1971-1972

Oktober

Har tvingat mej till en kurs i engelska, med början idag. Tråkigt, men säkert lärorikt. Det är ju engelska vi talar Yavuz och jag när vi skall göra oss förstådda. Efter det en film (naturligtvis) på Filmhuset med Yavuz: Johan Bergenstråhles ”Jag vill hem Stelios”. Ju mer insyn jag får av invandrarnas situation I Sverige desto mer undrar jag över vad svenskarna är för sorts människor. Är vi unika i vårat förhållande till människor från andra länder? Eller är det samma överallt? Rent ekonomiskt är vi säkert unika. Men våran syn på arbetskraft, att få en som jobbar som en slav för dåligt betalt. Men å andra sidan i till exempel i Spanien har jag sett samma attityd på restauranger. Om det är av tradition eller ej. Men jag har givit akt på mej själv och min reaktion emot sydlänningar som pratar bruten svenska. Jag drar mej undan. Varför då? Det måste bottna i en vana att undgå jakten, att bli tilltalad bara för att man är ”svenska flicka”. Fast det är ju väldigt kortsynt, att ställa om en attityd och svara som person till person har ju visat sej kunna vända på en enahanda konversation. Är det då av bekvämlighet? Eller är det av rädsla, att säga ett ord och du blir aldrig av med dom. Detta tål att tänkas på, igen flera gånger. För övrigt var filmen bra. Bredvid mej på caféet sitter en person av manligt kön och sneglar åt mitt håll hela tiden. Jag vågar inte se upp och möta hans blick. Det går inte att motarbeta känslan att jag blir betraktad som ett sexobjekt. När vi svenskar pratar till varann viskar vi. Är det för att andra inte skall höra?

”Skräcken för att vara någon och skräcken för att vara ingen. Den kvävande trängseln av ting och den lika kvävande frånvaron av allt”. Arthur Lundqvist.

Att försöka uttrycka sej på ett språk som jag inte behärskar är fruktansvärt. Försöker klargöra filmen för mej själv och även diskutera den med Yavuz. Sexualitet är inte ett enda kapitel; i det finns allt från känsla, emotionell harmoni, fysisk tillfredsställelse, tankarnas psykiska utsvävningar, nära kroppslig kontakt till en annan kropp, svettlukt, hjärtslag, en pulserande puls från ett ben tungt vilande över en värkande underkropp. Rösternas från en svunnen tid gör sej påminda. En gång sexobjekt. Det löper som vinden bort, vänder tillbaka med nästa växling. Att vara kvinna innebär att alltid i varje situation se händelserna långt framåt i tiden. Att tala med ord, vad hjälper det. Jag försöker vara ärlig mot andra, ärlig mot mej själv, men det är svårt. Att inte hata människor är den arbetsammaste sysselsättningen. Att inte ta saker personligt utan försöka ta ”det tekniskt” är tydligen omöjligt för mej. Se en film utan att gå in på det djupa personliga relationerna, försöka se det på avstånd, inte ta det till sej. Du skall se, du skall läsa, men engagera dej inte personligt. Det är lösningen på alla dina inre konflikter, verkar Yavuz mena. Om du inte klarar detta då är du en obrukbar människa, obrukbar för andra som inte får se dej utvecklas. Men vad rör min person någon enda annan egentligen? Okej, bli ett statiskt nummer över fysisk och psykisk balans. Om du klarar dej igenom tiden du har blivit given, är det inte mer än andra gör. Om du inte klarar av din tid, är det ett bedrägeri mot dina medmänniskor. Var finns logiken? Fråga inte efter logik. Det är en sak som datamaskinerna räknar ut och skriver ner på kort gjorda med hål, istället för bokstäver. Det finns välutbildat folk som tyder dom. Ansträng inte din lilla hjärna med att förstå. Det behöver du inte göra. Det sköter dom bildade om. Att inget veta är lycka för alla får. Bli ett får, försök aldrig komma djupare in än till en bit innanför skalet. Är det så Yavuz ser det? Är kluven i min själ. Vad som är viktigt för mej är oviktigt i nästa sekund. Har lätt att slå över till ”det gör inget”, det går lika bra ändå. Kanske måste man ha en dikterad linje att följa. I vilket fall som helst så är jag dödstrött på att tackla min persons vara eller inte vara, med Yavuz likväl som med någon annan. Nog! Låt det vila till musik av en sömns drömmar. Men vad som rör sej i tankarna i vaket tillstånd förvandlas lätt till absurt överdrivna drömmar. Ja du kommer aldrig undan dej själv.

På Filmhuset ikväll mötte jag Bengt Höglund igen. Han ser halvt igenkännande på mej. Han kan väl knappast minnas att vi möttes hemma hos honom för ungefär två år sedan. Av någon oförklarlig anledning känner jag samhörighet med honom. Något säger honom att det finns en kontakt oss emellan, tror jag mej märka. Det skall bli spännande att se hur länge det dröjer innan vi talas vid. Filmen vi såg var jugoslavisk.

Försöker sammanfatta mina känslor inför vad som nu kommer att ske. Ibland kan jag se Yavuz som ett naivt barn, ibland upplever jag honom som en sträng lärare. Undrar emellanåt vad han förväntar sej av mej? En läraktig elev som han kan praktisera sina kunskaper på? Eller ser han mej rent av som en människa med lika stort egenvärde som han själv? Alla dessa undringar skulle kanske för många te sej konstiga. Vi ämnar ju faktiskt gifta oss om en vecka. Men som han själv sa igår: Den dagen man lär känna den andra parten helt, då är det bäst att bryta. Detta är en logisk och förnuftig sanning. Det kan kompliceras med, vad händer om den ena parten är färdig före den andra? Även om jag grubblar över detta, så är jag fullt beredd att satsa, för att låta framtiden utvisa vad som kommer att ske. Det är ju så det måste vara. Jag upplever en befrielse av mej själv. Har fått ny styrka inför andra. Om jag hämtar kraften från Yavuz eller bär den själv vet jag inte. Genom honom har jag i alla fall fått upp ögonen för att det finns saker utanför mej själv, som stundtals kan distrahera mej. Vad som är risken är som vanligt att han blir ett medel för mej att komma upp ur det djup som jag länge har krälat i. Tillfredsställande är att min törst efter berusning är i det närmaste släckt. Vilket för med sej att min gamla aversion mot andra som tröstar sej med alkohol, blir förakt. Allting sker så snabbt nu. Alldeles för snabbt. Kraven på mej själv växer för varje dag. Möjligtvis blir det som förr. Jag gapar efter för mycket och på det mister hela stycket. Även om jag försöker vara på min vakt, låter jag mej glömma erfarenheterna från förr ganska snart efter det runnit till. Mycket beror det på att Yavuz trycker på med sin positiva inställning. Och utan att han vet om min branta uppgång som lika fort kan bli brant undergång.

Vi har varit på turkiska ambassaden för att ordna med intyg från Turkiet, att Yavuz är ogift.

Dagarna går. Inget blir annorlunda. Tvekar inför allt jag skall företa mej, skjuter hellre upp den enklaste sak, för att slippa tala om det. Jag blir mer och mer medveten om mina hämningar, särskilt inför den person som betyder något för mej. Jag tycker allt börjar bli mer och mer komplicerat. Önskar ibland att jag vore ensam igen. Den konflikt jag känner så fort det blir spänt mellan Yavuz och mej är så slitsam. Allting försvåras av att jag inte kan förmå mej att tala. Jag har blivit stum. Vet inte hur jag skall uttrycka mej, hittar inga ord, trasslar in mej, blir rättad av Yavuz, kan för lite engelska.

Program på radio: Vietnam-USA. Ord mot ord. 100.000-tals människor dödas. Napalm, fosfor. Amerikanen-soldaten säger: Jag trodde på kriget, mina känslor är pansar, har sett allt som är lidande, skuldkänslorna är svåra, självmord, skilsmässor, social misär är vad som finns kvar efter det ”smutsiga” jobbet. Han klarar inte samvaron med människor, är själsligt död, min hjärna är död, läkarutlåtande ”avtrubbning”. En million är tillbaka – 300 000 kom hem i trälåda. Vad är meningen med detta?

Förmiddag. Denna dag tänker jag tillbringa i sängen. Om möjligt. Numer så är inte min vilja allenarådande över vad min kropp vill göra. Läser Buñuels kärleksframställning, framanalyserat av Artur Lundqvist: ”Den våldsamma kärlekspassionen avslöjas som en neurotisk urladdning, som en falsk och nedbrytande överbyggnad. Detta slags sinnliga besatthet låser sig, slår över i maktlös idealfixering. Visar sig som en hejdad kraft som tar sig inadekvata eller destruktiva uttryck. Kärlekslidelsen uppstår först när det naturliga sexuallivet jämte integreringen i samhällslivet hindras. Som ursprunglig kraft innebär kärleksdriften ett hot mot det bestående, det levandes hot mot det stelnade. Hänvisade var och en åt sig själv vänds begäret inåt, känslan blir självbespeglande eller idealinriktad, onanistiska böjelser får överhanden.” Är detta vad som har skett med mej? Ser Yavuz mej så? Jag har aldrig upplevt någon kärlekspassion, min inåtvändhet är resultatet av en lång avsaknad av djupare engagemang till någon utanför mej. Eller är det mitt ointresse för att kräva något tillbaka, som har spärrat av den konstruktiva dubbelsidiga passionen? Det känns som om det skulle vara för sent att naturligt uppleva den nu. Trots att jag inte är mer än trettio år, så har alla dessa år av undanträngande känslor byggt upp en mur som verkar svår, nästan omöjlig att riva ner.

Inte för att jag vanligtvis är skrockfull, men är det inte en god dag för bröllop, fredagen den trettonde. Sitter på ett fik utanför det arbete som jag ämnar söka. Mobiliserar upp ett kraftigt försvar utan att veta vad som jag har att försvara mej mot. Vill dom inte ha mej, med mina speciella önskemål, så får det vara, tänker jag. Det är jag som bestämmer över vad jag skall utlåta mej till. Se! Allt blir ett genomtänkt försvar. Det är märkligt vilken förändring av typ jag gör när jag är arbetande. Från att under en längre tid ha varit en leende nattmänniska har jag förvandlats till en hård sammanbiten grinig morgonmänniska. Tittar inte upp från min bok på tunnelbanan, musikanterna på Odenplans perrong irriterar mej mer än de roar mej. Att försöka leta fram en krona åt dom kom aldrig på tanken. Skrämmande, hur lätt man blir en i mängden. Från och med idag är mitt namn Ingrid Cekirge.

På Grands Café i Oslo. Ett glas öl. Hopp om att kunna träffa och prata med någon ny personlighet, med nya idéer. Eller i alla fall nya synpunkter på dom gamla idéerna. Ett stort rum med bord utspridda över golvet. Människor som sorlar. En servitör som skulle kunna klassificeras som felvänd ur de rättavändas synpunkt. Aggressiv men vänlig, hur nu det är möjligt. Dom gamla damerna rör världsvant i kaffekoppen. Det har sagt om detta ställe att det skall hemsökas av intellektuella. Söker med blicken runt i lokalen i hopp om att finna någon av dessa. Hur ser man på en person om han eller hon är intellektuell?

På Munchmuseet i Oslo. Stilla, tyst, talande målningar och teckningar. Det kryper i mej. Hur jag än försöker vara inför Yavuz känns det så fel. Det blir än mer komplicerat när Åke är med. Det känns som att jag förskjuter Yavuz för Åke. Jag är inte mej själv. Blygseln inför Yavuz är djup. Det är så nedtryckande att inte kunna ge uttryck för vad jag känner och upplever inför situationen, i ord. Jag har inget språk. Hans absoluta ärlighet och tillbakadragenhet gör det värre. Han ställer inga krav, har inga förhoppningar på mej. Ibland känns det som det gör honom detsamma om jag överhuvudtaget finns med. Jag märker tydligt hur mina tankar mer och mer upptas av honom. Är rädd, försöker trycka tillbaka mitt behov av honom. Jag intalar mej att jag klarar mej lika bra utan honom. Ju mer tiden går tillsammans med honom desto mer bunden blir jag känslomässigt. Naturligt. Tänker på hur det skall bli om han inte får stanna. Är jag stark nog att lämna allt det här och åka med honom. Vill han överhuvudtaget det? Jag tänker allt oftare på vad han har använt för anledning inför sig själv till giftermålet. Är det kanske mer spekulativt än jag har trott? Jag är oftast så upptagen av mina egna tankar och anledningar, så jag glömmer att försöka förstå vad han känner och upplever i samma situation.

Det är höst utanför. Löven dansar fram över gräs och gator. Det är naturligtvis höst även i min själ. Rädslan inför tiden framför börjar ta form. Allt som måste ordnas, större lägenhet, ett jobb osv. osv. Önskan att få stänga in mig i mörkret och ensamheten är pockande. Inte behöva förklara eller diskutera sin sinnesstämning, bara vara eller kanske bättre inte behöva vara. Har länge skjutit undan dom djupa ångestladdade tankarna. I längden går det inte, efter ett tag flyter de upp igen. Jag blir dom aldrig kvitt. Min själ frågar oftare efter Janne, för var dag som går. Saknar den starka personsammansmältningen med hans person. Det hände inte ofta under vårt förhållande att vi var på samma sida. Men när det verkligen smalt samman då hände något djupt och stort. Det behövdes inte ord, vi förstod varann till fulländning ändå. Det som en gång varit, bra eller dåligt kan aldrig upprepas. Punkt slut!

För var dag som går tappar jag mer och mer av mitt forna jag. Idag är jag färdig att ta tillbaka det mesta av mina åsikter. Allt jag gör och tänker känns fel. Jag spänner mig inför varje möte där det krävs ett uttalande och jag blir oförmögen att redogöra för vad jag upplever. All min självklara spontanitet är nu noggranna eftertänksamma svar. Kanske är det språkbarriären som gjort detta. Jag tvingas att ha åsikter om allt. Hur länge skall detta fortsätta? Inte fråga. Du skall veta själv. Tvinga dig själv till att finna svaren på alla frågor. Om du inte hittar några svar, lår bli att fråga. Försöker finna skillnaden på nu och då. Svårt. Tänk på något utanför dig själv. Läs inte in dig själv i alla sammanhang. Detta är ord som är lätta att slänga sig med. Omöjliga att realisera. Med ord kommer du ingenstans. Det är handling som behövs. Yavuz är en sträng lärare.
November

Jag är frisk igen. Det är tid att bita ifrån nu. Jag är inte den stora skit som andra försöker göra mig till. Det är inte förrän andra kastar det i ansiktet som jag får tillbaka tron på mig själv. Jag vet mina mål, vägen dit skall jag nå alldeles själv. Jag skall trampa över lik, inte sky några medel. Den ömsinta och sentimentala attityd som fick mig att gunga som på gungfly lämnar mig.

Jag upplever en pånyttfödelse, som genom ett kejsarsnitt. Något har skurit upp hinnan som har hindrat mig från att se livets möjligheter. Jag skrattar, jag ler invärtes och njuter av att livet finns. Varje dag inbjuder till nya oupptäckta gömmor. Jag ryser av välbehag vid tanken på allt som ännu är oupptäckt, allt som finns att läsa, allt som finns att se. Tänk bara allt som finns att lyssna till, alla möten som är ogjorda. Himlen är öppen. Avgrundens djup är igenfyllt. Min hjärna vibrerar av otålighet att få sluka och suga upp det som den har fått existera förutan. Vad den hittills fått arbeta med är att likna vid en köttkvarn som bara malt skändat och halvt ruttnade slamsor. Världen, tiden är till för mig. Tiden är min. Tänka sig! Ingen rädsla kvar, bara nyfikenhet och en pirrande vetgirighet. Lyckan över att bli född vid trettio års ålder, att ha det svåra, det själsligt lärorika bakom sig. Att nu få börja insupa det som skall stärka vägen till det oundvikliga, göra den betydelsefull och värdig. Gustaf Frödings olycka var att inte bli älskad. Hans alkoholism var inte en flykt undan livet, utan genväg till att stå ut med det. Att klara sin blygsel inför livet. Denna blygsel har jag också släpat på. I tron att min person skulle bli uppskattad har jag övervärderat andra och nedvärderat mig själv. Jag har lämnat ifrån mig tröst och hopp till alla som bett om det, kvar blev det ett tomt skal, styrd och puffad hit och dit. Till slut blev den enda räddningen försöka intala mig att jag var tokig, för att så överlämna min trasiga person till andra. Jag trodde länge att den enda möjligheten till ett liv uppe på jorden skulle födas fram efter en lång men nödvändig djup och svart vandring. Nu har jag nått fram till dörren. Den öppnades efter en lätt puff. Jag kunde koden, utantill. Det har tagit många år att lära in, men nu sitter den inpräntad i mitt sinne. Jag är inte längre rädd att visa mig nöjd och glad. Jag skäms inte för att vilja leva., tycker inte att det är fult att tycka om livet. Har inte några naiva tankar om att leva för andra längre. Livet är mig givet. Ta emot, njut. Dom svarta stunder som kommer är bara bevis på att du lever. Fanns det ingen smärta, fanns det heller ingen känsel. Sök inte efter det svarta, sök efter det ljusa. Det finns överallt omkring. Det strös ut för att det skall sugas upp. Det är inte fel att vara frisk. Det är naturligt. Lika naturligt som att andas. Istället för att andas, andas djupt och ofta, har jag alltför länge hållit andan.

