På Windsor dricks mitt kaffe. Det är torsdag eftermiddag. Värmen är kvävande. Blickarna flackar än ut genom fönstret i hopp om en sista gång få skymt av Janne. Jag drar mej i det längsta för att återvända till Wollmar. Nu gäller det bara att få de sista timmarna till avresan att gå. Folkströmmen nere på gatan flanerar utan mål. Alla verkar trötta av den tryckande värmen. Jag funderar över Hans-Krister. En skön kille med huvudet fullt med klara idéer. Men det tycks ha gått lite för långt, vad det gäller stimulantia. Jag tycker om honom, fast orkar inte knyta några band. Han är i behov av någon som finns till hands ständigt. Därför är det bäst att inte gå in i någon närmare relation med honom. Jag har svurit på att inte fästa mej vid människor som har kommit över på andra sidan. Men det är svårt att låta bli. Dom som har något att ge själsligt och känslomässigt är ju dessa varelser som måste ta till medel för att leva vidare. Andra dagen nykter, det börjar dra i sugtarmen. Varför händer det inget bland alla dessa flanörer? Hur kommer det sej att ingen hoppar över skacklarna?
Med ett bombat huvud ligger jag i Kerstins säng. Åke ligger bredvid och försöker läsa R. D Laing i skenet från ett stearinljus. Hitresan till Göteborg gick ganska väl efter räkningen, med undantag av ett sidohopp i Mariestad där vi flummade på tillsammans med killen (Hasse) som vi liftade med från Örebro. Vi fick sova över hos hans brud. Göteborg är på många sätt en underlig stad. För det första nära nog folktom. Men det den är mer kontinental och öppen än Stockholm. Området där Kerstin bor och där vi fått sova, heter Majorna. En gammal stadsdel som mest består av raseringsfärdiga trähus. Det syns inga människor ute varken morgon eller kväll. Jag skulle gissa att det mest bor socialt kraschade människor här. Därför är också den totala tystnaden skrämmande. När vi igår letade oss fram till detta hus genom att söka i port efter port så tyckte jag att dom man såg och pratade med var apatiska, de kände inte den närmaste grannen ens. Visst det är charmigt att turista här, men för dom som tvingas bo här är det nog en social misär. Toaletter på gården, avsaknad av värme. Det vore ändå mer riktigt om det hördes skrän och bråk. Denna tystnad verkar sjuk. Jag har fått tillbaks min rädsla för okända personer. Mannen som vi träffade igår, framställde bilden av Göteborg som den hårda och våldstenderande stan. Säkert lika överdriven som förortskärringarnas attityd mot Stockholms innerstad. Men det var ändå tillräckligt för att min osäkerhet skulle flyta upp till ytan igen.
Ombord på färjan till Amsterdamm. Jag har hittat en tom hytt, undanskymd, där jag ligger nu. Åke ligger i våran hytt, dödsfyllsjuk. Det var fart värre här på båten i natt, vin och braj. Det är ett gäng med motorcyklar, som vi rökte med. Undrar hur resan skall bli framledes. Allt funkar jättebra. Jag börjar se karlarna omkring mej som sexobjekt. I natt var jag på väg i säng med en svart kille som jobbar här på båten nere i motorrummet. Hur det nu blev så var jag inte tillräckligt tänd på honom för att löpa linan ut. Motorerna dunkar monotomt, vattnet rörs sej mjukt utanför gluggen. Det ändlösa havet, dom sakta rullningarna. Jag är ensam. Mina tankar har inget mål, dom svävar.
På ett studenthotell i den delen som aldrig sover har vi inkvarterat oss. Vi kom till Amsterdamm vid tio-tiden. En storstad av högsta mått. Det är svårt att samla intrycken. Jag känner mest skrämsel inför allt. Allt är så mörkt. Kvarteren där hororna finns var folkfyllt, naturligtvis. Alla stod och stirrade som om det vore på en djurpark, skrattade och hånade. Jag tyckte att det var beklämmande. Det är svårt att bilda sej en uppfattning om vilka som bor här och vilka som är turister. Vi letade oss ut på den stora affärsgatan, där lugnet rådde. Och fann ett ställe, sobert möblerad, men ändå inte stelt där det var en zigenarorkester från Ungern som spelade helt fantastiskt bra. Holländarna verkar vara ett uppsluppet folk, sjunger och ler, inte överdrivet, utan ärligt och rakt fram. Skall försöka sova, lyset brinner hela natten. Sovsalar med många i. Kvinnor och män var för sej. Röster, skrål, bilar och olika sorters musik ljuder genom ett stort öppet fönster. Jag befinner mej i händelsernas centrum. Skönt!
I baren på studenthotellet. Beatles på grammofonen. Tusen tankar snurrar. Idel ungdom från alla delar av världen, en blandning av språk snattrar.
