Augusti
Vi är på en tältplats i Ekenäs, Tammisaari i Finland Åke, Birgitta, jag och alla tre tjejerna. Vi kom med färjan från Stockholm till Åbo tidigt i morse. Natten är svart. Himlen är full av stjärnor. Jag vill sova under bar himmel som jag vant mej med under Europaresan. Då en liten säck med det allra viktigaste, sovsäck och byteskläder, var det enda som behövdes. Åke släpade på dragspelet som skulle fungera som vår födkrok. Nu sitter jag på stranden och lyssnar i mörkret på vågornas rytmiska rörelse. Knappt att jag ser vad jag skriver. Alla de andra sover. Har letat fram en undanskymd plats för mej att sova på. Fiskarnas slag på vattenytan är det enda som hörs förutom syrsornas sjungande ljud. Natten är tyst och ljum. I skenet från en ficklampa skriver jag detta. Runt omkring mej är det svart, svart dövande mörker. Tittar upp från skenet, ser ut över vattnet, långt borta lyser det en varm inbjudande lampa i ett hus, försöker lyssna på tystnaden, sanden är len, kall. En underlig, men skön känsla att sitta ensam, omslutande av mörker och tystnad i främmande land, höra myggorna på långt håll komma närmare och närmare, att se upp från lampan, vänja sej vid mörkret, se strandens mörka linje och vattnets lite ljusare skiftning och långt borta ana en horisont. Ligga raklång på rygg, stirra upp mitt i stjärnorna och fantisera att du finns bredvid mej i sanden. Bara sträcka ut handen för att känna din varma, mjuka kropp, inte se, men förstå att de ler. Det är så skönt att älska dej Janne.
Varför detta att resa? Finland denna gång, främmande allt, ingenstans är hemma, allra minst i Stockholm. Det började med en miss, har tappat min plånbok med alla pengarna. Black, än sen, andra betalar.
Tillbaka hemma. Jag plågar mej själv med ångestfyllda kramper, försätter mej i samvetssjukt grubbleri. Detta bara för att såra min trasiga och sönderslitna själ. Det känns i hela denna syreslukande, sladdriga, köttiga massa som är min kropp. Hela världen ligger innanför min möjlighet, grip tag och snurra med. Se inte i för stora perspektiv, ta ner ditt liv på den lilla fläck, där du fyller plats med dina fötter. Det finns ju människor som behöver dej. Visst, men var finns dom som jag behöver?
Sitter vid ett bord, kafferingar och brödsmulor gör att det ser använt ut. Sommaren har rusat iväg i sus och dus. Har jag sagt det förut? Ja det blir tjatigt att upprepa det, men allt är upp och ner. Maija skriver här: ” Ingrid ÄR. Det betyder att hon existerar. Och det, det, det betyder att man inte glömmer henne. Vad hon än är.
Är hos Emmaus i Fnysinge. Ibland känns det som om jag är det enda friska i en helt sjuk värld. Att slå ifrån sej varje form av kontakt. Inte låta någon komma när. Kanske det skulle bli ett ensligt liv. Hur långt in skall man komma? Att bli rädd för människor, att inte våga säga ifrån, utan bara känna hur det kryper sakta av obehag, veta att det är av nöd tvunget, att det finns dom som kommit så långt från all mänsklig värme, att det enda som återstår är att tigga sej till det. Måtte jag aldrig behöva det. Det behövs inte så länge som man är ung och vet att ens kropp finns det alltid någon som är villig att acceptera. Fy fan för detta köpslående om och av människor. Varför denna rädsla inför andras kontaktbehov? Det som fattas är den hårda, slipade attityd, som gör det möjligt att i varje ögonblick ha det rätta svaret, att lägga upp ett inövat mönster och veta hur man tacklar trängda situationer. Hundar lär sej ganska snart att bita dom som hotar deras existens. En människa får lära sej att vara snäll och tro att man på det sättet blir likadant bemött tillbaka. Inte undra på att man rasar när man upptäcker att alla kan gömma sej bakom en snäll täckmantel. Vilket jävla dravel. Inte komma fram till något nytt, utan alltid nöta på samma gamla utnötta fraser. Det är i alla fall skönt att vara borta från stinkande luft, gråa hus och griniga grannkärringar. Första dagen är det bra, andra dagen börjar upprepningarna, tredje dagen börjar suget i maggropen av den oförklarliga längtan tillbaka till skiten.