Vaknade i tyst rum. Upp koka kaffe, rulla en cigarrett. Lugn, harmoni med mig själv. Har läst igenom mina anteckningar från dom senaste månaderna. Det är intressant att följa min stegring från den absoluta svarta botten till idag. Egentligen är det väl inget unikt. Svårigheten är att försöka klargöra vad som är förändrat. Alla yttre omständigeter är desamma. Förändringen har skett inom mig. Jag känner att min person har en betydelse. Inte för andra, mer än förut, utan för mig själv. Jag har ingen vilja att trampa på andra. Det är bara det att jag nu vet vad jag vill göra. Meningen, den finns fortfarande inte. Vad som nu är, är att jag känner att jag vill leva. Med leva menar jag att göra något av min tid. En sak som jag funderar över mer och mer är: Vad betyder religionen för människan. Hur hade vi svenskar varit om vi hade en stark religiös förankring här i landet. Det saknas något. En tro på något. Något annat än materialism. Ett sorts tvivel, en undran över livet. Vi tvivlar inte. Vi tror inte. Kanske en delad tro skulle göra oss mer mänskliga. Som det är nu har vi forcerat dom mänskliga aspekterna. Vi försöker göra oss fria från varann, istället för att förenas. Att skylla allt det på regeringen är alldeles för enkelt. Varför frågar vi oss inte själva, vad som skulle vara bäst? Det andliga är bortglömt, utraderat. Talat man om anden eller själen här så blir det genast sammankopplat med Gud. Då faller hela frågan till marken och ingen vill ta upp den. Ingen tror på Gud, med andra ord, vi har ingen ande eller själ. Kan man inte föra fram dom livsviktiga argumenten utan att det måste gå via Gud? Om inte är vi dömda för all framtid att leva i en andlig och själslig fattigdom. Går det inte att sammanbinda religionen med en teknologisk utveckling? Är detta absoluta oförenligheter? Min kunskap på detta område är löjligt bristfällig. Naturligtvis! Jag har inte varit intresserad. Frågan återstår. Går det att finna andlig och själslig harmoni utan förening med Gud? Är det fegt att söka något att tro på? Är det utopi att försöka finna en större mening? Räcker det inte att du behövs i produktionen, att du behövs för att släktet skall leva vidare? Med andra ord för att människan även i fortsättningen skall få möjlighet att fråga sig vad meningen är med livet. Kanske det är det som är meningen, att oförtrutet söka för att finna att det inte finns.

Har läst mina anteckningar för det förra året vid denna tid. Dom talar om ensamhet. Om en vilja till något som stannade vid tanken: önskan att ha någon. Vägen var en stakad väg till vad jag då trodde var det enda: döden. Ikväll upplevde jag denna rädsla igen, som gör att min kropp dras samman i kramp. Jag har någon som stöttar nu. Trycket är ibland hårt, det att det finns någon som har förhoppningar och krav på mig. Det är alldeles nytt för mig och känns svårt. Se inte tillbaka se framåt! Men jag måste gå bakåt för att registrera vad som händer med min utveckling till en positiv människa. Nej, säger Yavuz, se inte tillbaka. Min nyvunna harmoni dalar. Viljan att göra något av mitt liv finns fortfarande kvar. Det är bara så obarmhärtigt att kampas med mitt alltför kluvna jag. Jag är i behov av att prata med Åke. Av någon anledning börjar jag krympa på den möjligheten. Är det av hänsyn till Yavuz? Filmen vi såg ikväll på Filmhuset ”Farlig lek”, rörde sig på ett underbart plan angående döden. Se på livet och döden som ett barn.

En röst i telefonen. Tystnad. Pappa är sjuk. Först rädsla. Darrande händer. Det har ännu inte funnits en händelse som skakat mig djupt invärtes. Det är väntat. Att få en anledning att brista att få skrika ut all innehållen sorg. Knappt en halvtimme efter börjar jag planera för livet som blir kvar efter hans död. Önskar jag att han dog? Skulle jag inte sörja? I allt för många år har jag önskat och bett om hans död, som en befrielse för mig. Men skulle det bli samma befrielse idag? Kan jag vara egoist och tänka att det skulle ge mig möjlighet att leva utan rädsla. Nej! Den rädsla och skygghet han har planterat hos mig är för alltid säkrad. Kan man beskylla en enda person för det. Ja! Ja! Åter ja! Alla gånger som han har bedragit mig på löften. Alla gånger förbud satts upp utan motivering. Har för alltid gjort mig till en människa som lärt sig att leva utan försäkringar, utan löften, att aldrig sätta tilltro till vad andra säger och lovar. Att alltid på förhand se utvägar om den andre skulle svika. Att alltid välja att tiga framför att tala. Att välja ett liv utan förhoppningar och krav på någon annan än mig själv. Detta är djävulusiskt! När andra begär både löften och försäkringar av mig och mitt sjukliga ärlighetsbegär gör att dessa löften blir berg innan dom infrias eller djupa ångestkänslor om dom inte infrias.

För en kort stund av ensamhet drar den gamla tidens minnen förbi. Jag känner rysningar. Jag känner kylan tränga in. Den rotlösa fukt som omgav mitt väsen. Rödvinets vassa och skrovliga verkan i strupen. Den tunga sakta smygande huvudvärken innan ruset blev bedövande. Bernt Stafs röst väcker minnen. Jag vet att jag alltför länge hängivit mig åt sentimentalitet. Hela min kropp, hela mitt jag behöver Yavuz. Den värme som sprider sig likt varmt rinnande vatten. Jag törstar efter vätska. Jag är som en torr öken, som är omättlig. En svamp som suger åt sig. Trumma på min hjässa. Dunka på mitt hjärta. Jag vägrar att öppna dörren. Kämpa! För första gången är jag beredd att stå upp för vad jag känner. Vem som vill höra, skall få lida av mina anklagelser. Nu är det jag som kommer ställa krav på samhället, på min omgivning. Jag har smält ihop med en annan varelse. Jag är inte ensam om tankar, vibrationer och känslostormar längre. Att låta mina tankar läsas har jag skyggat för. Nu önskar jag inget hellre än att kunna delge dom. ”Jag är spänd på den andra världen, som är färgstark. Den krymper för varje gång. Det finns mycket frukt kvar på kunskapens träd. Bara man orkar plocka.” sjunger Bernt Staf

Upplever en melankolisk sinnesstämning. Shostakovish symfoni är som ett skri. Min kropp värker. Jag känner en tillfredsställelse av denna molande värk. Det är en påminnelse om att jag är en fungerande kropp som arbetar oförtrutet. Mitt försök att animera mig själv har givit resultat. Jag är ännu hungrig, har stor aptit på livet. Min önskan att få kretsa lika planlöst kring som fåglarna är nu närmast skrattretande.

December

Hur jag än försöker känna samma hopplösa, meningslösa sinnesstämning som jag kroniskt var i förut, så lyckas det inte. Min pessimism inför världsproblemen och min lilla undanskymda värld är desamma. Det är min inställning, till mitt jag som förändrats. Jag är tacksam till den eller det som har gjort att mina ögon har öppnats. Min instängda själ har blivit mottaglig för all den yttre möjlighet som finns för att fylla den med harmoni. Ibland förbannar jag dom som finns runt mig som inte gjort ett ärligt försök att väcka mig. Men vet samtidigt att det måste komma inifrån mig själv. Det känns som om min hela kropp har rullats igenom en press och kommit ut på andra sidan. Sakta, smärtsamt blivit medveten om min kropps funktion och möjligheter. Varje led, varje organ och ven är av största betydelse för mitt liv. Ingenting får skänkas åt slumpen. Inga tankar får anses som bagateller. Allt är en viktig kedja av sammantvinnade trådar, där varje manöver blir en betydelsefull utveckling av min själ. Det är jag själv som måste göra mitt jag till en sann produkt av mig själv. Utifrån detta kan jag försöka efter bästa förmåga agera gentemot andra människor. Att nå fram till en sann produkt måste gå via kunskap. Ju mer kunskap desto sannare blir mitt jag.

Oh hur lätt förbytts inte glädje till outtömlig sorg. Ett ord som sägs rakt ut i luften kan såra en ända in i själen. Att älska en människa är det som gör att saker som sägs får större verkan och betydelse. Men jag tänker inte ge mig. Jag skall leva med min nyfunna väg: ”Jag skall plocka alla rosorna, som sen ska ges till den vackraste pojke som på jord kan ses…”

Börjar misstänka att min nästan överdrivna livsvilja inte berodde på min alldeles egna vilja. Jag har den senaste månaden försökt tillfredsställa Yavuz´, inte uttalade, förhoppningar på mig. När den ödesmättade, halvt utslängda meningen från honom igår ”du gör inte annat än sover” sagts rasade hela min nyvunna harmoni samman. Varför? Jo, därför att allt som jag försökt göra inte var för min egen skull. Utan för hans skull. Det måste vara så. Därför blev jag så ledsen, när han inte ens märkt vad jag har genomgått för förändring. Ändå vet jag att jag inte kan beskylla honom. Min besvikelse är helt och hållet mitt eget fel. Jag måste göra vad jag vill för min egen skull inte för någon annans skull. Ja, men det är ju det som jag inte klarar av. Just nu önskar jag helst av allt att få bli ensam igen. Krypa ihop i självmedlidande. Jag är inte den framåtsträvande personen. Det är bara så. Ingen idé att ljuga längre. Jag är en mosad tomat. Kommer att så vara. Punkt, slut! Gårdagens fylla gör att min gamla ångest dyker upp igen med sitt fula tryne. Jag orkar inget, vill inget.

Hostan har väckt mig. Gör det omöjligt att sova vidare. Klockan är tidig. Ambitionen är släkt. Vet inte vad jag skall göra. För en kort stund kändes det som att jag medverkade i en skräckfilm. Snaran dras åt. Jag skulle stoppa det med ord, men kan inte få dom rätta orden över mina läppar. Inser hur omvärlden tycker att jag blir konstigare och konstigare, nickar förstående till varann. Säger uppmuntrande saker till mig: Forcera inte, ta det lugnt, vi har tiden på oss! Tid vad är tid? För mig är tid det som hela tiden snurrar kring mig. Får chansen i en kort stund, att förklara mig -säg nu vad du anser vara fel. Kan inte uttrycka mig. Tycker inte att jag har något att säga, som är giltigt. Hela min situation, alla mina tankar är ointressanta och löjliga, inget att dra upp. Blir dum, stammar, känner hur snaran dras åt hårdare. Gode Gud hur skall jag kunna dra mig ur? Är det detta som är att vara tokig.

Det är juldagen. Med huvudet i händerna. Solens strålar lyser och färgar mitt i hår till guld, värmer min frusna själ. Musiken, trummorna, den genljudande flöjten. Allt som sker en kort stund, för att aldrig mer upplevas, gör det möjligt att andas en stund till. Den frostvita marken som ligger hård och ofrånkomlig utanför fönstret, skapar ett sken åt det som upplevs i nuet. Träden är ljust grågröna. Fåglarna har i det närmaste lämnat detta karga land. Dom handlar efter instinkt, dom ger sig iväg, när mörkret och kylan träder fram. Detta mörker som ingen kan ta med en blick över axeln. Tystnad, stillhet. Inte ens vinden talar. En svart himmel, dom små knappt synbara stjärnorna blinkar, som för att tala om, även om här är svart, får du aldrig ens för en sekund glömma bort att det finns andra världar. Levande världar? Vem vet? Det är hoppet som ger dig den tillfredsställelse du behöver. Ibland (egentligen ganska sällan) avundas jag personer som har allt klart för sig, som inte behöver ödsla en massa tid på att utforska sin egen person, utan kan ge sin tid och energi på att utforska vad andra har kommit fram till. Det är det bästa det vet jag. Ibland frågar jag mig, varför det skulle vara så naturligt att andra på ett självklart sätt ger en noggrann redogörelse för vad dom känner och upplever. Och inte jag. Okej, jag vet att jag har lite svårare att få fram det. Men alla dessa intellektuella, bildade personer skulle väl kunna visa lite förståelse för andras goda vilja. Jag vet att detta leder till stridigheter. Men för en gång skull tänker jag inte låta det passera. Min person kanske är oviktig i världen i stort, men för mig är den i högsta grad viktig. Allt kan inte slätas över för att det är skönt att älska. Det är skönt att slippa tala, men det är tamejfan inte skönt att tvingas att inte tala. Tre månaders liv i dimma. En dimma som inte har varit möjlig att skingra. Ett liv i kuvös. Om bara min tunghäfta kunde släppa.

Augusti

Vi är på en tältplats i Ekenäs, Tammisaari i Finland Åke, Birgitta, jag och alla tre tjejerna. Vi kom med färjan från Stockholm till Åbo tidigt i morse. Natten är svart. Himlen är full av stjärnor. Jag vill sova under bar himmel som jag vant mej med under Europaresan. Då en liten säck med det allra viktigaste, sovsäck och byteskläder, var det enda som behövdes. Åke släpade på dragspelet som skulle fungera som vår födkrok. Nu sitter jag på stranden och lyssnar i mörkret på vågornas rytmiska rörelse. Knappt att jag ser vad jag skriver. Alla de andra sover. Har letat fram en undanskymd plats för mej att sova på. Fiskarnas slag på vattenytan är det enda som hörs förutom syrsornas sjungande ljud. Natten är tyst och ljum. I skenet från en ficklampa skriver jag detta. Runt omkring mej är det svart, svart dövande mörker. Tittar upp från skenet, ser ut över vattnet, långt borta lyser det en varm inbjudande lampa i ett hus, försöker lyssna på tystnaden, sanden är len, kall. En underlig, men skön känsla att sitta ensam, omslutande av mörker och tystnad i främmande land, höra myggorna på långt håll komma närmare och närmare, att se upp från lampan, vänja sej vid mörkret, se strandens mörka linje och vattnets lite ljusare skiftning och långt borta ana en horisont. Ligga raklång på rygg, stirra upp mitt i stjärnorna och fantisera att du finns bredvid mej i sanden. Bara sträcka ut handen för att känna din varma, mjuka kropp, inte se, men förstå att de ler. Det är så skönt att älska dej Janne.

Varför detta att resa? Finland denna gång, främmande allt, ingenstans är hemma, allra minst i Stockholm. Det började med en miss, har tappat min plånbok med alla pengarna. Black, än sen, andra betalar.

Tillbaka hemma. Jag plågar mej själv med ångestfyllda kramper, försätter mej i samvetssjukt grubbleri. Detta bara för att såra min trasiga och sönderslitna själ. Det känns i hela denna syreslukande, sladdriga, köttiga massa som är min kropp. Hela världen ligger innanför min möjlighet, grip tag och snurra med. Se inte i för stora perspektiv, ta ner ditt liv på den lilla fläck, där du fyller plats med dina fötter. Det finns ju människor som behöver dej. Visst, men var finns dom som jag behöver?

Sitter vid ett bord, kafferingar och brödsmulor gör att det ser använt ut. Sommaren har rusat iväg i sus och dus. Har jag sagt det förut? Ja det blir tjatigt att upprepa det, men allt är upp och ner. Maija skriver här: ” Ingrid ÄR. Det betyder att hon existerar. Och det, det, det betyder att man inte glömmer henne. Vad hon än är.

Är hos Emmaus i Fnysinge. Ibland känns det som om jag är det enda friska i en helt sjuk värld. Att slå ifrån sej varje form av kontakt. Inte låta någon komma när. Kanske det skulle bli ett ensligt liv. Hur långt in skall man komma? Att bli rädd för människor, att inte våga säga ifrån, utan bara känna hur det kryper sakta av obehag, veta att det är av nöd tvunget, att det finns dom som kommit så långt från all mänsklig värme, att det enda som återstår är att tigga sej till det. Måtte jag aldrig behöva det. Det behövs inte så länge som man är ung och vet att ens kropp finns det alltid någon som är villig att acceptera. Fy fan för detta köpslående om och av människor. Varför denna rädsla inför andras kontaktbehov? Det som fattas är den hårda, slipade attityd, som gör det möjligt att i varje ögonblick ha det rätta svaret, att lägga upp ett inövat mönster och veta hur man tacklar trängda situationer. Hundar lär sej ganska snart att bita dom som hotar deras existens. En människa får lära sej att vara snäll och tro att man på det sättet blir likadant bemött tillbaka. Inte undra på att man rasar när man upptäcker att alla kan gömma sej bakom en snäll täckmantel. Vilket jävla dravel. Inte komma fram till något nytt, utan alltid nöta på samma gamla utnötta fraser. Det är i alla fall skönt att vara borta från stinkande luft, gråa hus och griniga grannkärringar. Första dagen är det bra, andra dagen börjar upprepningarna, tredje dagen börjar suget i maggropen av den oförklarliga längtan tillbaka till skiten.

Kvar i Fnysinge. Solen går ner bakom lövade träd, ännu en gång. Den grusade vägen med grässträng som delar den i två parallella spår, viker runt hörnet och försvinner. Skogen bakom är det sista orörda, ingen kommer att orka göra den nertrampad. När inget återstår av drömmar då finns verkligheten kvar. När slussarna stängs höjs vattnet på den ena sidan och sjunker på den andra. När en dörr stängs, och en hasp läggs på och gör all möjlighet omöjlig, får man söka sej fram till nästa dörr. Är även den bommad, har man att välja mellan att försiktigt knacka eller om den friska framåtviljan finns slå upp den med all kraft och sedan gå ut. Att kunna se! Över alltihopa lyser moder sol. Vad är störst? Den fysiska smärtan eller smärtlös psykisk ångest? Inget som går att mäta, det finns ingen skala.

Tillbaka i stan. Efter fylla igår så är mitt huvud helt okontrollerbart. Det verkar bli värre och värre med ångesten dagen efter. Sune var här med sin son igår. Naturligtvis var han jätterar. Jag gräver i mitt innersta för att klargöra vad jag känner inför detta. I går föll jag i gråt efter att ha sett barnet, men det var nog egentligen bara fyllsentimentalitet. Och ren avundsjuka. Så är resan till Amsterdam bestämd. På måndag åker vi, Maija och jag iväg. Jag kommer att bo hos Hans och jag hoppas att också Maija kan bo där. Det är som en stor arbetsbörda att göra sej redo, med allt vad det innebär. Just nu skulle det vara skönt att börja jobba och komma i balans igen. Det är jobbigt att bara flyta omkring. Det pågår en glädjekampanj nu. Alla människor går omkring med ett gult märke på kappkragen, som skall föreställa en leende mun. Nu behöver ingen längre anstränga sej för att se glad och lycklig ut, det räcker med märket. Jag har lånat ut min lägenhet till Yavuz från Turkiet medan vi är borta. Han som vi träffade i Helsingfors och som nu är här i Stockholm.

