Oktober
Djävulens timma är slagen. Allt i botten. Klockan är tio på morgonen, nyköpta öl, hoppas dom dövar. Misstankar om fördomsförföljelser på jobbet. Jag umgås med pestsmittade människor tycks man mena. Är hemma från ”fångvårdsanstalten” idag, dom kan rita sina djävla diagram bäst i helvete dom kan. Jannes rättegång äger rum nästkommande fredag. Allmänhetens åklagare (namnlös) kontra Jan-Ove Wahl, den stora duktiga allmänheten som är vår trygga grund, vår tigande massa, som kryllar likt maskar, med stela ansikten och tomma hjärnor. Dom gör sitt, går till sitt arbete, lägger pengar på forskarnas framproducerade saker, är nöjda? En plötslig ingivelse att försöka tvätta av sej den illuktande skiten, som stinker in genom dom ”oisolerade” fönstren var fruktlös. Den sitter fast, som en fastklistrande massa: En titt ut, det är varmt idag, nästan solsken, en tur till landet kanske, vilken bil ska vi ta, den gröna eller den gula, ja eftersom det är höst tycker jag att vi tar den gula, det är passande till dom övriga höstfärgerna, haha. En öl till kanske och jag börjar tänka på sommaren, riktigt Ingrid du börjar komma på dom rätta tankarna se framåt.
Dagen är grå, natten svart. När kommer tiden då jag kommer över gränsen? Mitt sätt att bedöva, får ständigt motsatt verkan. Jag går undan! Varför? Stirrande in i en kontakt, som består av två hål, som samtidigt måste få kontakt. Finns det någon symbolik i detta? Två komponenter som samtidigt förs samman, men ändå inte måste vara av samma färg, ger tillsammans en effekt. Om den ena komponenten blir obrukbar blir det ingen effekt alls, allt blir svart. Vad man än söker svar, finns det ingen som kan svara. En flaska behöver innehåll för att ha ett värde, det blir två. En cigarrett måste ha eld, det blir två. Ljuset måste ha en tändsticka… Efter att ha suttit i fönstret i en timme iakttagande statyernas rörelse utanför på gatan, har jag fått ytterligare bekräftelse på att det finns en maskinell styrning uppifrån, utifrån. HÅLLER JAG PÅ ATT BLI TOKIG? Min radio behöver en antenn för att funka. Allt jag försöker tänka slutar i talet två. Min olycka består i att min andra komponent inte behöver mej för att få eld. Därför blir allt svart.
Jag känner för första kvällen på länge en viss ro. Katri, som bor här på Wollmar nu och jag har hittat varann på ett skönt sätt. Vi kan prata om känslor och tillstånd, där vi är och känner ganska lika. På fredag reser jag till Åke och Mimi i Värmland och stannar en vecka. Jag känner underligt nog ingen större glädje över det. På något sätt har jag undanträngt min längtan efter Åke nästan helt. Jag tänker oftare på om Berit och jag skulle kunna göra något av våra splittrade liv tillsammans Men kan inte komma ifrån tanken på att det är omöjligt. Hur det än är så är vi två människor med vad jag trots allt tror olika syn på tillvaron. Jag vet att det kanske låter banalt, men jag måste leva tillsammans med någon som jag kan ge ömhet och få ömhet av i form av både sexuell och känslomässig natur. Jag vet att hon har sagt till mej att jag är i stort behov av ömhet och nästan fått det att låta som om det skulle vara något onormalt. Är inte alla människor i behov av det, för att något så när klara denna hårda och kalla värld.
Andra natten hos Åke. Efter en lugn dag, helt borta från all civilisation och problem, ringde Berit ikväll från Sandvikens lasarett, intagen för överdosering av sömnmedel!!! Vad skall jag göra? Vad kan jag göra? Hon säger att jag behöver komma bort från alla sjuka människor och hitta en trygghet, helst tillsammans med henne. Men hon är ju sjukare än någon annan jag känner. Jag känner det som hon klamrar sej fast vid mej.
Är fortfarande hos Åke. Jag har suttit framför spegeln i en hel timme ikväll och betraktat mej själv. Och tycker att man är ful, först bli ledsen och sedan resignerat konstaterat att det egentligen inte har någon betydelse. Åke och jag har suttit och pratat i flera timmar, om livet, idag. Så i eftermiddags kände jag hur min livsgnista började återkomma, för att framemot kvällen känna samma hopplösa pessimism inför framtiden.
Hittar en dikt i tidningen som beskriver så fint hur jag känner det:
”för dig det andas blott, för dig det först har brunnit
den tid jag dig ej sett i mörker har försvunnit
åt ledsnad offrats upp och tomma tidsfördriv
den tid jag dig ej ser bör räknas från mitt liv
förutan dig vår sol mig ingen glädje bådar
den jord jag trampar på den värld mitt öga skådar
är blott ödemark som sorgligt kringger mig
men blir en himmel straxt så snart du visar dig
min lycka är en dröm och snart jag nödgas vakna
jag aldrig bort dig se ell´ aldrig bort dig sakna
emellan ont och ljuvt jag äger inget val
men ömsom är ett rov för vällust och för kval
jag längtar vara fri när sig min plåga öker
men hatar likafullt den frihet som jag söker
jag vet ej vad jag vill ty hjärtat mig bedrar
jag ville ha mitt lugn och all min kärlek kvar
ett ögonkast av dig kan blod och själ förvilla
jag känner mig ej själv jag känner blott dig”
Ur Atis och Camilla av Gustaf P Creutz
Som det vore jag som skrivit detta, så känner jag det.
Jag sitter nu mitt på golvet i Bergs Gård med solen skinande in genom ett öppet fönster, drickande kaffe och rökande en cigarrett. Har precis varit och vinkat av Åke vid bussen, som leder till Stockholm. Med en känsla av glädje och lycka väntar jag på att Mimi skall komma hem. Det är skönt och märka att det fortfarande finns oförstörda små glädjeyttringar kvar i min kropp och själ. Just nu kan jag tänka med en positiv syn på framtiden. Jag har som vanligt flera olika alternativ för framtiden. Det gäller bara att iscensätta dom när jag kommer hem. Men samtidigt vet jag att det är så lätt att planera när jag är avspänd och lugn, men fan så svårt när jag är tillbaka i min vanliga tillvaro. Att gå upp på bostadsförmedlingen är en absolut nödvändighet. Förhöra mej om möjligheterna att börja på sjukhus i någon form. Eftersom jag har planer på att någon gång i framtiden flytta ut och där ta mej an barn eller ungdom, så måste jag veta så mycket som möjligt om både fysisk och psykisk vård. Jag vet att dom auktoriserade egentligen inte har så mycket att lära ut, men att jag ändå måste ha papper på min lämplighet.
Ännu en vecka har förflutit i tristessens tecken. Samma rutin, dag efter dag. Åke har varit här i Stockholm i veckan men åkt tillbaka hem till Värmland. Jag känner mej så vilsen utan honom. Samtidigt kan jag inte redogöra för mej själv vad det som är så betydelsefullt i kontakten med honom. Jag känner mej så ensam, så djävligt ensam, fast huset är fullt med människor. Det är ingen som förstår min innersta tankar och känslor, om jag bara kunde sluta att tänka och känna efter. Vilka människor jag än är tillsammans med så är jag ensam, känner mej utanför. Det är bara Åke som jag inte känner så för. Just nu skulle jag önska att jag fick sluta ögonen för alltid.