Oostende. Ett café, utsikt över engelska kanalen. Barnen leker och tjattrar. Segelbåtarna guppar fram. Regnet hänger i luften. Den stora strandremsan är övergivet tom. Några hundar irrar omkring i sanden. Vandrarhemmet lämnade vi fortast möjligt. Allt där påminde om kollo, sjukhusrent, längor med Perstorps bord, allt välorganiserat och urtråkigt. Att ta sej från Asterdamm till Oostende gick smärtfritt. Tre bilar så var vi framme. Vi trodde att det skulle vara ett litet fiskeläger vi kom till, så var det större än någon av våra mellanstäder.
Färja till Dover där vi övernattade, sedan lift hit. Det verkar vara lätt att lifta i England. Nu är vi alltså i London, You now! Staden som det inte går att få något grepp om. STOR, med stora hus, bullrande trafik, människor och åter människor, utan ansikten. Att äntligen få sova i ett vanligt hem, utan dessa people´s som lever med bok och skygglappar för ögonen. Dom lyckades nästan knäcka mej. Vi bor hos Mary i London, vän till Birgitta och Johne. En just tjej, lagom sensibel. Jag har svårt att komma fram till vad jag vill få ut av London. Staden är främmande för mej. Hoppas inte finna något, längtar tillbaka till Amsterdamm, där var det vänligt och behändigt. Så här efteråt har jag upptäckt att det var ”stället”. Åke och jag börjar märka att det är något som fattas här.
Vi är i Kidlington, Oxford. Ett gammalt stenhus, en liten ort, här bor Pam, Erik och Oliver, vänner till Birgitta. Efter att mer eller mindre ha blivit utslängda från Mary i förmiddags, så var det bara en sak vi ville – ut från London. Då vi kom hit var det som att hamna i himmelriket. Inga bilar, få människor, lugnt tempo. Jag försöker låta bli att bli allt för intresserad av Erik. Han är fin! Ett försök att se tillbaka på tiden som har gått, sedan vi for från Stockholm. Det är elva dagar sedan. Allt är kaos i tankarna. I uppskruvat tempo har vi rusat fram, i hopp om att få ut så mycket som möjligt. Vilket resulterat i ingenting. Jag har funnit att det bästa är att försöka stanna länge på det första stället, som i detta fall var Amsterdamm, hitta fram till dom platser jag skulle trivas på, försöka träffa människor som man kunde lära känna. Nu har det inte blivit någonting av något, bara en massa ytliga intryck. Vi liftade med en äldre man idag, som berättade om det stället han bodde på. En lantgård, högt upp på ett berg, djur och barn. Att få bo där ett tag, ta del av deras liv och vardag är vad jag fantiserar om. Det framkommer mer och mer att det inte finns så mycket att hämta i en storstad, varken av dom stressade storstadsmänniskor som bor där eller miljön. Det går inte att komma dom in på livet. Europa är likadan var man än reser, samma livsmönster, arbete, mat och sömn, däremellan teve. Ju längre bort från Stockholm jag kommer i tid och sträcka, desto mer fjärran blir det som pågår där. Mitt jag är tydligen så funtat, att det går att radera ut vad som rör sej bakåt i tiden. Hoppas att det går att ordna så att vi kommer ut på landsbygden. Åke och jag börjar nöta på varann av ideliga missar. Båda har nog hoppats få ut mer av resan, än vad vi hittills fått. Jag är inte besviken eftersom jag hade låga förväntningar innan, men Åkes irritation, gör att jag känner det som att det är mitt fel, att det beror på mej och att jag skall reparera skadan. Jag försöker leva upp till något som jag inbillar mej att Åke förväntar sej av mej. Det är snett.
Kvar i Kidlington. Ute i en vildvuxen trädgård, soldis och värme. Åke är ute och promenerar i omgivningarna. Jag ligger utsträckt på magen i gräset. Känner mej utanför, kan inte språket. Det måste vara så här dom dövstumma upplever gemenskapen med andra. Önskar bara en sak just nu att supa mej full. Kan inte företa mej något. Tar ut en bok, börjar läsa – en sida, fattar inte vad jag läser, försöker teckna, blir inte bra. Det slutar med att jag skriver detta. Vill bort från allt. Senare. Solen bränner från en nästan molnfri himmel. Janne är i mina tankar. Efter flera dagars frånvaro återvänder han alltid, min framtids och kropps älskade.