September

I Amsterdam igen. Solen flödar utanför, allt är ljus. Radion spelar Mozarts 21 pianokonsert. Så vackert, så gripande. Jag ligger i ett litet rum, hos Hans, gardinerna är fördragna. Allt är svart, svart mörker. Stirrar i taket. Hans är iväg och jobbar. Han körde ut Maija i morse innan han gick, samtidigt som han hindrade mej från att följa henne härifrån. Han har tagit mitt pass som garanti för att jag stannar. Försöker tänka på det som finns här omkring. Men mitt huvud är tomt. Utanför fönstret vet jag att det finns en kanal och underbart vackra hus, orkar inte lyfta på gardinen för att se det. Vill just nu komma undan i ett barmhärtigt rus. När jag blundar ser jag ditt ansikte. Du ler. Hans har ställt fram en flaska whisky om jag skulle bli sugen.

Allt detta bråk för ingenting. Hans bråkar och gormar om att jag tycker om Maija. Skulle jag inte få det? Han behöver ju inte göra det. Jag är oförmögen till att ha känsla för någon. Speciellt för människor som inte kan ge något av sej själva och se andras problem och svårigheter. Jag har trott mej göra det. Men det är en lögn, jag har ljugit inför mej själv. Nu ger jag fan i om andra har det jävligt. Det har ju alla på denna jord. Dessa svarta som är undanskuffade och avskydda här i Amsterdam, alla dessa som dör och skadas nu i denna minut. Vem tar på sej skulden för det? Ingen ansvarar för dessa handlingar. Allt detta som är problem för mej och dom runt mej, är banala ynkliga små petitesser. Saker dras ner på det låga planet. Människor bringas att sysselsätta sej med småsaker för att glömma dom stora tragedier som sker rakt framför ögonen på oss. Fy fan vad simpelt.

Klockan är fem denna dystra dag. Sitter på ett kafé inte långt från Hans. Vill inte gå tillbaka dit. Alla mina grejer är där. Om jag ändå kunde komma för mej själv. Orkar inte med någon just nu. Johne och Birgitta är här också nu, men jag orkar inte träffa dom inte Maija heller, allra minst Hans. Det är skönt att bara cykla omkring i denna behändiga stad på egen hand och se de anonyma ansiktena. Inte behöva prata, inte svara, inte lyssna eller höra på. Ibland tänker jag på Yavuz, som jag bara kort hann träffa innan vi åkte iväg. Vem är han? Vad vill han? Tänk att vila i lugn och ro i hans armar. Men just nu är även det betydelselöst. Janne kan jag inte ens tänka på. Så fort hans ansikte dyker upp i mitt minne är det en underlig mekanism som suddar bort det ur mitt medvetande. I går stod mitt hopp till att återvända till Sverige. Idag lockar det inte alls. Vad skall jag där att göra? Börja om, med rädslan inför uppgörelsen med Janne. Försöka klargöra om jag egentligen vill bo tillsammans med Yavuz eller? Gud jag vet ingenting. Annars vad göra här, förutom att bli av med pengar. Tack och lov för att Maija tar hand om sej själv. En önskan nu är att tvätta av mej all skit, krypa ner i en säng mellan rena lakan, lyssna på lugn musik. Och att får vara ensam. När och hur skall jag få ro i min totalt splittrade själ. Ibland undrar jag om det överhuvudtaget finns någon så kallad själ hos människor. Allt bedöms så olika. Alla människor utgår ifrån sej själva. Även jag. Vilket resulterar i ingenting. Jag mår själsligt illa vid blotta tanken på alkohol. Det måste bli ett slut på all fylla. Jag trasslar bara in mej i den ena dumheten efter den andra.

Jag är söndertrasad av min sjukliga samvetskärlek till mina föräldrar och bröder. Är helt oförmögen att känna något för någon. Mitt hjärta är kallt.

På ett tyst vandrarhem hos Sjömanskyrkan här i Amsterdam. Äntligen ensam och obevakad. Jag har flytt från Hans. Hela mitt inre jag är i uppror. Mötte Maija ikväll. Fick ingen klarhet i Birgittas väska som är på drift. Hon ligger med bruten vrist på Lauren House. Det stället var vid första besöket en oas i denna bullrande stad. Allt i detta samlingsrum där vi satt, var värme och trygghet. Nu efter att ha varit där tre gånger, har jag upptäckt tragedin bland dessa som vistas där. Den totala apati som råder där är skrämmande. Därifrån skall man återvända till ett liv, som dessförinnan måste dövas med stimulantia. Det är ju samma liv, samma person, innan och efter. Vad väntar man sej? Vid tanken på Hans blir jag rädd, hur kan det komma sej att en människa kan bli så i avsaknad av självkänsla och tro på sej själv? Jag blir helt maktlös, vanmäktig när jag är tillsammans med en sådan person, så olik mej, både i handling och i tanke, att jag skäms. Är det inte dessa som behöver tas om hand och få hjälp med att hitta sitt självförtroende.

Vaknade nyss upp, efter att ha sovit i tolv timmar. Djupt, långt bort från alla tankar. Birgitta och jag är på väg till Göteborg. Båtens motorer dunkar monotomt och säkert. Jag längtar efter att få tala med Janne. Hur jag än vänder mej med mitt förståndiga och kloka huvud kommer jag inte ifrån honom. Jag älskar honom. Det är en helt omöjlig situation som bara bryter ner mej. Men det går inte att styra känslorna. Just nu känns det skönt att få komma tillbaks hem och börja fungera normalt. Sommaren är slut för denna gång.

Var det detta jag längtade till? Det räcker så kort. Jag slits ner av alla mörka tankar. Även det som var ljust för bara ett år sedan, kan inte rycka upp mej ur mörkret, för mer än en kort stund. Har farit omkring som en jojo senaste halvåret. Det talas om att börja om från noll. Men hur är det möjligt utan att först ta ur det som finns i hjärnan. Det finns inget hopp, jag är bara en likgiltig människa som inte är nöjd med något. För en sån som jag är inget möjligt. Samtidigt skäms jag över att tycka allt vara meningslöst, utan att orka göra något åt denna erbarmliga situation. Hur kan det ha blivit så? Solen, dom kala bergen, det gröna gräset finns. Jag vill vara ensam med själv. Är det möjligt och vad skulle det leda till? Än värre? Nedstigningen tar sin tid. Är det då inte bäst att splittra upp kvalen. Jag vet inte.

Jag försöker låta vinflaskan vara. Kan inte. Vill inte bli full. Men mår bättre om jag tar lite då och då. Alla tankar, allt ifrån Yavuz till Janne, och allt annat snurrar. Kommer inte fram till något. Vill ringa till Janne, träffa och prata med honom. Men kan inte, är rädd att han vill komma hit. Och det vill även jag, men nu när Yavuz är här går det inte. Att undantränga sej själv till vad jag tror till gagn för andra tjänar varken jag eller någon annan på. Om du själv når tillfredsställelse med vad du gör, kan du genom det ge från dej till andra. Det är ju bara du själv som får dras med alla dessa kvalfyllda ångestdagar. Om du inte känner dej själv, hur skall någon annan då göra det.

Varje gång min kropp får vad den behöver slår jag ifrån mej alla moraliska bedömanden. Men jag blir mer och mer medveten om att jag skiljer på kärlek och sex. Varje gång som Yavuz närmar sej mej, känner jag att det inte är äkta känslor jag presterar. Jag måste tänka: nu gör jag så eller så. För de flesta går det att spela denna roll. Han är inte nöjd med den roll jag har lärt mej spela. När jag förstått det, upptäcker jag att det inte går att komma ur detta rollspel. Jag har använt det i så många år tillsammans med dom som jag trott mej måst tillfredsställa, utan att söka efter mina egna äkta känslor. Varför har jag gjort detta? Kanske för att bli omtyckt. Ha någon som skriker i min famn av känsloutlevelse, där alla är sej själva. När jag försöker komma tillrätta med mina egna innersta önskemål, så upptäcker jag att jag har nedvärderat mej själv till max. Om det är någon som inte är nöjd med det ena eller andra, så är jag kvick att ändra det till belåtenhet, utan tanke på vad jag själv känner. I natt blev jag på det klara med vilken skenvärld jag lever i.

Efter att ha sökt i mina plågsamma minnen, på allt som sker och berör mej har jag fått bevis på att jag är ensam. Hur mycket jag än känner för Yavuz, så kan jag inte komma ur min själs isolering För korta stunder glömmer jag mej själv och låter stunden tillfredsställa min mörka tillvaro. Men jag vaknar upp efter en stund. Då tränger det svarta ofrånkomligen fram. Min önskan är att få sluta detta meningslösa liv.

Efter en vecka i Stockholm har molnen skingrats. Kanske håller det i sej en tid framöver. Jag är i alla fall inte orolig över det. ”Varje dag är ett nytt liv” menar Yavuz. Det har också varit mitt motta jämt. När jag ser tillbaka på dessa långa, djupt mörka kvällar med vinflaskan, så verkar dom främmande och meningslösa erfarenheter. Men jag är samtidigt medveten om att dom kommer tillbaka. Suget efter sprit har flera gånger denna vecka varit så hårt, att jag kunnat ligga och stirra i taket och suggerera mej till att känna den sköna berusningen. Ett tag skrämde det mej inte. Jag har aldrig förr förstått hur denna ogripbara känsla har ansatt människan. Nu vet jag det. En underligt krypande pirrande känsla, som sitter i magen. Tankarna virvlar kring detta enda. Skrämmande, men vaddå, det måste ju bli så. Jag tror mej veta hur jag skall bemästra den. Just nu när jag skriver om det, så tänker jag långt inne, att i morgon kanske, skulle det vara jävligt skönt. Hur har det blivit så? Är det beroende på att jag druckit mycket sista tiden. Eller har jag även ett samspel med psyket? Det är frågor som aldrig kommer att besvaras. Igår när vi var ute för att supa oss fulla, kunde jag inte det. Dels för att jag var rädd för att visa mej full för Yavuz igen. Men den viktigaste anledningen är att jag helst vill vara ensam i detta tillstånd. Det är skönast då. Om jag nu kommer att gotta mej ner i minnen på Janne vet jag inte. Det var ju förevändningen förut. Men tankarna på honom har alldeles mattats av. Nu bryr jag mej inte ens om att hitta en förevändning. Ibland tänker jag att kanske jag blir ensam igen och då finns anledningen att börja igen. Jag ryser när jag tänker på hur det skall sluta. Det är nu man skall dra öronen åt sej. Eller är det för sent? Det blir aldrig för sent.

Efter en vanlig depression, som gör att även det som just nu betyder allt för mej, gör mej sjuk till sinnet, börjar det svarta vända sej till ljuset. Om det beror på tabletten eller ej kan jag inte klargöra. Den förut så naturliga glädjen över att finnas till, visar sej mer och mer sällan. Egentligen bryr jag mej inte ett dugg om andra människor, vad är det då som gör mej sjuk? Att dela upp själen i två delar, är omöjligt. Den flyter alltmer ihop till en och samma svarta fläck. Är det en obotlig pessimism som ansatt mej? Saker som mina händer sysselsätter sej med, är att likna vid en maskins tempoarbete. Min hjärna och tankar svävar hela tiden en bit ovanför i odefinierade banor. Inget konstruktivt syns komma ur dessa irrande långa trådar. När jag är ute och ser andra människor, försöker jag utröna om det snurrar samma hopplöshet i deras hjärnor, men jag känner ingen samhörighet med dom. Sitter alla inne med samma meningslösa framtidsperspektiv. I sådana fall är dom skickliga på att dölja det. Men jag känner ju minst av allt till mitt eget ansiktes spegel. Kanske jag också ser lika oberörd ut som dom. Det är ganska underligt att det ansikte man minst känner är sitt eget. Jag vet vad som rör sej inom mej, men känner inget till om vad som visar sej i mitt ansikte. Den människa som man inte behöver känna värst mycket, dennes ansikte vet man allt om. När jag nyss var nere på Pizzerian och åt, kände jag en stark självstyrka, kunde sitta där till synes oberörd och iaktta andra människor, våga se dom i ögonen och veta vem jag är. Det är som att sitta inne med en hemlighet, som jag är helt ensam om. Egoistiskt kanske men gud vad skönt. Hur nere jag än är och kommer ut bland människor, så känner jag mej prioriterad. Jag vet åtminstone vad som är anledningen till min nedstämdhet. Många av dom jagar och söker en lycka, som jag för länge sedan upptäckt inte finns. Målet för andra kanske är en bil eller båt, men för mej är det att överleva i denna tillvaro.

Janne var här igår och hämtade sin jacka. Hans ögon visade hopplöshet. Men för första gången vad det gäller honom kände jag inte annat än medlidande. Och inte samvetskval. Han är dömd liksom jag att leva på avgrundens brant. Få se vem som först ramlar ner i det svarta intet. Den mörka skogen sluter sej tyst, lockande, tätare och tätare kring mej.

Sitter här igen och funderar och undrar. Efter en dag då alla tvivel var borta, då jag kände det som var allt, var Yavuz. Men gud vad kort. Tvivlen återkom redan i natt. Jag tror att han har bildat sej en uppfattning om mej, när vi sedan diskuterar något allvarligt och jag försöker klargöra det för honom, min absoluta uppfattning och inte det överensstämmer med hans uppfattning, så blir han besviken. Genom språksvårigheterna så är det kanske lätt att han missuppfattar vad jag säger. Jag behärskar inte engelskan lika bra som han. Men den risken får jag ta. Eftersom jag har ganska bestämda åsikter om det mesta, så måste jag säga dom. Jag har kommit underfund med att han gärna vill vara den som vet bäst, och gärna vill lära mej hur jag skall vara och tänka. Det är synd om det hela skulle stupa på det, för jag har starka känslor för honom. Men det får inte bli ett ojämnt förhållande. Efter några öl: Vad allt ändå är relativt. Om han försvinner eller ej nu, är i det närmaste oväsentligt för mej. Det är tydligt att jag är mej själv nog. Det inte sagt för att rädda mej själv utan det är faktiskt vad jag känner. Börjar redan att planer för en tillvaro utan honom. Tanken på Janne rider som en svart mara för min inre syn. Att mista hans kontakt är det som mest skulle göra mej ont. Att vara ensam med mina tankar är nog min lott ändå. Även om det lockar mej att sticka iväg med Yavuz nu, för att om inte annat så för att få ny luft under vingarna. Om han fortfarande är intresserad av att resa med mej, så ställer jag upp. Jag har inget att förlora, inget att ge upp. Säkert inget att vinna heller. Med andra ord status quo. Jag sitter här och super mej full efter klockan, om så och så många timmar kommer han och då måste jag vara nykter. Detta är fel. Om han verkligen bryr sej så mycket om mej som han säger, måste han även kunna acceptera det. May be han gör det, om jag bara vågar visa mej så. Men jag orkar inte med dessa långa diskussioner om mej och om mitt beteende. Tanken på att Johne finns är skön. Jag längtar efter Maija. Hon är i alla fall lika förstörd själsligt som jag, hon har inte så höga principer. För det har jag kommit underfund med att Yavuz har. Han är nog ganska oförstörd. Det han vill och tror på är klart. Det är bara för honom att leva efter det. Det finns inga konflikter i hans person. Han säger att han älskar människor, men det kan han inte göra all den stund han inte är beredd att tåla dom som dom är, och förlåta. Han är alldeles för kvick att hata. Nu börjar ruset verka. Inte helt skönt. Jag märker att min skärpthet avtar. Det gillar jag inte.

Kommer sakta fram till klarheter. Som läget är nu kan inte Yavuz stanna i Sverige efter den 15 oktober, då hans turistvisum går ut. Reser han reser jag med. Vill vara tillsammans med honom. Efter alla tvivel är det skönt att veta det. Vad som kommer att hända är bara sporrande. Såg Janne på stan i gårkväll. Han gick undan. Senare på kvällen ringde han hit. Med öm och mjuk röst ville han sälja sin jacka. Det känns skönt att höra att han inte tar detta med Yavuz som en förskjutning av honom. Jag känner en stor, stor ömhet för honom. Ser hans ledsna och gamla ögon. Annars så flyter det mesta av denna mörka värld undan för mina ögon och tankar. Jag känner mej maktlös att grubbla över orätt, timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka utan att göra något ändå. Kanske en dag blir det någon ändring. En sak är jag i alla fall övertygad om, att fortsätta att supa är nog det mest orätta. Det är ju bara egoistiskt att gräva ner sej i sin pessimism. Därtill förstöra sin förmåga att tänka, kan bara sluta i dubbel tragedi.

Från Stockholmsterrassen ser jag regnvåta gator. Ett demonstrationståg kryper fram. Det handlar om Sveriges ståndpunkt i EEC-frågan. Mitt emot mej sitter en person som jag har känt i en månad. Hitkommen från Turkiet och kan inte återvända dit av politiska orsaker. Efter noggrant övervägande har han bestämt sej för att stanna i Sverige. Vilket i dag är omöjligt utan arbetstillstånd. Och arbetstillstånd ges inte i Sverige i nuvarande arbetslöshetssituation. Endast en möjlighet finns att lösa denna situation, att ingå äktenskap med en svenska. Eftersom jag sympatiserar med hans politiska idéer och även med hans person, så har vi bestämt att gifta oss. Underligt va! Sitter och läser den underbara storyn om Kulturhusets tillkomst och uppbyggnad. Ett hundra miljoner kronor har denna byggnad kostat oss. Det är inte utan att man blir tvungen att le. Utanför denna eleganta serviceinrättning för kulturellt intresserade driver flera hundra unga människor, som inte orkar eller kan intressera sej för detta högklassiga nöje. Vad erbjuds dom, förutom en stenbelagd platta? Ingenting! Det finns inte pengar. Det är ett stort skämt alltsammans! Vyn häruppifrån den tysta och kliniskt rena Stockholmsterrassen är horribel. Svart regnvåt asfalt, raka fantasilösa husfasader, bilar vars lyktor speglas i den våta gatan. Här inne är det tyst. Dom som hittar hit är väluppfostrade och vet att sköta sej. Naturligtvis är detta upprättat för dom. Tig, håll käft och var nöjd! Det är vad det går ut på. Bakom ett bankhus i vit marmor, reser sej en av våra påminnelser: En kyrka med höga vackra kopparspiror. Tack och lov så har dom inte börjat riva kyrkorna också.