Kvar i Fnysinge. Solen går ner bakom lövade träd, ännu en gång. Den grusade vägen med grässträng som delar den i två parallella spår, viker runt hörnet och försvinner. Skogen bakom är det sista orörda, ingen kommer att orka göra den nertrampad. När inget återstår av drömmar då finns verkligheten kvar. När slussarna stängs höjs vattnet på den ena sidan och sjunker på den andra. När en dörr stängs, och en hasp läggs på och gör all möjlighet omöjlig, får man söka sej fram till nästa dörr. Är även den bommad, har man att välja mellan att försiktigt knacka eller om den friska framåtviljan finns slå upp den med all kraft och sedan gå ut. Att kunna se! Över alltihopa lyser moder sol. Vad är störst? Den fysiska smärtan eller smärtlös psykisk ångest? Inget som går att mäta, det finns ingen skala.
Tillbaka i stan. Efter fylla igår så är mitt huvud helt okontrollerbart. Det verkar bli värre och värre med ångesten dagen efter. Sune var här med sin son igår. Naturligtvis var han jätterar. Jag gräver i mitt innersta för att klargöra vad jag känner inför detta. I går föll jag i gråt efter att ha sett barnet, men det var nog egentligen bara fyllsentimentalitet. Och ren avundsjuka. Så är resan till Amsterdam bestämd. På måndag åker vi, Maija och jag iväg. Jag kommer att bo hos Hans och jag hoppas att också Maija kan bo där. Det är som en stor arbetsbörda att göra sej redo, med allt vad det innebär. Just nu skulle det vara skönt att börja jobba och komma i balans igen. Det är jobbigt att bara flyta omkring. Det pågår en glädjekampanj nu. Alla människor går omkring med ett gult märke på kappkragen, som skall föreställa en leende mun. Nu behöver ingen längre anstränga sej för att se glad och lycklig ut, det räcker med märket. Jag har lånat ut min lägenhet till Yavuz från Turkiet medan vi är borta. Han som vi träffade i Helsingfors och som nu är här i Stockholm.
September
I Amsterdam igen. Solen flödar utanför, allt är ljus. Radion spelar Mozarts 21 pianokonsert. Så vackert, så gripande. Jag ligger i ett litet rum, hos Hans, gardinerna är fördragna. Allt är svart, svart mörker. Stirrar i taket. Hans är iväg och jobbar. Han körde ut Maija i morse innan han gick, samtidigt som han hindrade mej från att följa henne härifrån. Han har tagit mitt pass som garanti för att jag stannar. Försöker tänka på det som finns här omkring. Men mitt huvud är tomt. Utanför fönstret vet jag att det finns en kanal och underbart vackra hus, orkar inte lyfta på gardinen för att se det. Vill just nu komma undan i ett barmhärtigt rus. När jag blundar ser jag ditt ansikte. Du ler. Hans har ställt fram en flaska whisky om jag skulle bli sugen.
Allt detta bråk för ingenting. Hans bråkar och gormar om att jag tycker om Maija. Skulle jag inte få det? Han behöver ju inte göra det. Jag är oförmögen till att ha känsla för någon. Speciellt för människor som inte kan ge något av sej själva och se andras problem och svårigheter. Jag har trott mej göra det. Men det är en lögn, jag har ljugit inför mej själv. Nu ger jag fan i om andra har det jävligt. Det har ju alla på denna jord. Dessa svarta som är undanskuffade och avskydda här i Amsterdam, alla dessa som dör och skadas nu i denna minut. Vem tar på sej skulden för det? Ingen ansvarar för dessa handlingar. Allt detta som är problem för mej och dom runt mej, är banala ynkliga små petitesser. Saker dras ner på det låga planet. Människor bringas att sysselsätta sej med småsaker för att glömma dom stora tragedier som sker rakt framför ögonen på oss. Fy fan vad simpelt.