Jag ryser. Jag fryser. Jag svettas och myser. Ett besök på Puben. Det börjar gå på tomgång även här, att inte kunna tala med dom andra ger tomhet. Min spegelbild i ett plastrött skimmer. Utanför en starkt lysande lila gatlykta. Vill ha mer att dricka. Detta att få smaka på konfekten och inte få äta mej mätt, är inte nog för mej. Ut till havet. Överallt ödslighet. Ord åter ord, som inte leder utanför cirkeln, min egen cirkel. Ena minuten prisar jag friheten och obundenheten, nästa minut förbannar jag den. Ut, träffa människor, miljöer, som faktiskt inte intresserar mej. Alla prisar love. Alla talar om love and Peace. Men vem lever efter dessa ord? För det är bara ord.
Efter att ha druckit vin tillsammans, har grammofonen snurrat oavbrutet hela kvällen, med början av traditionell jazz som sedan övergick till romantisk hornmusik. Tankarna har snurrat kring Janne. Kände ett tag behov att skriva till honom. Sedan vandrade tankarna vidare till Keneth och sedan till Sune. Så hade lusten till Janne stukats. Allt är relativt. Den figur tankarna fastnar på blir centrum. Vilken den än är. Janne är bara en vaneförnimmelse. Vi sticker nog vidare härifrån Kidlington i morgon. Det börjar bli upprepningar här nu. Vi har ätit, tvättat, druckit och spelat musik, även vidrört vidare ämnen, men det finns ingen respons, ingen spontanitet. Tyvärr!
Nu är vi i Caen. Vi kom till Le Havre i morse med nattfärjan från Southhampton. En uteservering, starkt kaffe, människor i rörelse, en nästan blackout i huvudet. Skönt att bara sitta och glo på folk som passerar. Språket surrar obegripligt runt. Det är en form av väntan. På vad? Vackra ansikten glimtar, stora leenden, ett lugn som gör att man inte märker storstan. Orkar inte med lugnet som blir på en ort där allt skall vara semester. Detta är det mer livsgnista i. Jag är passiv, trött, orkar inte med att tillgodogöra mej alla nya intryck.
I Amsterdamm. Darrande både invärtes och utvärtes sittande på ett café, klockan är omkring tio på morgonen. Gårkvällen slutade i kaos. Åke och jag började dricka, det var meningen att vi skulle spela in lite pengar på dragspelet. Jag blev för full, Åke också. Vi kom ifrån varann. I fyra timmar vet jag knappt var jag befann mej. Till slut lyckades jag ta mej till Sleep In, ett vandrarhem, enorma sovsalar med fyravåningssängar, där det nästan inte kostade nåt att övernatta. Jag försökte på bruten engelska förklara att jag förlorat min bror och om jag kunde få en plats att sova. Det skulle ordnas. Problemet var att det inte gick att somna där om man ville vakna med sina tillhörigheter i behåll. Plötsligt uppenbarades Hans stående vid min sida. Vi hade träffat honom och hans bror redan första gången vi var i Amsterdamm. De drev en cykeluthyrningsfirma där. Och där hade vi fått sova då. Han var väldigt förtjust i Åke och mej och Sverige. Jag föll bokstavligen i hans armar. Han körde mej på sin moppe hem till sej. Talade om att Åke hade kommit till cykeluthyrningen och berättat att han hade tappat bort mej. Vad jag inte förstår är hur jag hade kunnat cykla och hittat till Sleep In i det tillståndet som jag var i. Men det är som jag alltid har trott, hur det än är, vad som än händer så ordnar det sej allt till slut. Jag bär med mej en lyckans tur i allt jag företar mej. Som jag nu känner det skulle jag kunna tänka mej att stanna här en tid. Möjligheterna finns.
Vi har nu kommit tillbaka till Sverige och är i Mullsjö. Tråkigt, tråkigt! Det känns som om allt har slutat. Vad återstår? Ingenting som det verkar. Det som jag lämnade verkade vara allt som var värt någonting. Minnet av Janne har gjort sej påmint hela tiden. Men efter återkomsten till Amsterdamm andra gången förändrades allt. Kanske hade det inte varit så svårt att lämna Amsterdamm om jag inte träffat Hans. Genom honom fick jag en helt annan känsla för Amsterdamm. Först när jag träffade honom blev jag rädd för hans framfusighet, senare när jag upptäckte ärligheten och att han verkligen var intresserad av mej, brydde sej, inte bara som blond svenska flicka, utan som personen Ingrid, blev han betydelsefull för mej. Att han sedan var den perfekta älskaren förstärkte ytterligare mina känslor för honom. Om det ändå blev så att jag kan återvända till Amsterdamm och honom igen. Nu när allt är så färskt kunde det kanske ordnas. Men av min egen erfarenhet vet jag vad svårt jag har att hålla brinnande känslor vid liv. Det är lite annorlunda denna gång, kanske. Jag vet bara att jag längtar tillbaka till honom och huset och gatan där han bor. I morgon skall vi lifta tillbaka till Stockholm. Jag vill inte dit. Minnen är vad som är kvar av våran flykt. Ett märke på halsen är vad som finns kvar av Amsterdamm.