Sitter avslappnad och lyssnar på Barockmusik på Wollmar. Funderar hit och dit om steget fullt ut. Samtidigt som jag vill stiga fram, så är jag rädd att det kanske för med sej konsekvenser som jag kommer att få svårt att slå ifrån mej. Innerst inne är jag rädd att förlora min person. Men det ovissa är ju ändå det bästa, framtiden får visa utslagen. Inget är rätt eller fel, allting har sin mening. Jag vill ju, det är nog. Sluta och tänk! Inget konstruktivt kommer ur mina tankar, det är bara ett evigt kretslopp.

Maija kom i gårkväll. Jubel! Skönt att få snacka. Tyvärr så är nu situationen så att det är omöjligt för henne att stanna här hos mej. Fan att man inte har större husrum. Att det alltid skall vara så att jag måste utesluta den ena för den andra. Istället för att kunna ha alla nära mej, som jag känner något för och behöver. Samvaron med Yavuz har blivit mer jämn nu. Förut led jag av att inte kunna visa vem jag egentligen är. Nu får det visa sej helt av sej självt. Förut upplevde jag det som min skyldighet att försöka visa upp en godkänd attityd gentemot honom. Han är en människa med många naiva idéer. Men han är en mänsklig varelse. Det betyder mest. Med förståelse för andra. Till skillnad från Sune som sa sej ha förståelse men inte visade det i praktiken. Har skjutit undan tanken på Mamma och Pappa. Måste prata med dom om vad som kommer hända framledes. Vad kommer deras reaktion bli?

I baren på Filmhuset. Att sitta och titta på redan färdiga typer. Färdiga så till vida att det inte finns någon vilja till utveckling av sin person. Stela ansikten, ingen mimik, ingen ögonkontakt. Dessa människor är i alla fall eliten, dom intellektuella, dom som kommer ta över efter de nu sittande byråkraterna. Vad är att hoppas av dom? Inget, en dyster framtid. Måtte någon gång proletären, den levande vakna upp och revoltera över vad deras skattepengar går till. Såg filmen ”Borgarklassens diskreta charm”, Bunuel. Tio människors oförmåga att slita sej ifrån sin instängdhet. Surrealism i den allra yttersta form. Utan mat och vätska tvingas dom med sin oförklarliga förmåga vara tillsammans med personer som dom egentligen bara känner förakt för. Det slutar med att själen och tanken blir kluven. Särskilt för den grupp människor som aldrig övat sej i att tänka, att rannsaka sej själv, att sätta sin person i relation till andra. Ensam på tunnelbanan hem. En vilsen ung kille kom fram och gjorde ett tappert försök att få följa med mej hem. Ensam han som alla andra.

Vaknade sent. Tabletten gjorde verkan. Konsertmusik på radion. En klocka tickar. Bilarna hörs på avstånd genom ett stängt fönster. Jag har kommit ner på jorden igen. Har inga högre drömmar kring Yavuz. Han är lika bräcklig och svag som jag. Vi kommer troligtvis att äta sönder varann. Mina tankar når inte fram till honom. Min pessimism inför allt, förstör allt som skulle kunna bli något. Jag kan inte ljuga. Jag blir så heligt förbannad när han talar till mej som till ett barn: Vänta det blir nog bättre. Jag vet att det aldrig blir annorlunda för mej. Jag kan inte komma från min trasiga själ. Jag kan inte se en film eller möta människor ute på stan, utan att tappa all förtröstan.

På Windsor dricks mitt kaffe. Det är torsdag eftermiddag. Värmen är kvävande. Blickarna flackar än ut genom fönstret i hopp om en sista gång få skymt av Janne. Jag drar mej i det längsta för att återvända till Wollmar. Nu gäller det bara att få de sista timmarna till avresan att gå. Folkströmmen nere på gatan flanerar utan mål. Alla verkar trötta av den tryckande värmen. Jag funderar över Hans-Krister. En skön kille med huvudet fullt med klara idéer. Men det tycks ha gått lite för långt, vad det gäller stimulantia. Jag tycker om honom, fast orkar inte knyta några band. Han är i behov av någon som finns till hands ständigt. Därför är det bäst att inte gå in i någon närmare relation med honom. Jag har svurit på att inte fästa mej vid människor som har kommit över på andra sidan. Men det är svårt att låta bli. Dom som har något att ge själsligt och känslomässigt är ju dessa varelser som måste ta till medel för att leva vidare. Andra dagen nykter, det börjar dra i sugtarmen. Varför händer det inget bland alla dessa flanörer? Hur kommer det sej att ingen hoppar över skacklarna?

Med ett bombat huvud ligger jag i Kerstins säng. Åke ligger bredvid och försöker läsa R. D Laing i skenet från ett stearinljus. Hitresan till Göteborg gick ganska väl efter räkningen, med undantag av ett sidohopp i Mariestad där vi flummade på tillsammans med killen (Hasse) som vi liftade med från Örebro. Vi fick sova över hos hans brud. Göteborg är på många sätt en underlig stad. För det första nära nog folktom. Men det den är mer kontinental och öppen än Stockholm. Området där Kerstin bor och där vi fått sova, heter Majorna. En gammal stadsdel som mest består av raseringsfärdiga trähus. Det syns inga människor ute varken morgon eller kväll. Jag skulle gissa att det mest bor socialt kraschade människor här. Därför är också den totala tystnaden skrämmande. När vi igår letade oss fram till detta hus genom att söka i port efter port så tyckte jag att dom man såg och pratade med var apatiska, de kände inte den närmaste grannen ens. Visst det är charmigt att turista här, men för dom som tvingas bo här är det nog en social misär. Toaletter på gården, avsaknad av värme. Det vore ändå mer riktigt om det hördes skrän och bråk. Denna tystnad verkar sjuk. Jag har fått tillbaks min rädsla för okända personer. Mannen som vi träffade igår, framställde bilden av Göteborg som den hårda och våldstenderande stan. Säkert lika överdriven som förortskärringarnas attityd mot Stockholms innerstad. Men det var ändå tillräckligt för att min osäkerhet skulle flyta upp till ytan igen.

Ombord på färjan till Amsterdamm. Jag har hittat en tom hytt, undanskymd, där jag ligger nu. Åke ligger i våran hytt, dödsfyllsjuk. Det var fart värre här på båten i natt, vin och braj. Det är ett gäng med motorcyklar, som vi rökte med. Undrar hur resan skall bli framledes. Allt funkar jättebra. Jag börjar se karlarna omkring mej som sexobjekt. I natt var jag på väg i säng med en svart kille som jobbar här på båten nere i motorrummet. Hur det nu blev så var jag inte tillräckligt tänd på honom för att löpa linan ut. Motorerna dunkar monotomt, vattnet rörs sej mjukt utanför gluggen. Det ändlösa havet, dom sakta rullningarna. Jag är ensam. Mina tankar har inget mål, dom svävar.

På ett studenthotell i den delen som aldrig sover har vi inkvarterat oss. Vi kom till Amsterdamm vid tio-tiden. En storstad av högsta mått. Det är svårt att samla intrycken. Jag känner mest skrämsel inför allt. Allt är så mörkt. Kvarteren där hororna finns var folkfyllt, naturligtvis. Alla stod och stirrade som om det vore på en djurpark, skrattade och hånade. Jag tyckte att det var beklämmande. Det är svårt att bilda sej en uppfattning om vilka som bor här och vilka som är turister. Vi letade oss ut på den stora affärsgatan, där lugnet rådde. Och fann ett ställe, sobert möblerad, men ändå inte stelt där det var en zigenarorkester från Ungern som spelade helt fantastiskt bra. Holländarna verkar vara ett uppsluppet folk, sjunger och ler, inte överdrivet, utan ärligt och rakt fram. Skall försöka sova, lyset brinner hela natten. Sovsalar med många i. Kvinnor och män var för sej. Röster, skrål, bilar och olika sorters musik ljuder genom ett stort öppet fönster. Jag befinner mej i händelsernas centrum. Skönt!

I baren på studenthotellet. Beatles på grammofonen. Tusen tankar snurrar. Idel ungdom från alla delar av världen, en blandning av språk snattrar.

Oostende. Ett café, utsikt över engelska kanalen. Barnen leker och tjattrar. Segelbåtarna guppar fram. Regnet hänger i luften. Den stora strandremsan är övergivet tom. Några hundar irrar omkring i sanden. Vandrarhemmet lämnade vi fortast möjligt. Allt där påminde om kollo, sjukhusrent, längor med Perstorps bord, allt välorganiserat och urtråkigt. Att ta sej från Asterdamm till Oostende gick smärtfritt. Tre bilar så var vi framme. Vi trodde att det skulle vara ett litet fiskeläger vi kom till, så var det större än någon av våra mellanstäder.

Färja till Dover där vi övernattade, sedan lift hit. Det verkar vara lätt att lifta i England. Nu är vi alltså i London, You now! Staden som det inte går att få något grepp om. STOR, med stora hus, bullrande trafik, människor och åter människor, utan ansikten. Att äntligen få sova i ett vanligt hem, utan dessa people´s som lever med bok och skygglappar för ögonen. Dom lyckades nästan knäcka mej. Vi bor hos Mary i London, vän till Birgitta och Johne. En just tjej, lagom sensibel. Jag har svårt att komma fram till vad jag vill få ut av London. Staden är främmande för mej. Hoppas inte finna något, längtar tillbaka till Amsterdamm, där var det vänligt och behändigt. Så här efteråt har jag upptäckt att det var ”stället”. Åke och jag börjar märka att det är något som fattas här.

Vi är i Kidlington, Oxford. Ett gammalt stenhus, en liten ort, här bor Pam, Erik och Oliver, vänner till Birgitta. Efter att mer eller mindre ha blivit utslängda från Mary i förmiddags, så var det bara en sak vi ville – ut från London. Då vi kom hit var det som att hamna i himmelriket. Inga bilar, få människor, lugnt tempo. Jag försöker låta bli att bli allt för intresserad av Erik. Han är fin! Ett försök att se tillbaka på tiden som har gått, sedan vi for från Stockholm. Det är elva dagar sedan. Allt är kaos i tankarna. I uppskruvat tempo har vi rusat fram, i hopp om att få ut så mycket som möjligt. Vilket resulterat i ingenting. Jag har funnit att det bästa är att försöka stanna länge på det första stället, som i detta fall var Amsterdamm, hitta fram till dom platser jag skulle trivas på, försöka träffa människor som man kunde lära känna. Nu har det inte blivit någonting av något, bara en massa ytliga intryck. Vi liftade med en äldre man idag, som berättade om det stället han bodde på. En lantgård, högt upp på ett berg, djur och barn. Att få bo där ett tag, ta del av deras liv och vardag är vad jag fantiserar om. Det framkommer mer och mer att det inte finns så mycket att hämta i en storstad, varken av dom stressade storstadsmänniskor som bor där eller miljön. Det går inte att komma dom in på livet. Europa är likadan var man än reser, samma livsmönster, arbete, mat och sömn, däremellan teve. Ju längre bort från Stockholm jag kommer i tid och sträcka, desto mer fjärran blir det som pågår där. Mitt jag är tydligen så funtat, att det går att radera ut vad som rör sej bakåt i tiden. Hoppas att det går att ordna så att vi kommer ut på landsbygden. Åke och jag börjar nöta på varann av ideliga missar. Båda har nog hoppats få ut mer av resan, än vad vi hittills fått. Jag är inte besviken eftersom jag hade låga förväntningar innan, men Åkes irritation, gör att jag känner det som att det är mitt fel, att det beror på mej och att jag skall reparera skadan. Jag försöker leva upp till något som jag inbillar mej att Åke förväntar sej av mej. Det är snett.

Kvar i Kidlington. Ute i en vildvuxen trädgård, soldis och värme. Åke är ute och promenerar i omgivningarna. Jag ligger utsträckt på magen i gräset. Känner mej utanför, kan inte språket. Det måste vara så här dom dövstumma upplever gemenskapen med andra. Önskar bara en sak just nu att supa mej full. Kan inte företa mej något. Tar ut en bok, börjar läsa – en sida, fattar inte vad jag läser, försöker teckna, blir inte bra. Det slutar med att jag skriver detta. Vill bort från allt. Senare. Solen bränner från en nästan molnfri himmel. Janne är i mina tankar. Efter flera dagars frånvaro återvänder han alltid, min framtids och kropps älskade.

Jag ryser. Jag fryser. Jag svettas och myser. Ett besök på Puben. Det börjar gå på tomgång även här, att inte kunna tala med dom andra ger tomhet. Min spegelbild i ett plastrött skimmer. Utanför en starkt lysande lila gatlykta. Vill ha mer att dricka. Detta att få smaka på konfekten och inte få äta mej mätt, är inte nog för mej. Ut till havet. Överallt ödslighet. Ord åter ord, som inte leder utanför cirkeln, min egen cirkel. Ena minuten prisar jag friheten och obundenheten, nästa minut förbannar jag den. Ut, träffa människor, miljöer, som faktiskt inte intresserar mej. Alla prisar love. Alla talar om love and Peace. Men vem lever efter dessa ord? För det är bara ord.

Efter att ha druckit vin tillsammans, har grammofonen snurrat oavbrutet hela kvällen, med början av traditionell jazz som sedan övergick till romantisk hornmusik. Tankarna har snurrat kring Janne. Kände ett tag behov att skriva till honom. Sedan vandrade tankarna vidare till Keneth och sedan till Sune. Så hade lusten till Janne stukats. Allt är relativt. Den figur tankarna fastnar på blir centrum. Vilken den än är. Janne är bara en vaneförnimmelse. Vi sticker nog vidare härifrån Kidlington i morgon. Det börjar bli upprepningar här nu. Vi har ätit, tvättat, druckit och spelat musik, även vidrört vidare ämnen, men det finns ingen respons, ingen spontanitet. Tyvärr!

Nu är vi i Caen. Vi kom till Le Havre i morse med nattfärjan från Southhampton. En uteservering, starkt kaffe, människor i rörelse, en nästan blackout i huvudet. Skönt att bara sitta och glo på folk som passerar. Språket surrar obegripligt runt. Det är en form av väntan. På vad? Vackra ansikten glimtar, stora leenden, ett lugn som gör att man inte märker storstan. Orkar inte med lugnet som blir på en ort där allt skall vara semester. Detta är det mer livsgnista i. Jag är passiv, trött, orkar inte med att tillgodogöra mej alla nya intryck.

I Amsterdamm. Darrande både invärtes och utvärtes sittande på ett café, klockan är omkring tio på morgonen. Gårkvällen slutade i kaos. Åke och jag började dricka, det var meningen att vi skulle spela in lite pengar på dragspelet. Jag blev för full, Åke också. Vi kom ifrån varann. I fyra timmar vet jag knappt var jag befann mej. Till slut lyckades jag ta mej till Sleep In, ett vandrarhem, enorma sovsalar med fyravåningssängar, där det nästan inte kostade nåt att övernatta. Jag försökte på bruten engelska förklara att jag förlorat min bror och om jag kunde få en plats att sova. Det skulle ordnas. Problemet var att det inte gick att somna där om man ville vakna med sina tillhörigheter i behåll. Plötsligt uppenbarades Hans stående vid min sida. Vi hade träffat honom och hans bror redan första gången vi var i Amsterdamm. De drev en cykeluthyrningsfirma där. Och där hade vi fått sova då. Han var väldigt förtjust i Åke och mej och Sverige. Jag föll bokstavligen i hans armar. Han körde mej på sin moppe hem till sej. Talade om att Åke hade kommit till cykeluthyrningen och berättat att han hade tappat bort mej. Vad jag inte förstår är hur jag hade kunnat cykla och hittat till Sleep In i det tillståndet som jag var i. Men det är som jag alltid har trott, hur det än är, vad som än händer så ordnar det sej allt till slut. Jag bär med mej en lyckans tur i allt jag företar mej. Som jag nu känner det skulle jag kunna tänka mej att stanna här en tid. Möjligheterna finns.

Vi har nu kommit tillbaka till Sverige och är i Mullsjö. Tråkigt, tråkigt! Det känns som om allt har slutat. Vad återstår? Ingenting som det verkar. Det som jag lämnade verkade vara allt som var värt någonting. Minnet av Janne har gjort sej påmint hela tiden. Men efter återkomsten till Amsterdamm andra gången förändrades allt. Kanske hade det inte varit så svårt att lämna Amsterdamm om jag inte träffat Hans. Genom honom fick jag en helt annan känsla för Amsterdamm. Först när jag träffade honom blev jag rädd för hans framfusighet, senare när jag upptäckte ärligheten och att han verkligen var intresserad av mej, brydde sej, inte bara som blond svenska flicka, utan som personen Ingrid, blev han betydelsefull för mej. Att han sedan var den perfekta älskaren förstärkte ytterligare mina känslor för honom. Om det ändå blev så att jag kan återvända till Amsterdamm och honom igen. Nu när allt är så färskt kunde det kanske ordnas. Men av min egen erfarenhet vet jag vad svårt jag har att hålla brinnande känslor vid liv. Det är lite annorlunda denna gång, kanske. Jag vet bara att jag längtar tillbaka till honom och huset och gatan där han bor. I morgon skall vi lifta tillbaka till Stockholm. Jag vill inte dit. Minnen är vad som är kvar av våran flykt. Ett märke på halsen är vad som finns kvar av Amsterdamm.