Klockan är fem denna dystra dag. Sitter på ett kafé inte långt från Hans. Vill inte gå tillbaka dit. Alla mina grejer är där. Om jag ändå kunde komma för mej själv. Orkar inte med någon just nu. Johne och Birgitta är här också nu, men jag orkar inte träffa dom inte Maija heller, allra minst Hans. Det är skönt att bara cykla omkring i denna behändiga stad på egen hand och se de anonyma ansiktena. Inte behöva prata, inte svara, inte lyssna eller höra på. Ibland tänker jag på Yavuz, som jag bara kort hann träffa innan vi åkte iväg. Vem är han? Vad vill han? Tänk att vila i lugn och ro i hans armar. Men just nu är även det betydelselöst. Janne kan jag inte ens tänka på. Så fort hans ansikte dyker upp i mitt minne är det en underlig mekanism som suddar bort det ur mitt medvetande. I går stod mitt hopp till att återvända till Sverige. Idag lockar det inte alls. Vad skall jag där att göra? Börja om, med rädslan inför uppgörelsen med Janne. Försöka klargöra om jag egentligen vill bo tillsammans med Yavuz eller? Gud jag vet ingenting. Annars vad göra här, förutom att bli av med pengar. Tack och lov för att Maija tar hand om sej själv. En önskan nu är att tvätta av mej all skit, krypa ner i en säng mellan rena lakan, lyssna på lugn musik. Och att får vara ensam. När och hur skall jag få ro i min totalt splittrade själ. Ibland undrar jag om det överhuvudtaget finns någon så kallad själ hos människor. Allt bedöms så olika. Alla människor utgår ifrån sej själva. Även jag. Vilket resulterar i ingenting. Jag mår själsligt illa vid blotta tanken på alkohol. Det måste bli ett slut på all fylla. Jag trasslar bara in mej i den ena dumheten efter den andra.
Jag är söndertrasad av min sjukliga samvetskärlek till mina föräldrar och bröder. Är helt oförmögen att känna något för någon. Mitt hjärta är kallt.
På ett tyst vandrarhem hos Sjömanskyrkan här i Amsterdam. Äntligen ensam och obevakad. Jag har flytt från Hans. Hela mitt inre jag är i uppror. Mötte Maija ikväll. Fick ingen klarhet i Birgittas väska som är på drift. Hon ligger med bruten vrist på Lauren House. Det stället var vid första besöket en oas i denna bullrande stad. Allt i detta samlingsrum där vi satt, var värme och trygghet. Nu efter att ha varit där tre gånger, har jag upptäckt tragedin bland dessa som vistas där. Den totala apati som råder där är skrämmande. Därifrån skall man återvända till ett liv, som dessförinnan måste dövas med stimulantia. Det är ju samma liv, samma person, innan och efter. Vad väntar man sej? Vid tanken på Hans blir jag rädd, hur kan det komma sej att en människa kan bli så i avsaknad av självkänsla och tro på sej själv? Jag blir helt maktlös, vanmäktig när jag är tillsammans med en sådan person, så olik mej, både i handling och i tanke, att jag skäms. Är det inte dessa som behöver tas om hand och få hjälp med att hitta sitt självförtroende.
Vaknade nyss upp, efter att ha sovit i tolv timmar. Djupt, långt bort från alla tankar. Birgitta och jag är på väg till Göteborg. Båtens motorer dunkar monotomt och säkert. Jag längtar efter att få tala med Janne. Hur jag än vänder mej med mitt förståndiga och kloka huvud kommer jag inte ifrån honom. Jag älskar honom. Det är en helt omöjlig situation som bara bryter ner mej. Men det går inte att styra känslorna. Just nu känns det skönt att få komma tillbaks hem och börja fungera normalt. Sommaren är slut för denna gång.
