt skal. Ju mer jag upptäcker falska attityder runt omkring mej, så blir det svårare och svårare att komma ifrån Sune. Det är mycket som pekar därhän, att ett liv tillsammans med honom nog är det enda riktiga. Han är trots allt ärligast. Jag känner mej totalt utnyttjad av Thomas. Han handlar med lögner, mer än någon jag träffat tidigare. En sugande parasit. Jag längtar härifrån och lovar mej själv att aldrig släpa på några tyngder mer. Det svarta djupet hittar jag nog till på egen hand. Fy fan för Thomas, en genuin självupptagen liten spekulativ fan, som jag lyckats bli duperad av. Åt helvete med han.
Att bo och leva i sorgens hus. Skratten slår mot en tom vägg. Rösterna trevar sej fram. Taken är höga. Väggarna kala. Varför? Tända ljus, Bob Dyland. Rummet som varit mörkt, mysigt är nu mörkt skrämmande. Rädslan för tiden har återvänt. Gråten sitter nära. Allt känns så obönhörligt svart. Vill härifrån, men till vad då? Jag är rädd, rädd för människor, rädd för situationer, skulle önska mej till ett litet knyte, som hölls i en mors famn. Jag klarar inte mej själv. Allt fint förvandlas till smutsigt, grått töcken. Det jag vill av livet är satt för högt. Var finns själarna, saknar människan själ? Känslor går inte att köpslå, går inte att diskutera, börjar man med det krossas allt, blir till grus. Är denna pina medveten? Finns det ett syfte? Eller är allt förgäves? Jag vägrar tro att min födelse till denna jord inte skulle ha en mening. Hur länge skall man söka utan att veta? När har sökandet nått sitt slut?
Tillbaka i Stockholm från Fnysinge. Fylla igen sen tre dagar. Skönt! Maja är här. Thomas har dykt upp han vill inte förstå att jag har avslutat bekantskapen. Lycka Janne har ringt, kommer kanske upp. Vad skönt att få träffa och tala med honom. Annars är allt vad man kallar kaos. Allt går för runt. Det är så jävla skönt att vara full. Englandsresan med Åke är både på ont och gott. Ingen man umgås med har någon positiv syn på tillvaron. Inte jag heller, vill bara andas.
Har vaknat upp efter tre dagars sammanhängande fylla. På ett underligt sätt, så känns det som en lättnad. Det blir en form av rening, att få göra sej av med en massa funderingar man går och håller inom sej själv. Och det är ju som bekant lättare i onyktert tillstånd. Maja och jag har nästan oavbrutet pratat sen vi kom till stan. Hon är en just tjej, men med en massa problem, hon också. Thomas dök upp här i måndagsnatt. Hade visst ordnat upp sina ekonomiska affärer. Jag orkar inte lyssna på hans förklaringar. Han hade ”trippat”, så det var lite svårt att hålla isär begreppen. Han stack härifrån i natt nångång. Han skulle försöka ta sig till Heby, på nåt vis. Eftersom han har pengar skulle det inte förvåna mej om han åkte taxi. Åke är arbetstrött och grinig. Vi har snackat igenom det här med resan och är överens. Lycka! Janne var här i natt. Gud vad skönt det är att träffa honom. Han är frisk och alert. PÅ nåt sätt är det balsam att få prata med honom, han förstår allt utan att det behöver förklaras. Det är nu fyra och en halv timme sen jag vaknade utless på allt som har med fylla att göra. Nu är jag lika sugen igen. Tanken på att ”tända på” kommer oftare och oftare. Allra mest när jag har träffat Janne och förstått att han funkar, åtminstone tidvis, jävligt bra på det. Jag har också lust att bevisa att även en tjej kan klara det, utan att gå ner sej, helt. Samtidigt är jag rädd. Men jag kan inte spara mej för ålderdomen. Det är nu precis nu jag vill leva. För tydligen är det trots allt mycket att hämta på andra plan. Att fortsätta att supa blir nog rena fördärvet. Om tre dar liftar vi, Åke och jag ner i Europa, vi tar båten från Göteborg till Amsterdam först. Kommer jag att orka?