Juni

Det är sommar nu enligt almanackan, länge efterlängtad. Men allt förblir som förr. Jag är fastklämd mellan flera stora betongklumpar, att ställas inför val blir i längden så svårt, att det bara inte går att klara av. Den lättaste utvägen är att återgå till det gamla. I kväll skall den saken avgöras. Jag vet inte vad jag vill. Hur det än blir så blir det fel. Hur jag än väljer så väljer jag fel. Allt innebär för stora konsekvenser. I allt jag företar mej blir det dryga efterspel. Kanske behöver det inte bli så. Det är väl min egen känsla för ärlighet, som ligger som en barlast.

Jag är i Hårsbäck, i Heby. Birgitta och ungarna har åkt med Bengt som bor här in till stan. Det var inte förvånande att Thomas ville åka med, för att ordna upp sina saker i stan. Både han och jag är medvetna om att det bara är ett svepskäl. Jag är helt oförmögen att hindra honom. Jag skyller på att jag inte kan, men sanningen är den att jag inte vill. Det rör mej inte om han kommer tillbaka, som han lovat. Jag är alldeles för upptagen med mina egna tankar, för att orka bry mej om och lägga ner någon större ambition på att hålla honom från stan. Resan hit var en helt otrolig upplevelse. Den började ute vid Haga Norra. Stämningen var irriterad. Vi skulle dela upp oss i två läger. Thomas och jag skulle lifta med Johanna, Birgitta med Ulrika och Malena. Hostande stod vi där, med avgaserna ångande kring oss. Thomas försökte vara tapper, men jag märkte att hans tålamod inte hade någon reserv. Efter cirka en halv timme stannade en Merca. Jag rusade fram och frågade om det inte fanns plats för oss alla sex. – Försök, sa killen och vi trängde ihop oss. Jag satt framme vid föraren. Det gick med rasande fart. Birgitta petade mej i ryggen och sa ”du måste prata med killen, säg vad som helst”. Det kravet gjorde att jag fick total tunghäfta. Fyrtio minuter senare var vi i Uppsala. Vi började vandra mot väg 72. Johanna började bli orolig, ville helst vara med Birgitta. OK, vi skildes åt. Thomas och jag kände faktiskt en befrielse. Så vek vi av, letade oss upp bland de tråkiga studentkvarteren, där jag mindes att det fanns ett ganska mysigt matställe, sen tiden då Sune och jag sålde jordgubbar, vid namn Rackarbacken. Vi fann det och damp ner där och beställde biff och två glas. Vi hade själva med oss starköl. Efter en timme och lite mer fnittrade vi ut på vägen igen. Vi fick lift med en kille som hade startat en hönsfarm i Rimbo. Han var lycklig att ha köpt en underlig apparat, som skulle vara en automatisk hönsplockningsmaskin, billigt. En mil fick vi åka med honom. Sedan började vi vandra lite slött, utmed vägkanten. Efter en ganska lång tystnad, sa vi nästan i mun på varann: Lite kan vi väl tulla på medhavda vinet? Vi vek av upp i skogen, satte oss på en sten med en underbar vacker vy framför ögonen. Den ena flaskan gick åt. Ner på vägen igen. Dimmorna började lägga sej över åkrarna. Himlen skiftade i pärlemofärger. Vi glömde bort att sätta upp tummen, bilarna forsade förbi. Det var synd att stänga in sej i en bil. Vi gick väl så där och småflummade ett par kilometer. Då tyckte att jag såg ett par cyklar ute på en åker. Jag tittade en gång till, sedan såg jag på Thomas. Jodå, han nickade. Vi gick dröjande fram. Jo, sannerligen det stod två olåsta cyklar mitt uti i obygden. Vi tände varsin cigarrett, rökte den lugnt, tittade ytterligare på cyklarna. Bägge såg det som ett ödes tecken. Det var tydligen meningen att vi skulle cykla till slutmålet. Den ena cykeln hade dåligt med luft i ringarna. Vi trampade på sakta. Ett par kilometer längre fram var det dags för en pipa braj. Nu skymde det på ordentligt. Eftersom jag nu hade rökt på så vart jag extra försiktig, varje gång det kom en bil hamnade jag halvt i diket, för att undvika att bli påkörd. Plötsligt såg vi en ung tjej gå utmed vägens vänstra sida, snurrande en nyckelkedja. Vi frågade lite trävande om hon hade en cykelpump att låna oss. Jodå, hon bodde lite längre fram, cykelpumpar hade hon flera stycken. Vi svängde in på gården. Pumpade cyklarna och fick höra en del om byns invånare. Hon frågade om vi ville ha kaffe, tyckte synd om oss som skulle cykla så lång väg. Thomas kände sej för hög för att sitta och prata artigt vid ett kaffebord, så vi avböjde. Nu kunde vi börja den långa färden på allvar. Det var en fantastisk syn och doftupplevelse som spelades upp för oss genom fukten och naturligtvis brasset. Vi kunde känna doften från barrskog, björkskog och alla utslagna träd och blommor. Efter ett par timmar började det ljusna så smått. Det utspelades en hel teater framför oss genom alla trädformationer. Vi fann liknelser i allt vi såg. När vi började fantisera om hur gott det skulle vara med något att tugga på, dröjde det inte många minuter innan vi såg en gammal ödelagd Texasranch. Allt som fanns där var en Durexautomat och en snaskautomat. Precis vad som behövdes. Vi var förvissade om att det var det bestämda ödet som styrde oss. Ingen aning om klockan och en diffus beskrivning på målet, gjorde oss inte alls berörda. Efter Heby, svängde vi av till vänster, svävade fram, med den enormt vackra dalsänkan till vänster om vägen. Där! En färgglad bil bekräftade att vi var framme, vi klev av cyklarna, ställde dom i lite skymundan, för att slippa frågorna om deras uppkomst, det första när vi vaknade. En lapp på dörren, med Johnes handstil talade om var det fanns sovplats. Spänningen med att öppna och stänga dörrar tills vi till slut kom till det iordningställda rummet. Av med kläderna, ner i sovsäcken. Det fanns inget att tillägga, jag somnade lugnt in i nästa värld. Utan Thomas medverkan hade den säkert inte blivit så fantastisk. Det finns också en viktig detalj i förhållandet mellan mej och Thomas. Jag kan finna många enorma upplevelser, helt utan droger. Thomas måste vara påverkad av någon form av stimulantia, för att uppleva samma saker.

Vaknar av knack på dörren. Johne kommer med sitt glada, vänliga ansikte med kaffe och nybakat bröd. Vilket underbart uppvaknande. Solen skiner, fåglarna kvittrar. Vi sitter och pratar, vi röker en cigarrett tillsammans.

Efter att ha varit här i fyra dagar längtar jag tillbaka hem. Min otroliga känsla för störningar gör det nästan omöjligt att vistas länge hos människor. Allt jag gör och inte gör känns så fel. Nisses ord tränger sej på ibland. Först tyckte jag att det han sa hade en viss betydelse, men gud vad han förenklade allt. Jag känner mej iakttagen och förföljd. Jag inbillar mej att alla vill åt mej på något sätt. Lusten att supa mej full är lika stark på landet som i stan. Jag känner mej iklädd en massa krav. Det är säkert överdrivet. Thomas kom i alla fall tillbaka igår. Han finns här utan att direkt vara för mej. Det känns skönt.

Solen bränner och jag är rastlös, vill till Stockholm. När jag är väl där längtar jag därifrån. Om precis tio dagar är det ett år sedan jag var på Stjärnvik och blev smärtsamt medveten om Jannes existens.

Sommaren är i full gång. Ligger i min egen säng. Kom liftandes till stan i fredagskväll och är mäkta stolt över att ha liftat själv, för första gången. Helgen har snurrat med högsta hastighet. Blir nervös och lite spattig av omställningen från lugn vistelse på landet till stressad i stan. Samtidigt som det är kul att det händer saker hela tiden. Thomas och Johne kom efter i lördags med Emmaustjejerna. Thomas klarade av att stå emot även denna gång. Strongt tycker jag. Jätteskönt att få träffa Åke och snacka. Längtar efter att träffa Janne. Tycker att situationen har varit sådan att jag inte har velat söka upp honom, men skulle innerligt vilja veta hur han har det. Tycker att jag på nåt sätt dragit iväg utan att meddela honom. Det är underligt att jag aldrig gjort några ansträngningar att på mitt initiativ träffa honom, utan räknat med att det är han som skall höra av sej. Sist han var här så låg Thomas här, så jag hade inte tillfällighet att prata med honom. Sen dess har han inte hört av sej.

I Hårsbäck, tillbaka på landet igen. Lycka, tillika full, lyssnar på gamla hederliga Bob Dyland. Sommar, gröna ängar, kvittrande fåglar. Led Zeppelin ljuder. Förra sommarens minnen flyter upp till ytan. Ett rum på landet, flummig musik på högsta volym, dofterna och så Janne.

Fukten klibbar sej fast. Värmen är tryckande. Hela omgivningen har blivit klibbig. Relationerna mellan oss här är falsk. Jag har ännu en gång hamnat på gungfly, dras sakta ner i ett futtigt, meningslöst dilemma. Jag hade hoppats att det skulle kunna vara just spel. Men vissa människor måste tydligen smussla. Det är väl deras sätt att hitta spänning i vardagen. Gud vad fattigt! Jag funderar på att dra mej ur denna historia här i Hårsbäck. Men Johne, den ärliga och finaste av alla här, gör att det finns motivation för att stanna. Jag kände en tydlig aversion mot att jag dök upp här igår. Det är rivalitet kring Thomas, helt i onödan. Thomas spelar med i komedin. Fan vad jag blir ledsen och förbannad. Det är ingen som vet vem jag är. Alla tar mej för att vara samma egoistiska och låga person, som dom tydligt visar att dom själva är. Att aldrig bli betrodd för det man säger sej vara. Jag gruvar mej för morgondagen. Det blir nya konflikter. Har snackat med Maja, blir det för spända relationer, så åker jag dit, till Emmaus i Fnysinge.. Jag måste ha ett känsligt sinne. För känsligt? Kan inte vistas bland folk någon längre tid utan att jag känner vibrationer. Kanske är det jag själv som är skuld därtill. Eller är det bara som jag upplever detta klibbiga, falska?

Tung luft. En nästan kvävande känsla. Sitter i köket hos Emmaus i Fnysinge. Kan inte företa mej någonting. Väntar på att Thomas, Maja och Eva skall dyka upp.

Jag är genomtrött och besviken på hela denna jävla soppa. Livet på Hårsbäck blev en stor besvikelse. Thomas falska dubbelspel blev för mycket. Jag kommer framledes att radera ut honom med alla minnena. En sådan attityd han lever med och på är för mej oförlåtlig. Vilket skäl som än ligger till grund, så kan jag inte med falskhet och uppenbar oärlighet. Det är sårande att ha trott på en människa och tyckt om något som bara är ett tomt skal. Ju mer jag upptäcker falska attityder runt omkring mej, så blir det svårare och svårare att komma ifrån Sune. Det är mycket som pekar därhän, att ett liv tillsammans med honom nog är det enda riktiga. Han är trots allt ärligast. Jag känner mej totalt utnyttjad av Thomas. Han handlar med lögner, mer än någon jag träffat tidigare. En sugande parasit. Jag längtar härifrån och lovar mej själv att aldrig släpa på några tyngder mer. Det svarta djupet hittar jag nog till på egen hand. Fy fan för Thomas, en genuin självupptagen liten spekulativ fan, som jag lyckats bli duperad av. Åt helvete med han.

Att bo och leva i sorgens hus. Skratten slår mot en tom vägg. Rösterna trevar sej fram. Taken är höga. Väggarna kala. Varför? Tända ljus, Bob Dyland. Rummet som varit mörkt, mysigt är nu mörkt skrämmande. Rädslan för tiden har återvänt. Gråten sitter nära. Allt känns så obönhörligt svart. Vill härifrån, men till vad då? Jag är rädd, rädd för människor, rädd för situationer, skulle önska mej till ett litet knyte, som hölls i en mors famn. Jag klarar inte mej själv. Allt fint förvandlas till smutsigt, grått töcken. Det jag vill av livet är satt för högt. Var finns själarna, saknar människan själ? Känslor går inte att köpslå, går inte att diskutera, börjar man med det krossas allt, blir till grus. Är denna pina medveten? Finns det ett syfte? Eller är allt förgäves? Jag vägrar tro att min födelse till denna jord inte skulle ha en mening. Hur länge skall man söka utan att veta? När har sökandet nått sitt slut?

Tillbaka i Stockholm från Fnysinge. Fylla igen sen tre dagar. Skönt! Maja är här. Thomas har dykt upp han vill inte förstå att jag har avslutat bekantskapen. Lycka Janne har ringt, kommer kanske upp. Vad skönt att få träffa och tala med honom. Annars är allt vad man kallar kaos. Allt går för runt. Det är så jävla skönt att vara full. Englandsresan med Åke är både på ont och gott. Ingen man umgås med har någon positiv syn på tillvaron. Inte jag heller, vill bara andas.

Har vaknat upp efter tre dagars sammanhängande fylla. På ett underligt sätt, så känns det som en lättnad. Det blir en form av rening, att få göra sej av med en massa funderingar man går och håller inom sej själv. Och det är ju som bekant lättare i onyktert tillstånd. Maja och jag har nästan oavbrutet pratat sen vi kom till stan. Hon är en just tjej, men med en massa problem, hon också. Thomas dök upp här i måndagsnatt. Hade visst ordnat upp sina ekonomiska affärer. Jag orkar inte lyssna på hans förklaringar. Han hade ”trippat”, så det var lite svårt att hålla isär begreppen. Han stack härifrån i natt nångång. Han skulle försöka ta sig till Heby, på nåt vis. Eftersom han har pengar skulle det inte förvåna mej om han åkte taxi. Åke är arbetstrött och grinig. Vi har snackat igenom det här med resan och är överens. Lycka! Janne var här i natt. Gud vad skönt det är att träffa honom. Han är frisk och alert. PÅ nåt sätt är det balsam att få prata med honom, han förstår allt utan att det behöver förklaras. Det är nu fyra och en halv timme sen jag vaknade utless på allt som har med fylla att göra. Nu är jag lika sugen igen. Tanken på att ”tända på” kommer oftare och oftare. Allra mest när jag har träffat Janne och förstått att han funkar, åtminstone tidvis, jävligt bra på det. Jag har också lust att bevisa att även en tjej kan klara det, utan att gå ner sej, helt. Samtidigt är jag rädd. Men jag kan inte spara mej för ålderdomen. Det är nu precis nu jag vill leva. För tydligen är det trots allt mycket att hämta på andra plan. Att fortsätta att supa blir nog rena fördärvet. Om tre dar liftar vi, Åke och jag ner i Europa, vi tar båten från Göteborg till Amsterdam först. Kommer jag att orka?

Maj

Den politiska plikten en sådan dag som denna fylldes av att följa FNLs demonstrationståg, som i stort bestod av 15 000 insomnade människor. Tåget slutade till min stora förvåning vid Norra Bantorget där SAP höll sina traditionella tal på skolgården. ”Vi” fick stå utanför och lyssna. Åke och jag beslöt oss därför att gå till Vasaparken och lyssna på RÖD FRONT. Det var betydligt mer givande. Än en gång framgick det tydligt var mina sympatier hör hemma.

Har svårt att somna. Det är söndagsnatt. I morgon bitti klockan åtta släpps Thomas ut, efter att ha varit inlåst i åtta månader. Hans brott består i att vara narkoman. Tankarna far hit och dit. Hur skall det gå för honom? En vecka har han på sej att fixa bostad och arbete. Annars tas han in på nytt. Somnar! Vaknar klockan fem av att det ringer på dörren. FRIGIVNINGENS stora dag. Öppnar dörren och utanför stor Janne. Blek hålögd, i behov av vänliga ord, tvätta fötter, strumpor och hår. Jag förstår denna önskan att tvätta sej fri från alla skit som klibbar sej, efter en vecka i stans knarkarkvartar. Orden rinner osammanhängande ur honom, just nu vill han bara sova och bli ompysslad. Jag talar försiktigt om för Janne att Thomas kommer hit om ett par timmar. Han förstår utan förklaringar att det inte skulle vara bra för Thomas att bli påmind om tjacket när han kom. Betydligt renare, men lika trött och blek ger han mej en klapp på kinden och går. Vart? Thomas kommer solbränd och frisk, mäkta stolt att han inte har åkt till Centan direkt. Visar en flaska konjak han köpt för att fira. Bortser från den tidiga timmen sätter jag på kaffe, dukar fram glas. Försöker dölja min oro så gott det går, vet ju att om han dricker för mycket, så kommer suget efter knarket. Han vill ut och se på stan. Vi ger oss iväg. Allt går mycket snabbt. Det finns mycket att ta igen, många kompisar han vill träffa. Jag blir påmind om min dåliga nattsömn, vill åka hem. Thomas uppdrivna tempo går inte att hejda. Hastigt bestäms att jag skall åka före hem, han kommer efter. Onda aningar säger mej att detta inte är bra, men ger vika för tröttheten. Somnar oroligt. Vaknar framemot kvällen. Ingen Thomas. Skall jag ge mej ut och försöka få tag på honom? En passiv väntan. Klockan nio kommer en ångerfull Thomas. Han har inte klarat av suget efter en sil. Vi snackar hela natten om vad som skall hända härnäst. Han lovar sej själv att inte ta något mer tjack. Men både han och jag vet vad fruktansvärt svårt det löftet är att infria. Vi somnar framemot morgonen.

Klockan ringer, ser Thomas sorglösa, sovande ansikte, önskar att jag vore en fe med trollspö. Jag kämpar med en kluven lojalitet. Skall jag gå och jobba och lämna honom till sitt öde? Bestämmer mej för att ringa och ljuga mej sjuk, somnar om. Vi vaknar tillsammans. Jag börjar med att prata om verkligheten. Vi måste ta kontakt med övervakaren, gå på arbetsförmedlingen. Vi ringer övervakaren, han går inte att få tag i. Jag inser hela denna omöjliga situation. Hur skall Thomas orka med att söka jobb, söka bostad, hålla kontakt med övervakaren? När hela hans väsen uppfylls av en enda tanke KNARKET. Solen skiner, det är mycket att göra, men vi är på något sätt förlamade. Allt står stilla, varken han eller jag kan tänka en enda konstruktiv tanke. Plötsligt har den förväntansfulla glädjen förbytts till ångest. Thomas rädsla för ett ytterligare misslyckande, som skulle ge alla siare rätt, gör honom till slav.