Var det detta jag längtade till? Det räcker så kort. Jag slits ner av alla mörka tankar. Även det som var ljust för bara ett år sedan, kan inte rycka upp mej ur mörkret, för mer än en kort stund. Har farit omkring som en jojo senaste halvåret. Det talas om att börja om från noll. Men hur är det möjligt utan att först ta ur det som finns i hjärnan. Det finns inget hopp, jag är bara en likgiltig människa som inte är nöjd med något. För en sån som jag är inget möjligt. Samtidigt skäms jag över att tycka allt vara meningslöst, utan att orka göra något åt denna erbarmliga situation. Hur kan det ha blivit så? Solen, dom kala bergen, det gröna gräset finns. Jag vill vara ensam med själv. Är det möjligt och vad skulle det leda till? Än värre? Nedstigningen tar sin tid. Är det då inte bäst att splittra upp kvalen. Jag vet inte.
Jag försöker låta vinflaskan vara. Kan inte. Vill inte bli full. Men mår bättre om jag tar lite då och då. Alla tankar, allt ifrån Yavuz till Janne, och allt annat snurrar. Kommer inte fram till något. Vill ringa till Janne, träffa och prata med honom. Men kan inte, är rädd att han vill komma hit. Och det vill även jag, men nu när Yavuz är här går det inte. Att undantränga sej själv till vad jag tror till gagn för andra tjänar varken jag eller någon annan på. Om du själv når tillfredsställelse med vad du gör, kan du genom det ge från dej till andra. Det är ju bara du själv som får dras med alla dessa kvalfyllda ångestdagar. Om du inte känner dej själv, hur skall någon annan då göra det.
Varje gång min kropp får vad den behöver slår jag ifrån mej alla moraliska bedömanden. Men jag blir mer och mer medveten om att jag skiljer på kärlek och sex. Varje gång som Yavuz närmar sej mej, känner jag att det inte är äkta känslor jag presterar. Jag måste tänka: nu gör jag så eller så. För de flesta går det att spela denna roll. Han är inte nöjd med den roll jag har lärt mej spela. När jag förstått det, upptäcker jag att det inte går att komma ur detta rollspel. Jag har använt det i så många år tillsammans med dom som jag trott mej måst tillfredsställa, utan att söka efter mina egna äkta känslor. Varför har jag gjort detta? Kanske för att bli omtyckt. Ha någon som skriker i min famn av känsloutlevelse, där alla är sej själva. När jag försöker komma tillrätta med mina egna innersta önskemål, så upptäcker jag att jag har nedvärderat mej själv till max. Om det är någon som inte är nöjd med det ena eller andra, så är jag kvick att ändra det till belåtenhet, utan tanke på vad jag själv känner. I natt blev jag på det klara med vilken skenvärld jag lever i.
Efter att ha sökt i mina plågsamma minnen, på allt som sker och berör mej har jag fått bevis på att jag är ensam. Hur mycket jag än känner för Yavuz, så kan jag inte komma ur min själs isolering För korta stunder glömmer jag mej själv och låter stunden tillfredsställa min mörka tillvaro. Men jag vaknar upp efter en stund. Då tränger det svarta ofrånkomligen fram. Min önskan är att få sluta detta meningslösa liv.
Efter en vecka i Stockholm har molnen skingrats. Kanske håller det i sej en tid framöver. Jag är i alla fall inte orolig över det. ”Varje dag är ett nytt liv” menar Yavuz. Det har också varit mitt motta jämt. När jag ser tillbaka på dessa långa, djupt mörka kvällar med vinflaskan, så verkar dom främmande och meningslösa erfarenheter. Men jag är samtidigt medveten om att dom kommer tillbaka. Suget efter sprit har flera gånger denna vecka varit så hårt, att jag kunnat ligga och stirra i taket och suggerera mej till att känna den sköna berusningen. Ett tag skrämde det mej inte. Jag har aldrig förr förstått hur denna ogripbara känsla har ansatt människan. Nu vet jag det. En underligt krypande pirrande känsla, som sitter i magen. Tankarna virvlar kring detta enda. Skrämmande, men vaddå, det måste ju bli så. Jag tror mej veta hur jag skall bemästra den. Just nu när jag skriver om det, så tänker jag långt inne, att i morgon kanske, skulle det vara jävligt skönt. Hur har det blivit så? Är det beroende på att jag druckit mycket sista tiden. Eller har jag även ett samspel med psyket? Det är frågor som aldrig kommer att besvaras. Igår när vi var ute för att supa oss fulla, kunde jag inte det. Dels för att jag var rädd för att visa mej full för Yavuz igen. Men den viktigaste anledningen är att jag helst vill vara ensam i detta tillstånd. Det är skönast då. Om jag nu kommer att gotta mej ner i minnen på Janne vet jag inte. Det var ju förevändningen förut. Men tankarna på honom har alldeles mattats av. Nu bryr jag mej inte ens om att hitta en förevändning. Ibland tänker jag att kanske jag blir ensam igen och då finns anledningen att börja igen. Jag ryser när jag tänker på hur det skall sluta. Det är nu man skall dra öronen åt sej. Eller är det för sent? Det blir aldrig för sent.