Börjar redan upptäcka att allt glider ifrån mej. Hela tillvaron är på väg till stadium som det är omöjligt för mej att klara av. Vet nu att flytmentaliteten inte är mitt sätt att leva. Vilket svammel! Ensamheten har jag lärt mej att klara. Det är lättast. Till vilken nytta skall mitt liv flyta ut till sirap, när det ändå blir jag och bara jag som genomgår förändringen? Jag är nöjd med vad jag har uppnått, av tidigare förändringar.

Vad är det jag håller på med? Det känns som att ha hamnat i rena helveteshjulet. Jag har ingen rättighet att lägga mej i vad Thomas gör. Men det gör så ont att se och veta vart fan det barkar. Jag tror inte det finns någon som kan förstå hur jag känner det i denna stund. Hela vårens stigning till ljuset har på en dag rasat ner i avgrundens djup. Aldrig i mitt framtida liv skall jag ge mej in på dom små möjligheternas stig. Jag kan se framtiden som i en liten kikare. Alla små blir till stora. Att se framåt har den sista tiden varit förenat med sorgkantade ögon. Någon gång måste det hända, det måste finnas glädje någonstans. Vad ligger vinsten i min undergång? Har jag svikit i och med att inte ha varit hemma denna kväll? Inget har ju kunnat bli annorlunda. Kanske är jag naiv. Men jag har aldrig trott på min person som lösning på något, när allt omkring är fel. En lång oviss väntan är slut och över nu. Återstår resten, som måste bli omsluten av en motiverad anledning, att ha gett vika för det ena och kanske missat något annat. Det är alltid förlust.

En lång natt är över för denna gång. Pendlande mellan oro och totalt ointresse är mitt huvud tomt. Thomas har varit tillbaka i oförståelsens värld. Har jag givit mej in i detta måste jag också ta mej ur det på bästa möjliga sätt Jag trodde att det var med öppna ögon, men insett att detta är något som varken sunt förnuft eller klarsynthet biter på. Alla pengarna, i det närmaste, som Thomas fick i arv efter sin mamma, är förbrukade, på tre dagar. Ett ytterligare bevis är funnet, pengar är ingen lösning på något. Snarare, i detta fall, ett fördärv. Hur pass mycket ansvar kan läggas på mej? Var har jag handlat fel? Det är en falskhet hos mej, att aldrig ge hela mej. Jag vill och kan, men reserverar mej alltid till hälften och försöker hålla mina vägar öppna. Det går inte att vara så, antingen/ eller, så måste man vara. Mitt försvar är att ingen har nytta av att jag blir urgrävd. Det skulle ju vara dubbel tragedi. Jag märker mitt krampaktiga försök till försvar. Felet är kanske att jag är för snabb att rannsaka mej själv, utan att göra det med den andre.

Ligger med ett svagt hopp om att kunna resa mej igen. Jag tror på naturens eget sätt att rätta till saker som går snett. Efter tre dagars pulserande liv, då jag utan att kunna tänka har svävat fram en meter ovanför jorden, har nu min kropp strejkat. Ligger oförmögen att resa mej. Det känns skönt att påminnas om att jag styrs av en kraft som mitt inre inte kan bestämma över. Om jag bara kunde minnas framledes att det finns en stor gräns mellan att vilja och att kunna. Min kraft att leva vidare hämtar jag ur misslyckanden Den dag jag kan lyckas i alla förehavanden, är nog mitt liv slut. Därför vet jag att även om jag själv, och även andra, talar om och påminner mej om mina tidigare mänskliga misslyckanden, så kommer jag att ge mej in i nya. Därför att där finns en motivation till livet. Att suga ur sitt psykiska jag intill den absoluta tomheten, är ändå en rening. Hellre det än att livet igenom gå på tomgång och aldrig känna renodlade känslor. Finns det sorg så skall det också kännas, kännas starkt. Likadant med glädje. Att hålla till godo med ljumma känslor är inget för mej.

Min identifikation med Janne var total, när jag nyss låg med ansiktet vänt mot taket och halvöppen mun. Sömnen smög sakta fram, för en kort sekund kände jag hur han och jag flöt samman till en och samma person. När jag försökte utveckla känslan, försvann den. Min själs kluvenhet hittar ibland rätt. Då, blir den en enhet. Det är så korta stunder, att det aldrig hinner bli en självklarhet.

Thomas kom i natt och sov faktiskt flera timmar. Morgonen började, grått och kallt. Johne, Moon och Åke dök upp. Två kassar med öl fick allt att lyfta från jorden igen. Jag skulle önska att det fanns en bandspelare inkopplad i hjärnan, så att det gick att koppla tillbaka och ta till vara alla intryck. Thomas stämningar påverkar mej på ett skönt sätt. När han dök upp i går kände jag först rädsla, som snabbt övergick till likgiltighet. Efter ett tag går jag över till hans tankar, allt världsligt flyter undan. Det sprider sej ett lugn i rummet och tankarna svävar iväg till nya, oupptäckta mål. Det är ofattbart men ändå riktigt, det som finns runt omkring. Det konkreta är helt plötsligt så ointressant. Men när det finns andra människor med, så blir jag splittrad och irriterad på hans, vad jag då tycker, långsökta tankar. Det är underligt vilken fantastisk apparat hjärnan är. Att kunna vara så flexibel och kunna parera alla tankar och intryck utan att det blir kortslutning. Det ringde på telefonen vid femtiden i morse. Kan det ha varit Janne? Ingen vet. Thomas närvaro gjorde att jag inte ville svara. Om det var av hänsyn till Thomas eller till Janne, kan jag inte säga. Kanske var det helt enkelt för min egen skull. Om Janne skulle komma hit nu skulle jag flyga i armarna på honom och gömma mej för världen. Och det är väl inte just mot Thomas. Men å andra sidan vet jag inte om han skulle bry sej om det överhuvudtaget. Ingenting är klart och tydligt. Allting skall tas ställning till genom att tänka. Det som är gjort är gjort, sagt är sagt. Allt sker så snabbt. Det finns inga möjligheter att rätta till saker i efterhand.

Jag omges av mjuk och varm bomull. All väntan är universell. Även om jag nu inte väntar på något speciellt, så tar aldrig väntan slut i det långa loppet. Tanken på att loppet är långt får mej att hisna. Vad rör mej alla oroliga andar som omger mej. Intet! Allt materiellt har suddats ut. Känslor, tankar som är mina kan aldrig någon trampa på, så dom blir utraderade. Även om många försöker, så är mitt ego, helt unikt. Ingen hittar in så långt att dom kan förstöra det helt. Det är väl undangömt.

Försöker röra mej tyst. Har kommit hem efter att ha varit och firat Pappas födelsedag ute i Gubbängen. Thomas sover. Luften är mjuk ute, alla dofter tränger igenom avgaserna. Dom få växterna som finns utanför mitt fönster har fått en kort chans efter regnet att förgylla tillvaron. Jag upplevde hela dagen hos Mamma och Pappa som skrämmande. Alla satt runt bordet och åt, drack, skrattade likt en flock gamar, medan Pappa, som egentligen skulle vara huvudfigur, satt på sidan om. Ändå pinsammare blev det när Mamma, lite på lyran, läste upp dagboksanteckningar som beskrev helvetet att vara gift med Pappa. Visserligen vet dom två mycket väl var dom står i förhållande till varann. Men jag tyckte ändå att det blev ett hån mot Pappa. Vem av oss andra skulle stillatigande sitta och höra sina fel uppräknade, inför allas beskådning. Undrar om man hinner under deras livstid få ge dom upprättelse och göra något för dom, så att det kommer fram vilka uppriktiga och ärliga människor dom alltid varit och fortfarande är. Allt blir jämt så halvdant.

Thomas är på ”turné”. Återkommer hur? Den lilla luft som finns kvar gick ur mej ikväll. Jag fick helt apropå höra att Sune blivit pappa till en son. Det skar mej mitt itu. Allt rasade. Kan inte förstå varför jag skall ta det så hårt. Bara tanken på att det finns ett litet knyte, som Sune håller i famn som inte jag har någon delaktighet i, får mej att gråta och kvida. Den definitiva klarheten att inte jag, tydligen, kan få något barn, gör allt så svårt. Men att Sune under nio månader inte har sagt något, gör mest ont. Det är snart slut på min reserv av självbehärskning vad gäller sårande händelser.

Har telefonen framför ögonen. Skall jag ringa övervakaren eller inte? Är det rätt eller fel mot Thomas? Jag känner det som att ha svikit honom i och med att ha hållit mej hemifrån i natt. Jag vet inte om han har sökt mej, på det viset. För första gången är jag rädd inför situationen som har uppstått. När inte ord eller handlingar når fram, då blir hela saken så okontrollerbar. Jag måste få reda på om något hänt Thomas, men vågar inte gå hem, för att ta reda på om något tecken finns där. Samtidigt tycker jag att det är fegt att ringa Frans, övervakaren, för att där få veta något. Jag har gett mej in i detta och vill följa det till sista stund, med egna medel. Men rädslan går inte att göra sej kvitt. Ändå har jag inget att vara rädd för. Det är ju fan att man skall vara så misstänksam mot myndighetspersoner och inte våga be om hjälp.

Solen har måst vika för dom påträngande grå molnen. Det är eftermiddag, radioteatern har just slutat. Mina tankar rör sej kring Thomas. Han har inte synts till sen i torsdags när han gick härifrån. Kanske är han just nu inlåst nånstans, där han inte blir förstådd alls. Vad är det som gör att jag inte kan förmå mej till att åka upp till Vasastan, där säkert svaret finns? Bekvämlighet är det väl ändå inte, snarare rädsla, även om jag inte vet vad det finns att vara rädd för. När han gick härifrån i torsdags så kunde jag inte få någon kontakt med honom. Han var likgiltig och okontaktbar. Åker jag dit upp och det skulle visa sej att han finns där, då upprepas samma situation, som i våras för ett år sedan. Han bryr sej inte om vad jag försöker säga. Den värld han nu lever i är utanför allt som hänt tidigare. Vad som kommer att hända är att han hamnar på Holmen igen. Hemska tanke! Vilket fruktansvärt uppvaknande för honom. Vad finns kvar för Thomas, denna snurrande karusell, kan han inte orka med så länge till. Regnet öser ner utanför fönstret. Jag sitter och ser det med tillfredsställelse. Det verkar löjligt om solen skulle skina när allt annat är svart. Allt känns så främmande och långt borta. Det enda som är riktigt nära är tankarna på Janne. Andra möten och upplevelser berör mej inte. Jag har ingen ork eller vilja att assimilera det som händer mej. Alla människor, som man träffar är som kasperdockor, som villigt uppträder för att bli upptagen i den trängre kretsen. Igår var det sammankomst för FNL: are på Moderna Museet. Det är nästan komiskt att se alla dessa priviligierade människor sitta och lyssna på artister som sjunger om fattigdom och lidande. Varför gör dom det? Artisterna uppmanar till kamp, mot något som ingen egentligen vet innebörden av. Jag hörde en gammal dam säga med förakt i rösten, ”tänk att ungdomarna nu för tiden går iklädda nyinköpta blåoveraller på söndagen”. Denna klasskillnad försvinner inte, hur många folkfester det än anordnas. Det är tid att det kommer igång ett motangrepp, på dessa nymodsproletärer. Men dom som skulle ha kunskap och vetskap, dom har varken vilja eller intresse till att upplysa dom. Det fanns en som sa flera sanningar, Olof Buckard. Han sa bland annat, ”elakhet och ondska går att övervinna, men aldrig dumhet” Dom applåderande ville nog inte tillhöra någon av dessa kategorier.

Det är nu måndagsmorgon. Jag ligger i sängen och kämpar med mej själv. Hade tänkt ringa Nisse Gustavsson, Thomas psykolog, för att få honom att sjukskriva mej. Men jag kan inte förmå mej till att ringa. Jag övar vad jag skall säga, om och om igen. Jag kan inte ringa och beklaga mej, det verkar så falskt. Fan att det skall vara så svårt att ringa och begära hjälp för min egen person. Om det hade varit för någon annans skull, då hade det inte varit någon svårighet. Det sitter så hårt präntat i mej, att ger du dej in i saker, så får du också reda upp saker på egen hand, utan att beklaga dej. Har just fått reda på att Thomas är tillbaks på Holmen. Redan i torsdags när han gick härifrån, tog polisen honom och förde honom dit. Hade det hänt om jag hindrat honom att gå härifrån? Han var så illa däran, psykotisk och paranoid efter att ha varit påtänd fyra dagar i sträck. Hade jag överhuvudtaget kunnat hindra honom? Karusellen som han hamnat i gick inte att stoppa. Har än en gång försökt att genom att städa, rensa upp både i rummet och i tankarna.

Kan inte sova. Har varit hos Mamma och Pappa idag. Faster Svea var även där. Jag lät den stora bomben explodera, om Sune. Pappa reagerade som vanligt med hotelser om bestraffning. Mamma såg saken ur flera synvinklar. Hon såg det som en lättnad för mej, nu kunde jag helt se vårat förhållande som avslutat. Bara nu Sune blir lycklig med detta. Hur jag än resonerar om detta, kan jag inte få någon klarhet i hur detta påverkar mitt liv. Skall jag definitivt avstå från att träffa Sune? Jag vill ju att han skall göra det bästa för barnet. Men om han fortfarande vill träffa mej, kan jag då säga nej? Jag vet inte. Det är konstigt att vetskapen om att jag med säkerhet inte kan få egna barn, inte har berört mej särskilt mycket. Hur kan det vara så? Kanske har det inte förändrat mitt liv ändå. Jag har ju slutat att hoppas på det för länge sedan och lärt mej att acceptera faktum. Vad det gör mej ont att se Mammas oro inför vad som händer. Hur länge skall hon orka med den nervösa tillvaro hon har tillsammans med Pappa. All oro hon har för oss barn. Pappas oförmåga att göra något för att komma ur denna tristess dom har hamnat i. Som det är nu löser han det genom att dricka. Måtte jag få tillräckligt med mod, så att jag ringer upp Nisse i morgon bitti. Jag känner nu behov av att få tala med en helt utomstående person. Allt omkring mej är nu bara tråkigheter. Det var ju så ljust för ett par veckor sedan. Då orkade jag tänka på en framtid. Nu är allt svart och dövande igen. Hoppas Janne hör av sej snart. Det är fortfarande det ledande ljuset. Även i det svartaste vatten simmar skimrande fiskar. Dom mörka hotande molnen spricker alltid upp och släpper fram solen. Det är tidens gång.

Nu har jag, efter en öl och tvåcigarretter fått mod att ringa Nisse. Fick komma dit redan idag klockan två. Jag skakar i hela kroppen av spänning och nervositet. Varför i helvete känner jag mej så här? Kommer jag att kunna ”prata ut” med honom när jag äntligen kommer dit? Vad skall jag säga? Behöver jag hans hjälp, mer än att jag vill bli sjukskriven? Jag känner det som ett förräderi mot allt, när jag begär hjälp för egen del. Kommer jag att kunna lämna ut mina närmaste, för det måste jag om det skall vara någon mening att alls ta kontakt. Varför inte göra sej hård och tänka att jag bara skall utnyttja honom. Det var tanken från början, men nu känner jag att jag behöver få prata med honom ordentligt. Om inte annat, så för det att jag inte kan sova. Även när jag är så trött, att hjärtat slår i otakt, kan jag inte sova, vaknar av minsta knäpp, drömmer fruktansvärda drömmar, inbillar mej att jag inte kan andas, att hjärtat stannar. Har nu varit och prata med Nisse. Jag fick höra vilken dumsnäll person jag var och är. Han drog fram min martyrmentalitet och sa att från och med nu måste jag tänka på mej själv i första hand. Allt han sa var svårt att höra, även fast jag själv tycker likadant, så gjorde det ont att få höra det sägas av honom. När jag gick därifrån hade jag bestämt att skriva till Thomas och be honom klara sej utan min ”hjälp”. Jag hade fått den spark som jag behövde. Kom hem vid gott humör. Då övervakaren ringde och sa att Thomas skrivs ut och kommer till dej i morgon bitti.

Jag har ingen, men alla har mej. Jag har nu bestämt mej för att gifta mej med Sune. Alla får säga vad dom vill. Jag behöver lugn och trygghet. Som jag lever nu är allting som ett såll. Kan vi bara göra upp hur vi vill ha det skall det nog bli bra. Vilken högstående ställning jag har skaffat mej, att sitta asfull och skriva. Jag ger fan i allt bara Sune gifter sej med mej och tar hand om mej. Jag är trött på allt, även det som kallas för intellektuellt skitsnack. Vad jag behöver är någon som tar hand om mej. Själv är jag inte kapabel att göra det, som det verkar. Vad alla bokstäver verkar tydliga när man är på fyllan. Mer skall det bli, lita på det. Ju mer jag dricker, desto mer blir jag övertygad om att det enda rätta är att överlämna mitt vrak till människa till honom. Bara han lovar att flytta från stan med mej, så att jag kommer ifrån allt som har med flum att göra. Att bo på landet med allt vad det innebär är tillräcklig medicin för mej. Hur framtiden kommer att gestalta sej vet ju ingen annan, så varför skall just jag veta det. Jag vill inte leva så här, supa mej full, lyssna på gamla skivor och bli sentimental. Det kan väl inte vara något liv för en som trots allt vill leva vidare med huvudet i behåll. Vad jag skriver nu är bara jävla blaj. Men är nog nyttigt att skriva ner ändå. Kanske ser jag det med att gifta mej med Sune som ett stort skämt i morgon. Men det är i alla fall det ända väsentliga för mej just nu. Det blir tydligare om man tar i. En nyttig lärdom. Till och med en skrivmaskin har något att lära en.