Efter en vanlig depression, som gör att även det som just nu betyder allt för mej, gör mej sjuk till sinnet, börjar det svarta vända sej till ljuset. Om det beror på tabletten eller ej kan jag inte klargöra. Den förut så naturliga glädjen över att finnas till, visar sej mer och mer sällan. Egentligen bryr jag mej inte ett dugg om andra människor, vad är det då som gör mej sjuk? Att dela upp själen i två delar, är omöjligt. Den flyter alltmer ihop till en och samma svarta fläck. Är det en obotlig pessimism som ansatt mej? Saker som mina händer sysselsätter sej med, är att likna vid en maskins tempoarbete. Min hjärna och tankar svävar hela tiden en bit ovanför i odefinierade banor. Inget konstruktivt syns komma ur dessa irrande långa trådar. När jag är ute och ser andra människor, försöker jag utröna om det snurrar samma hopplöshet i deras hjärnor, men jag känner ingen samhörighet med dom. Sitter alla inne med samma meningslösa framtidsperspektiv. I sådana fall är dom skickliga på att dölja det. Men jag känner ju minst av allt till mitt eget ansiktes spegel. Kanske jag också ser lika oberörd ut som dom. Det är ganska underligt att det ansikte man minst känner är sitt eget. Jag vet vad som rör sej inom mej, men känner inget till om vad som visar sej i mitt ansikte. Den människa som man inte behöver känna värst mycket, dennes ansikte vet man allt om. När jag nyss var nere på Pizzerian och åt, kände jag en stark självstyrka, kunde sitta där till synes oberörd och iaktta andra människor, våga se dom i ögonen och veta vem jag är. Det är som att sitta inne med en hemlighet, som jag är helt ensam om. Egoistiskt kanske men gud vad skönt. Hur nere jag än är och kommer ut bland människor, så känner jag mej prioriterad. Jag vet åtminstone vad som är anledningen till min nedstämdhet. Många av dom jagar och söker en lycka, som jag för länge sedan upptäckt inte finns. Målet för andra kanske är en bil eller båt, men för mej är det att överleva i denna tillvaro.
Janne var här igår och hämtade sin jacka. Hans ögon visade hopplöshet. Men för första gången vad det gäller honom kände jag inte annat än medlidande. Och inte samvetskval. Han är dömd liksom jag att leva på avgrundens brant. Få se vem som först ramlar ner i det svarta intet. Den mörka skogen sluter sej tyst, lockande, tätare och tätare kring mej.