Mars

Jag är huvudrollsinnehavare i en sentimental film. Alla förutsättningar för ett liv i harmoni finns, haha, ändå går den blonda söta flickan och hänger läpp. Telefonen ringer! ”Hej det är Eva”, paus – vilken jävla Eva?? Jo, en bekant från mitt föregående liv. Kaos i tankarna. Vill jag titta ut på onsdag, en liten damträff? Hur skall jag kunna platsa i en dammiddag? Tänker snabbt säga att jag inte kan. Inbillar mig samtidigt Mammas manande röst: Det kan du väl ändå göra för dina gamla vänner. Okej, vi bestämmer tid och adress.

Besöker hos Eva blev vad jag hade föreställt mej. Ett stort hål. Detta eviga prat om lycka och att finna en mening i tillvaron. Vi talar inte samma språk. I en svart stund tecknade jag ner en liten påminnelse om vår eventuella framtid, föreställande ett brant stup, där ett ensamt utbränt träd tillsammans med människorna obönhörligt drogs mot stupet och rasade ner i det tomma intet, medan fåglarna flög mot skyn. Det var min egen upplevelse av nuet och framtiden. Ytterligare en bekräftelse på att jag blir än mer ensam, fick jag då deras upplevelse av teckningen var att människorna klättrade uppför stupet.

Jag har stigit ner, mitt inre välkomnar mej, hjärta och hjärna vibrerar.

”Close your eyes. Close the door, you don´t have to worry anymore, I`ll be your baby tonight”. Bob Dylans munspelstoner och röst ljuder. Dessa ord är en tröst, om än klen. Har just ätit fläskkotlett och öppnat en flaska vin. Det är fredagskväll, alla familjers högtidsdag. Det känns som om jag vore den mest ensamma människa på denna planet. Så är det förstås inte. Varför skall allt vara så svårt? På jobbet idag så ville flera stycken att jag skulle gå med dom ut på krogen ikväll. Men jag har ingen lust med något, sitter här för mej själv och försöker teckna. Men det jag känner är så svårt att få fram på pappret. Jag vet någonstans inom mej vad jag vill få fram, men pennan lyder mej inte. Vad beror det på att jag drar mej undan alla människor? Jag vet inte. Jag vill vara för mej själv bara, så är det.

Efter att ha löst mej ur min ensamhet och ytterligare en gång givit upp mej själv, har det kommit fram fler tydningar på att människorna runt mej inget behov har av min ringa person. Vill jag inte leva ensam, så får jag själv ta kontakt. Behovet står helt på min sida. Jag är som kvinna utan karl ett hot mot andra kvinnor. Dom uppfattar mej så. Allt omkring mej, alla klarheter skrämmer mej. Är jag den starka människa, som orkar vara mitt eget initiativ, jämt? Hela denna långa sommar som ligger framför mej, måste jag helt på egen hand planera för. Den ena idén efter den andra dyker upp i mina tankar. Det blir bara inga definitiva resultat.

Är hemma från jobbet idag. Kan bara inte gå dit. Plötsligt blev Bob Dylans röst släpig, grammofonen stannade. Jag tittar efter i trappan. Mörkt, troligen elavbrott! Tystnaden sprider sej i huset. Jag undrar hur länge man skulle ligga död här innan någon upptäckte en. Försöker tänka tillbaka i tiden, och komma på vad det egentligen är som har förändrats. Visst fanns det perioder då också när jag tyckte allt var botten, fast då trodde jag att det berodde på att jag inte kunde göra allt som jag hade lust till. Nu när jag kan göra det, känner jag mej mer i botten än någonsin. Bara jag kunde komma underfund med vad det är.

Den igenmulna himlen har spruckit upp ännu en gång. Jag är inte bortglömd av mina medmänniskor. Den ena efter den andra har låtit höra av sej. Tyvärr så händer allt på en gång. Jag själv hinner inte med. Det är ändå underbart att lyfta på det grå täcket och titta fram i solen, blunda för att det oundvikliga svarta som kommer tillbaka med kortare och kortare mellanrum. Inrikta dej på ett mål, säger de visa. Men när jag vet att mitt mål är döden och det definitiva slutet, så är det inte något som man direkt forcerar så snabbt som möjligt. Som det märks är jag berusad, igen. Percy Ebbersten har varit här ikväll. Vi har haft en själsstund, planerat för en båtsemester i skärgården i sommaren. Vad jag önskar nu i topp är kanske inte alls vad jag önskar i botten. Över allt lyser i alla fall min kärlek till Janne. Den ende och vackraste i denna världen. Underbaraste av alla ting. Den ger mej inte mer än minnen. Stunden, fredag natt, lördag dag. Mitt hjärta lever i veckor på det. Jag andas blott då han finns inför mina ögon. Gud vad jag njuter av hans närhet.

Jag är som en unghäst som första gången släpps ut i solen. Det pirrar i mej av livsglädje. Almkvistarna i fönstret har fött fram underbart skira, små gröna blad. En stor äppelkvist väntar också på sin förlossning. Har tagit ner lådan med sommarkläderna från vinden och hängt in dom i garderoben. Packat ner dom tjocka färglösa vinterkläderna i lådan och burit upp dom i mörker och glömska. Klockan är halv tio på kvällen, fönstret står på vid gavel, luften är ljum, gatorna har fått sin ljusgrå, torra färg. Jag tänker tillbaka på gångna vårar, då man kunde promenera i nylonstrumpor och högklackade skor, som smattrade mot gatbeläggningen. Allt är en stor förväntan inför den ljusa, varma tid som sakta smyger fram och omsluter en, likt ångan och värmen i en bastu. Längtar efter att gå barfota och känna den varma, klibbiga asfalten forma sej under fotvalvet. Jag känner mej som en fågel, som för första gången får luft under vingarna och svävar ut på okända äventyr, allt ligger oupptäckt under dom mjukt svävande vingarna.

April

Jag ligger i min säng. Det sticker som av tusen nålar i min kropp av välbehag. Jag ler för mej själv, när min själslovade gör sej påmind i tankarna. Allt är betydelsefullt. Vad som ena dagen är sorg blir till glädje nästa dag. Livet är mej givet, allt som är blir till vinst. Behövs kraft? Inte! Jag finns inte enkom för glädje, sorgen är lika värdefull. Det värsta som kan hända är liknöjdhet. Gör mej beredd denna soliga morgon, för att resa ännu en gång, till Värmland. Min bror tar emot mej, i glädje eller sorg. Kanske känner han sorg, hoppas då att jag kan byta ut det mot glädje.

Befinner mej på Bergs Gård. Allt är deg, lös klibbig deg. Hela situationen är falsk, ett oärligt hänsynstagande som inte har men naturlig solidaritet att göra. Glädjen är även den nära nog hysteriskt onaturlig. Min kropp darrar. Mitt huvud är tomt. Hoppet är släckt. Att upptäcka sitt jag, Bli medveten om hat. Ett skratt, om det är passande, men kan också bli till en brottslig handling. En högt närstående människas närhet, förändras och blir till främlingskap, blir till en docka som lyder minsta ryck. Det är inte utan äckel jag medverkar i detta spel. Förvåning, vilsenhet, osäkerhet följer i spåret. Osäkerhet i mitt sätt att vara. Vad skall man hålla sej till? Undrar vad som gör att personligheten inte är en enhet, utan flexibel till outtömliga mått. Jag önskar hålla mej ifrån falskhet, men det är tydligen omöjligt. Den drar fram var som helst, kryper sakta och smygande från alla håll och omringar mej helt.

Sitter ensam på ett konditori på Drottninggatan. Har vandrat runt i vårt ”underbara” City. Med gott humör åkte jag hit, men blir lika nedslagen varje gång. Försökte sätta mej inne på kulturhusets bibliotek och läsa eller lyssna på en skiva. Men det går inte. Det är som tusen myror kryper in i huvudet, som vandrar sedan sakta ner i fötterna. Blir mest irriterad över att se dessa slappa personer som sitter i fåtöljerna. Ut i regnblasket igen. Jag tänker på Janne som tillbringar mycket av sitt liv på denna kalla, hårda betongplatta. Kontrast till den yttersta ytterlighet, det glänsande påkostade nybyggda skrythus som kallas ”folkets hus”. Där inne sitter dom välbärgade, duktiga, som klarar sej igenom livet med att blunda. Utanför dom som ser livet med vidöppna ögon. I ett gäng ser jag plötsligt Janne, hopkurad, påpälsad, med uppdragna axlar. Fy fan, att situationen skall vara så att jag inte vågar gå fram till honom. Jag går in i tunnelbanehallen. Det blir kortslutning i tankarna, rullar nervöst en cigarrett. Polisens blickar uppmärksammar mej, tänder cigarretten, kommer ner på jorden och inser att inte finns något att vänta på. Jag undviker fegt möjligheten att prata med honom. Kanske är det av hänsyn till Janne. Den barnsliga glädjen jag kände inför en nyköpt rislampa känns nu futtig.

Klockan är ett på förmiddan, har just vaknat, bryggt kaffe, ligger kvar i sängen och inväntar radioteatern. Jag har i två dagar levt i sus och dus. Det är inte utan att jag äcklas, fast visst är det skönt att släppa lös, utan att tänka. I fredags var jag ute hos Mai i Älvsjö, Percy och Glen var där också. Spriten flödade, samtalen rörde sej om dom sexuella ”problemen”. Allt var bäddat för någon form av gruppsex. Jag känner inte för det alls. Tycker att jag ser alla sammanhang så klart. När jag skall förklara det för andra, så är dom närmast främmande för mina tankar, förstår inte vad jag menar. Det är löjligt att ens försöka förklara.

Jag är smutsig. Det finns människor som jag känner som inger mej en känsla av nersmutsning. Janne och Thomas är för mej dom renaste, öppnaste. Det beror väl på att dom inte behöver visa upp en förljugen profil. Det sköna med Janne är att han inte är intresserad av vad människor tycker om honom. Han vågar vara sej själv. Det är för mej renhet och ärlighet. Jag bär på ett svek. När mitt hjärtas fröjd var här och ringde på dörren i torsdagsnatt, öppnade jag inte. Jag försvarar mej med att jag var trött. Det är inget försvar, ett dåligt i alla fall. Trots att jag skjuter undan den obehagliga tanken, kommer jag inte ifrån den. Hur kan jag vara så hård och brutal, att inte öppna. Kanske hade han behov att träffa mej just då. Utan att vara sentimental, så tänker jag på hur det måste ha känts för honom att stå på gatan mitt i natten ensam.

Lyssnar på Bob Dyland. Försöker krampaktigt att nå fram till den vanliga lite romantiska känslan, se tillbaka på vad rösten påminner mej om. Janne alltså¸ men når inte dit. Det känns faktiskt som gammalt och förlegat. Har jag äntligen kommit ifrån drömmarna? Helt säker är jag inte. Men nog är det underligt¸ jag är full, lyssnar på Bob Dyland och ändå inte längtar efter Janne. Det är första gången på nära ett år.

Ännu en gång besitter jag denna förunderliga känsla av fullkomlighet, någonstans finns alla svaren, klart ser jag sammanhangen.

Har precis lämnat sorgens hus. Mattias patetiska svårmod berör mej inte. Vad kan det komma sej? Stora tårar trillar, bara önskar mej fort därifrån. Finns det skillnad på sorg och sorg? Min möjlighet att lindra är skild från min vilja. Vad är sympati? Var sitter mekanismen för deltagande? Att se någon som står mej nära lida gör ont. Hur kan det då komma sej att lidandet är totalt likgiltigt inför vissa människor? Det liknar mest obehag.

Det är varannan söndags- söndag idag. Vilket innebär att jag har varit på besök hos Thomas på Långholmen. Känslorna för honom växer sej starkare. Hans bror Ulf och pappa var där samtidigt. Jag kände mig svartsjuk. Den stund vi får träffas är kort nog ändå. Men för all del dom kom med goda nyheter för Thomas. Ett arv efter sin mamma på en otrolig stor summa pengar. Gud vad glad jag blir för Thomas skull. Nu behöver han inte känna sej så beroende av myndigheter eller andra. Balsam för hans självkänsla.

Ännu en gång har jag hemfallit till vinflaskan. Försöker att framkall mina minnen och drömmar, lyckas genom att dricka mej berusad. Alla mina minnen och drömmar svävar så högt så högt. Jag är oförmögen att göra något för att nå upp till dom. Min önskan är att kunna sväva med dom. Det blir aldrig så.

Det går inte att slå ifrån sej den förväntan jag bär på ifråga om Thomas frigivning. Kanske har jag väntat på den länge. En sak har jag upptäckt, att inte ha någon sprit hemma i skåpet. Det går inte. Jag skriker av längtan efter att berusa mej. Fast det inte leder till annat än att jag blir deppig. Jag nöter på Bob Dyland. Hans röst har en underlig inverkan på mej. Skön, men skrämmande!

Har varit nere i Ödemark med Sune över helgen. Det var underbart att återse det fina gamla landet igen. Allt är komedi. Efter alla år vi, han och jag, har varit tillsammans, så smyger vi nu likt brottslingar för att träffas. Hela tiden där nere var som att flytta tiden tillbaka. Det kändes inte som att det varit något emellan. Men så fort jag kom till stan, blev jag påmind om verkligheten. Ingrid, du lever ett annat liv nu! Slut är det med den lugna tryggheten. En del av mej vill leva det lugna livet, den andra kvävs. Och att välja mellan att kvävas och att andas, blir valet lätt.

Mai är här på lunch, några öl, flaskan vin som står i skåpet brinner det kring. Jag måste låta den vara. Varför egentligen? Det finns ingen utveckling, supa, lyssna på Bob Dyland är inget konstruktivt liv. Än sen då? Det är ändå bara ett uppehåll.

Klockan är inte särskilt mycket. Men det traditionella valborgsmässofirandet i Tantolunden är slut. Åke ligger här bredvid på golvet och sover.

1972 Januari

I går natt upplevde jag en säregen situation på hemväg till Åsö från Wollmar. Jag gick på en dåligt upplyst gata. Långt borta såg jag en gestalt växa fram. Jag såg den tydligt, på något sätt som upplyst av ett sken. Närmare och närmare kom vi varann. När vi kom tillräckligt nära, så jag kunde urskilja gestalten, visade det sej vara en helt naken karl. Underligt! Men jag tyckte inte att det var något konstigt utan snarare helt naturligt. Det for en tanke genom huvudet: ska jag säga något åt honom? På något sätt kände jag en viss samhörighet med honom, inte att det var synd om honom. Natten var iskall. Dom senaste nätterna har jag drömt om nakna vackra kvinnor. Vid det första tillfället låg det en underbart vacker blond kvinna utanför mitt fönster, nere på gatan, med ett stort sår utefter ryggen, mörka tårfyllda ögon, som det var svårt att få begrepp om dom var döda eller levande. Hennes kropp var i en underbar varm, gulbrun färg, liksom lyste mot den grå asfalten. I den andra drömmen låg en kvinna på en säng, också blond och vacker. Runt kroppen ringlade en stor orm. Hon lekte med ormen. Ännu när jag blundar kan jag se dessa underväsen. Därför tror jag, att när jag fick se den nakna karlen, så var det bara riktigt. Det fanns ingen skillnad på dröm och verklighet. Det var ett ytterligare konstaterande.

Starka, starka Ingrid som är så stark att aldrig besvära någon. Sitta här i ensamhet och gråta, sedan visa upp en glättig attityd när någon närmar sej. Denna maktlöshet, bottnar helt i att lyckliggöra dom man älskar och tycker om, men jag själv då, min tillfredsställelse. Om det ändå fanns någon makt eller väsen att tillkalla, att fråga till råds. Hur skall jag orka? Kasten mellan lycka inför något som är oidentifierbart och denna fruktansvärda hopplöshet. Den människa som jag skulle kunna ge mitt liv för att lyckliggöra har varit här och lånat pengar för att lyckliggöra sej själv för ett par timmar. Hur kan det vara så grymt att det inte går att göra något för honom, att komma över denna grymhet, som att han måste söka sin ”lycka” i ett preparat istället för genom mej. Människor spottar på så mycket, utan att kunna göra något enda lilla grand för andra. Helt därför att människor inte har någon möjlighet att göra något för varann. Allt är dött till förintelse och mörker. Din olycka är din olycka behåll den för dej själv. Jag drömmer om att förvandlas till en fe, som svänger med sin trollstav. Vips! Så blir alla lyckliga. På det viset kan vi glädjas tillsammans. Jag fyller mej själv med vin för att där finna ett omtöcknat tillstånd, som skall göra det omöjligt att tänka. Vad är själen? En människa är utrustad med en hjärna, ett hjärta och diverse organ. Hjärtat slår och slår, nästan enkom av vana, organen fungerar utan större ansträngning. Återstår då hjärnan. Skall man använda den? Nej och åter nej. Det är då alla dessa varför tränger fram. Det är otaliga människor som ställer dom, men det finns inga människor som kan besvara dom.

Jag står som en mörk skugga i en stor tom, ljus världsatlas och blir utsatt för den ena besvikelsen efter den andra. Min sårbarhet är i bottenläge. Jag rörs inte längre, tvärtom njuter jag. En dag brister kanske alla fördämningar och det rinner över. Men till dess är jag död både andligen och kroppsligen. Det är ett nytt år. Häromdagen kändes det hoppfullt att ha ett helt nytt år framför sej, med alla ovetande dagar, som jag hoppades skulle innebära många nya upplevelser. Men min likgiltighet inför framtiden är total. Det finns många små barn som är i begynnelsen av sitt liv, stackars små varelser. Det enda som jag önskar dom är att aldrig fråga varför. Inte börja fundera över en eventuell mening med sitt liv och kanske hamna i samma tröstlösa, famlande tillvaro som jag.