Sitter här igen och funderar och undrar. Efter en dag då alla tvivel var borta, då jag kände det som var allt, var Yavuz. Men gud vad kort. Tvivlen återkom redan i natt. Jag tror att han har bildat sej en uppfattning om mej, när vi sedan diskuterar något allvarligt och jag försöker klargöra det för honom, min absoluta uppfattning och inte det överensstämmer med hans uppfattning, så blir han besviken. Genom språksvårigheterna så är det kanske lätt att han missuppfattar vad jag säger. Jag behärskar inte engelskan lika bra som han. Men den risken får jag ta. Eftersom jag har ganska bestämda åsikter om det mesta, så måste jag säga dom. Jag har kommit underfund med att han gärna vill vara den som vet bäst, och gärna vill lära mej hur jag skall vara och tänka. Det är synd om det hela skulle stupa på det, för jag har starka känslor för honom. Men det får inte bli ett ojämnt förhållande. Efter några öl: Vad allt ändå är relativt. Om han försvinner eller ej nu, är i det närmaste oväsentligt för mej. Det är tydligt att jag är mej själv nog. Det inte sagt för att rädda mej själv utan det är faktiskt vad jag känner. Börjar redan att planer för en tillvaro utan honom. Tanken på Janne rider som en svart mara för min inre syn. Att mista hans kontakt är det som mest skulle göra mej ont. Att vara ensam med mina tankar är nog min lott ändå. Även om det lockar mej att sticka iväg med Yavuz nu, för att om inte annat så för att få ny luft under vingarna. Om han fortfarande är intresserad av att resa med mej, så ställer jag upp. Jag har inget att förlora, inget att ge upp. Säkert inget att vinna heller. Med andra ord status quo. Jag sitter här och super mej full efter klockan, om så och så många timmar kommer han och då måste jag vara nykter. Detta är fel. Om han verkligen bryr sej så mycket om mej som han säger, måste han även kunna acceptera det. May be han gör det, om jag bara vågar visa mej så. Men jag orkar inte med dessa långa diskussioner om mej och om mitt beteende. Tanken på att Johne finns är skön. Jag längtar efter Maija. Hon är i alla fall lika förstörd själsligt som jag, hon har inte så höga principer. För det har jag kommit underfund med att Yavuz har. Han är nog ganska oförstörd. Det han vill och tror på är klart. Det är bara för honom att leva efter det. Det finns inga konflikter i hans person. Han säger att han älskar människor, men det kan han inte göra all den stund han inte är beredd att tåla dom som dom är, och förlåta. Han är alldeles för kvick att hata. Nu börjar ruset verka. Inte helt skönt. Jag märker att min skärpthet avtar. Det gillar jag inte.
Kommer sakta fram till klarheter. Som läget är nu kan inte Yavuz stanna i Sverige efter den 15 oktober, då hans turistvisum går ut. Reser han reser jag med. Vill vara tillsammans med honom. Efter alla tvivel är det skönt att veta det. Vad som kommer att hända är bara sporrande. Såg Janne på stan i gårkväll. Han gick undan. Senare på kvällen ringde han hit. Med öm och mjuk röst ville han sälja sin jacka. Det känns skönt att höra att han inte tar detta med Yavuz som en förskjutning av honom. Jag känner en stor, stor ömhet för honom. Ser hans ledsna och gamla ögon. Annars så flyter det mesta av denna mörka värld undan för mina ögon och tankar. Jag känner mej maktlös att grubbla över orätt, timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka utan att göra något ändå. Kanske en dag blir det någon ändring. En sak är jag i alla fall övertygad om, att fortsätta att supa är nog det mest orätta. Det är ju bara egoistiskt att gräva ner sej i sin pessimism. Därtill förstöra sin förmåga att tänka, kan bara sluta i dubbel tragedi.
Från Stockholmsterrassen ser jag regnvåta gator. Ett demonstrationståg kryper fram. Det handlar om Sveriges ståndpunkt i EEC-frågan. Mitt emot mej sitter en person som jag har känt i en månad. Hitkommen från Turkiet och kan inte återvända dit av politiska orsaker. Efter noggrant övervägande har han bestämt sej för att stanna i Sverige. Vilket i dag är omöjligt utan arbetstillstånd. Och arbetstillstånd ges inte i Sverige i nuvarande arbetslöshetssituation. Endast en möjlighet finns att lösa denna situation, att ingå äktenskap med en svenska. Eftersom jag sympatiserar med hans politiska idéer och även med hans person, så har vi bestämt att gifta oss. Underligt va! Sitter och läser den underbara storyn om Kulturhusets tillkomst och uppbyggnad. Ett hundra miljoner kronor har denna byggnad kostat oss. Det är inte utan att man blir tvungen att le. Utanför denna eleganta serviceinrättning för kulturellt intresserade driver flera hundra unga människor, som inte orkar eller kan intressera sej för detta högklassiga nöje. Vad erbjuds dom, förutom en stenbelagd platta? Ingenting! Det finns inte pengar. Det är ett stort skämt alltsammans! Vyn häruppifrån den tysta och kliniskt rena Stockholmsterrassen är horribel. Svart regnvåt asfalt, raka fantasilösa husfasader, bilar vars lyktor speglas i den våta gatan. Här inne är det tyst. Dom som hittar hit är väluppfostrade och vet att sköta sej. Naturligtvis är detta upprättat för dom. Tig, håll käft och var nöjd! Det är vad det går ut på. Bakom ett bankhus i vit marmor, reser sej en av våra påminnelser: En kyrka med höga vackra kopparspiror. Tack och lov så har dom inte börjat riva kyrkorna också.
Sitter avslappnad och lyssnar på Barockmusik på Wollmar. Funderar hit och dit om steget fullt ut. Samtidigt som jag vill stiga fram, så är jag rädd att det kanske för med sej konsekvenser som jag kommer att få svårt att slå ifrån mej. Innerst inne är jag rädd att förlora min person. Men det ovissa är ju ändå det bästa, framtiden får visa utslagen. Inget är rätt eller fel, allting har sin mening. Jag vill ju, det är nog. Sluta och tänk! Inget konstruktivt kommer ur mina tankar, det är bara ett evigt kretslopp.
Maija kom i gårkväll. Jubel! Skönt att få snacka. Tyvärr så är nu situationen så att det är omöjligt för henne att stanna här hos mej. Fan att man inte har större husrum. Att det alltid skall vara så att jag måste utesluta den ena för den andra. Istället för att kunna ha alla nära mej, som jag känner något för och behöver. Samvaron med Yavuz har blivit mer jämn nu. Förut led jag av att inte kunna visa vem jag egentligen är. Nu får det visa sej helt av sej självt. Förut upplevde jag det som min skyldighet att försöka visa upp en godkänd attityd gentemot honom. Han är en människa med många naiva idéer. Men han är en mänsklig varelse. Det betyder mest. Med förståelse för andra. Till skillnad från Sune som sa sej ha förståelse men inte visade det i praktiken. Har skjutit undan tanken på Mamma och Pappa. Måste prata med dom om vad som kommer hända framledes. Vad kommer deras reaktion bli?
I baren på Filmhuset. Att sitta och titta på redan färdiga typer. Färdiga så till vida att det inte finns någon vilja till utveckling av sin person. Stela ansikten, ingen mimik, ingen ögonkontakt. Dessa människor är i alla fall eliten, dom intellektuella, dom som kommer ta över efter de nu sittande byråkraterna. Vad är att hoppas av dom? Inget, en dyster framtid. Måtte någon gång proletären, den levande vakna upp och revoltera över vad deras skattepengar går till. Såg filmen ”Borgarklassens diskreta charm”, Bunuel. Tio människors oförmåga att slita sej ifrån sin instängdhet. Surrealism i den allra yttersta form. Utan mat och vätska tvingas dom med sin oförklarliga förmåga vara tillsammans med personer som dom egentligen bara känner förakt för. Det slutar med att själen och tanken blir kluven. Särskilt för den grupp människor som aldrig övat sej i att tänka, att rannsaka sej själv, att sätta sin person i relation till andra. Ensam på tunnelbanan hem. En vilsen ung kille kom fram och gjorde ett tappert försök att få följa med mej hem. Ensam han som alla andra.
Vaknade sent. Tabletten gjorde verkan. Konsertmusik på radion. En klocka tickar. Bilarna hörs på avstånd genom ett stängt fönster. Jag har kommit ner på jorden igen. Har inga högre drömmar kring Yavuz. Han är lika bräcklig och svag som jag. Vi kommer troligtvis att äta sönder varann. Mina tankar når inte fram till honom. Min pessimism inför allt, förstör allt som skulle kunna bli något. Jag kan inte ljuga. Jag blir så heligt förbannad när han talar till mej som till ett barn: Vänta det blir nog bättre. Jag vet att det aldrig blir annorlunda för mej. Jag kan inte komma från min trasiga själ. Jag kan inte se en film eller möta människor ute på stan, utan att tappa all förtröstan.