En teve är nu placerad i min boning. Jag känner tillfredsställelse. Mitt humör är i topp. Skönt! Det rör sej kring min person. Fortfarande har jag svårt att reda upp mina känslor. Jag kan inte komma ifrån att dom jag tycker om är flera. Slåss hela tiden med att jag måste välja. Konventionen kräver det och tydligen även min moral. Ingen klandrar, ändå så känns det fel i eftertankens klara röst. Förr hade jag trott att mitt känsloliv var stört. Nu tycker jag tvärtom att mitt känsloliv är rikt. Det räcker för flera, kanske beror det på att jag inte utlämnar det helt till någon. Vilket kan tyckas snålt. Undrar om jag kommer dithän att jag helt och öppet kan tala om vad jag känner för vederbörande? Som det är nu tycker jag (själviskt) att det är av mindre betydelse.

Jag känner mej sjuk. Hela kroppen värker. Bor på Wollmar nu, Birgitta är på SÖS, opererad för gallsten. Måste ta en sväng hemom. Jag väntar på brev. Thomas fick vara ute i fyra dar, blev hämtad sen. Han skrev ett kort brev. Ville att jag skulle komma på besök till Långholmen. Har ingen lust att varken gå upp till honom eller skriva. Jag kan inte riktigt klargöra motiven därför. Kanske betyder han mer för mej än som en god vän. Det gäller ändock en ömsesidig trygghet. Vad han kan ge mej är i alla fall inte trygghet. Jag behöver någon som kan ta ansvaret för mej. Annars svävar jag iväg helt. Jag känner äckel inför allt som har med krav att göra. Den enda som jag ständigt känner en aldrig sinande längtan efter är Janne. Men jag vet samtidigt att jag inte orkar med honom heller i längden. Jag anstränger mej att inte tänka på framtiden, men det är svårt att inte oroas över hur det skall bli om Birgitta och Jonne flyttar från stan. Jag vill ut och få kontakt med nya människor, men orkar inte realisera den min önskan, utan sitter här hemma och deppar. Kanske är det inte så konstigt att jag efter ett allt för stökigt år försöker komma ner i varv och försöka reda ut en massa nya begrepp och tankar. Trots allt trivs jag förbannat bra med mej själv.

Trots att mina dagar går i tristessens tecken, är mitt hjärta nöjt. Det hämtade lite näring i fredagsnatt. Det är förunderligt att bara närheten av min själsfrände gör att livet åter blir värt att leva, luften värd att andas. När jag blundar om kvällen och skall inträda i sömnens värld kan jag se honom för mej, som ett vackert, smäckert djur som rör sej sakta och rytmiskt fram, ibland svävande ovan marken, med ett fladdrande skynke svept kring sin nakna kropp och ett lyckligt leende över sitt annars så bekymrade ansikte. Det finns ingen gud för mej men väl en människa av kött och blod som jag älskar av hela mitt hjärta.

Sitter vid köksbordet på Wollmar och läser tidningar om vad som händer i vår värld. Jag kan aldrig vänja mej vid alla dessa fruktansvärda händelser som sker öppet inför våra ögon. Tretton människor har blivit ihjälskjutna av polisen på Irland. Femhundra människor har dött av förgiftad fisk i Lagos. En människa har frusit ihjäl mitt framför ögonen på invånarna i ett bostadområde i Göteborg. Hur kan människor göra detta mot människor? Läste ”vad gör jag om mitt barn börjar knarka?” Svaret ”tala med ditt barn, lyssna på ditt barn, bry dej om ditt barn” Är inte det naturliga saker som inte skall behövas påpekas? Men eftersom det tydligen måste påpekas så är det egentligen inte så konstigt att det sker fruktansvärda tragedier.

Februari

Det är nu sjätte dagen snön faller i tunga flingor och täcker vår gråa stad med ett rent täcke. Känner mej ledsen. Mitt intresse för jobbet här på Orrje är totalt slocknat. Börjar känna oro för framtiden. Vad ska jag syssla med? Som det är nu tynar jag bort. Att sitta och längta efter att dagen skall ta slut så jag kan få gå här ifrån. Det kan väl ändå inte vara något för framtiden. Alla tankar kretsar kring mej själv, jag vill inte det. Men möjligheterna att tänka på och arbeta för andra har jag inte.

Kommer hem glatt visslande, sätter på kaffe, det goda humöret sprudlar, hör en skön popskiva på radion. Pladask! Jannes ansikte dyker upp för min inre syn. Jag ältar och ältar mina minnen tillsammans med honom. Varje ord han sagt vänder och vrider jag på. Det går inte att komma ifrån honom, samtidigt gör jag inga ansträngningar att söka upp honom. Varför talar jag inte om för honom hur mycket han betyder? Men jag vet också att något annat förhållande än det som är nu inte är möjligt. Kanske kan jag slå bort tankarna på honom. Det är mycket självplågeri, som gör att jag gottar mej i en ständig längtan efter att se och höra, att ta och känna på honom. Jag förvånas över att han blir förvånad och tvivlande när jag säger hur mycket han betyder för mej. Jag tycker att det måste märkas på mitt sätt mot honom. Men kanske döljer jag mina känslor bakom en tuff attityd. Ibland önskar jag att det gick att träda ur sin egen gestalt och iaktta sej själv med andra människors ögon. Mitt inre börjar jag känna mer genom djupa självanalyser, men mitt inre sett med ögon utifrån det är ej möjligt. Alltså blir det en sned utveckling av mitt jag.

En kväll som denna Trettondagsafton är många familjer tillsammans. Vissa tvingas till samvaro, men det finns väl några som är tillsammans och känner lycka och tillfredsställelse. Själv har jag tillbringat denna dag helt i ensamhet. Telefonen har varit död. Det är skönt med en hel dag för sej själv, utan att känna sej utanför. Jag har funderat hit och dit om jag skall besöka Thomas i morgon. Han har skrivit och bett mej komma. Har inget att säga honom, tycker bara att han har en massa krav på mej, medan jag inte kan ställa några som helst krav på honom, bara förstå. Har tänkt försöka tala med Janne om att inte träffas mer, kan inte riktigt komma överens med mej själv. Hur det än är så kan han ju ge mej lite livsgnista. Det är någon att vänta på. Det ger lite spänning i vardagen. Kommer telefon att ringa ikväll? Allt som är obestämt lockar mej. Säger jag bestämt till honom att inte höra av sej mer. Vad finns det då kvar? Nej, jag är inte redo att avstå från den spänningen, så länge som samvaron tillsammans med honom tillfredsställer mej. Det är bäst att rida ut stormen, tills bara aska återstår. Det är lättast så.

Sitter här i min isolerade tillvaro och tänker och känner efter. Efter Janes senaste besök härom kvällen verkar det som den sagan är all. Det var som att vakna upp ifrån en vacker dröm och upptäcka att det var en mardröm. Jag kan inte hålla kvar värmen längre nu är det bara kyla kvar. Eftersom mina känslosvall inte är riktigt att lita på kanske det är för tidigt att försöka utröna vad det hela var. Var det bara fixering trots allt? Eller var det lycka över att behövas? Nej inte, i så fall skulle jag finna lycka på många håll. Men vad bestod min svaghet i? Kanske var jag tjusad av hans ungdom, hans vackra utseende och kropp. Samtidigt som det är skönt att det är slut, så känns det tomt. Jag lämnar det ena efter det andra efter mej, utan att söka ersättning. Ruskigt, men sant. Framför mej finns döden bakom livet. Jag känner mej trött vid tanken på att leva kanske lika många år till som jag redan levt. Med nya uppslitande episoder som suger ut all kraft ur mej. Det sägs att man blir rik av erfarenheter. Jag tycker det känns tvärt om.

Jag söker mej till unga killar, det är uppenbart, mycket unga. Alla karlar i min egen ålder äcklas jag av, när de närmar sej mej. Jag attraheras av renheten och den uppriktiga ärligheten hos yngre killar. Dom har inte hunnit få alla dessa känslostörningar och manliga prestiger, som skall försvaras till varje pris, även om det innebär att dom måste trampa på andra. Jag äcklas av denna fastlåsta attityd, som gör mej förlamad och helt oförmögen att klara av. Visst är det kanske fegt! Samtidigt utnyttjar jag nog dom yngre killarna, som inte alls förstår min attityd och mening. Men det är bara så skönt att dom inte försöker gå på djupet och försöker sej på att analysera mej. Dom är ute efter att ha det skönt och skiter i allt annat. Jag har analyserat mej själv så grundligt att det inte behövs någon mer diskussion. Jag vet något så när var jag står och har inga förhoppningar att lyckas göra mej själv lycklig, ingen annan heller för resten. Vad jag endast är rädd för är att jag trampar på dom i min egen önskan att ta tillvara på dom små möjligheterna att finna tillfredsställelse, om inte själslig så i alla fall kroppslig. Den andliga lyckan försöker jag nå helt på egen hand. Mitt hopp att finna den tillsammans med andra människor har jag slutat att hoppas på.

Med sorg i sinnet inser jag att kärlek inte kan ge mej det min själ kräver. När jag kan möta den som förstår min själs gömmor och våga öppet visa själen då har jag nått toppen. Men det kan aldrig bli så för jag kommer aldrig våga visa den, fast den egentligen inget är att ha, så gömmer jag den. Det är det enda som finns kvar av mej i denna hårda och kalla människoföraktliga värld.

Nyss ringde min mor och ville att jag skulle komma. Gud vad skönt att det finns någon som frågar efter mej, helt i egenskap av min person utan krav, bara av ömhetsbehov. Tack gode gud att dom, mina föräldrar finns vid liv. När dom har hemsökts av döden finns det inga kvar som detta känsloutbyte kan.

November

Jag sitter i ett grått, rökigt, trångt väntrum på Ulleråker. Runt mej sitter det människor med slocknad blick. Skall vi som är på besök också straffas? En liten askkopp, ingen möjlighet till vädring, galler för fönstren, stolarna placerade så att vi har ryggarna mot varann. Är det uträknat att vi inte skall kunna prata med varann? Jag känner hur det kryper i hela mej över detta system, denna fullkomliga förnedring av människor, att sitta här och känna på alla sätt att rättvisa det skall man leta efter. Jag undrar hur alla brott behandlas. Får Wallenbergs besökare också sitta i ett snuskigt, rökigt, äckligt besöksrum? Knappast! Varför sitter vi alla bara här och accepterar denna förnedring. Varför reser vi oss inte och protesterar? Nej vi vågar inte kräva någonting. Vi är totalt kuvade och det vet dom om.

PÅ golvet i ett tomt rum på 16 kvadratmeter, ligger jag Ingrid Kristina Maria Jönsson. Rummet ligger på Åsögatan och ägare är jag. Vilken lycka. En egen dörr att stänga och öppna när det passar mej. Som jag känner det nu skulle jag kunna ligga i detta tomma rum resten av mitt liv och titta in i ett vitt tak, med golv till säng, en vägg till tavla, ett ljus till lampa, en ölburk till askkopp. Samtidigt med min nyvunna lycka, smyger den ofrånkomliga hopplösheten på mej, sakta, ljudlös. Detta är trots allt bara korta lyckliggörande bisaker. Varför (Åh detta varför) är livet så hopplöst att leva. Vad är det jag söker? Om jag ändå kunde klargöra det en gång för alla. Finns det då ingenting att skylla på, som anledning för att leva vidare. När skall sökandet ge resultat. Det finns gasspis här. En lösning? Knappast! Men, allt är ändock inte så mörkt. Det finns ju ljuspunkter, Janne till exempel. Var optimist Ingrid, snart är allt en dans på rosor, haha.

Solen skiner, radion spelar Felix Mendelssohn. Allt är frid min själ fröjdas en morgon som denna. Allt är skönt när min kropp har accepterat att leva nu, inget spara. Livet är för mej en bagatell. Det brinner så länge det orkar och finner syre. När syret tar slut slocknar det likt ett ljus. Vilken sällsam känsla. Vad gör det att väggarna är röda. Dagen föds. Vad den för med sej det får omständigheterna utvisa. Att totalt utelämna sitt jag till tiden är underbart. Varför försöka styra när hjärna och kropp ändå inte samarbetar. Kan man skilja på hjärna och kropp? Kanske! Jag vandrar fram på kyrkogången bara tiden kan avgöra då jag nått altarkoret. Musik och klockor skall ljuda längs min väg. Ljud som bara jag hör. En och annan kedja rasslar men dränks i orgelmusik. Ljuvliga färger som bara är till för mej. Egoist? Ja varför inte. Realist, nä varför vara det? Gröna färger genombrutet av gult solljus, resten vitt, alldeles vitt, rent.

”Jag har inget att förlora men allting att ge upp” Skiten runt mej, vad rör den mej. Jag är mej själv nog. Tankar som inte leder någonstans. Glida in i varmröd glöd. ”Försvara allt som dött”, att fylla det stora hål som är livet med min egen kropp. Min törst på livet är släckt. Tänk att tro sej kunna kräva rättvisa, inte ens av alla som man tror är ens vänner, finns det självklar rättvisa. När lär man sej att förutse och inte bli sårad. Flammorna speglar sej i golvet. Det trummar på min hjässa. Det drar i mitt huvud. ”Dra giftet med sej hem, fördärva liv och lem och ångra sej sen”. Vem är det som är skuld till giftets uppkomst? Vem kan belastas för giftets användning? Kan man ångra något man inte är skuld till själv? Nej och åter nej.

Jag känner mej lurad. I ett skimmer av självuppskattning har denna dag förflutet. Men det vändes till det rakt motsatta efter sen jag kom innanför dessa dörrar. Några av mina prylar har försvunnit. Ytterligare misstänksamhet: vem och varför? Jag vill inte vara med om denna balansgång längre. Är det jag som ser alltför egoistiskt på tingen? Tillhör inte sakerna den som har användning för dom? Eller är dom mina bara för att det så skall vara även om jag ingen användning har för dom? Detta är en fråga, som jag har ställts inför förut, men ännu inte lyckats kunna klargöra. Men man kan ju också fråga sej vilken användning som är mest befogad. Alla gamla begrepp om rätt och fel ställs på kant. Det är svårt att vara konsekvent. Jag vill inte vara misstänksam, men hur skall jag komma fram till vem det är? Har det egentligen någon betydelse? Ja tyvärr så är det viktigt för mej att veta.

Detta är vägen till döden Jag vill ju vara ensam. Var nöjd nu då! Jag sitter här nu, har mina grejor på plats, ingen som rör eller flyttar på något. För fan det är vad jag vill, varför känns det så djävla fel? Jag är lurad och förd bakom alla ljus. Jag känner bara äckel inför allt och alla. Dom människor jag tycker om och som jag inbillat mej tyckt om mej har bedragit och utnyttjat min snällhet och dumhet. Måste man leva misstänksam och vaksam för att slippa dessa svåra besvikelser? Är alla människor falska? Är det den riktiga attityden? Är det så man ska vara? Vilket djävla dravel.

December

Dagen före ljusets högtidsdag! Vad är jag för en själ, alltid missnöjd? Jag når inte fram till någon eller något. Jag har inte ens några drömmar längre. När jag är borta längtar jag hem, när jag är hemma längtar jag bort. Kvällar och nätter är svarta, då skulle jag kunna byta bort mitt jag mot vad som helst. Det gör mej rädd. Hur skall min framtid gestalta sej? Jag vågar inte tänka den tanken till slut. Jag är fri. Skönt! Men på samma gång förbannar jag denna frihet som gör att jag blir förlamad. Det finns inget att kämpa för eller kämpa mot. Kommer jag att sluta som en försupen, missförstådd hemsyster. Någonstans långt in i mitt inre vet jag vad jag vill, men av slöhet (eller är det av underkännande av mitt kunnande) är det som höga diffusa murar, som jag kastas mot. Jag söker gemenskap inför ett liv som har en mening och ett berättigande. Som jag lever nu finns det varken det ena eller andra. Men jag vet att det som jag söker aldrig kommer att uppenbara sej. För vad jag än gör så kommer jag att söka något annat. Men för guds skull bara inte denna ensamhet.

Jag har nu tillbringat tre dagar i utkanten av mitt egentliga liv. Jag behövde en tids eftertänksamhet, för att ännu en gång tänka igenom mina dagar. Vad jag har kommit underfund med, men samtidigt försöker undertrycka, är att mitt liv måste innehålla dolda händelser. Jag blir absolut nertryckt när jag inbillar mej att jag kan leva utan denna spänning. När jag har gjort mej av med möjligheterna att utsätta mej för dessa, då är det som myror i kroppen. Jag är färdig att göra vad som helst, bara det hände något. Jag är inte en person som orkar leva under ett utstakat schema. Men med påtryckningarna utifrån är det svårt att stå upp för och försvara mej. Det är en djävulsk balansgång att visa upp en arbetsvillig attityd mellan åtta och fem och samtidigt försöka hänga med på den kanten där jag känner mej mer hemma. Min sociala trygghet behövs det trots allt mycket innan jag ger upp.

Jag börjar njuta av min självpåtagna grymma ensamhet. I tre dagar har jag legat ömsom gått omkring i min lilla boning. Vad som skrämmer mej är den tilltagna rädslan för människor. Ringer det på dörren eller telefonen, så blir jag som förstenad i flera sekunder innan jag fattar att det inte kan vara någon fara varken att svara eller öppna dörren. Men ikväll har telefonen ringt flertalet gånger utan att jag har svarat. Varje gång kryper jag ihop, som för att göra mej osynlig och känner som jag gör något förbjudet. Jag är rädd, fruktansvärt rädd, utan att kunna konkretisera vad jag egentligen är rädd för. Det är så mycket ljud här i huset. Det surrar och knäpper på alla möjliga sätt. Det verkar inte som jag kan vänja mej vid dom olika ljuden, som förstås har sin naturliga förklaring. När jag för en timme sedan släckte lampan för att sova, och min blick blev vilande ut genom fönstret, ut i den oändliga rymden, så såg jag ett stjärnfall. Det gick som en stöt genom mej. Efteråt så kändes det en värme i hela min kropp. Det var skönt. Det fanns befrielse i den känslan. Alla triviala vardagliga problem blev små och futtiga. Vem är jag? Och vad har jag för egentlig betydelse i hela detta enormt stora universum? Ingen! Hur kan den enskilda människan tro att det finns någon som helst betydelse vad hon är eller gör. En droppe i havet gör ingen märkbar förändring.

Dom flesta fönster är släckta natten före julafton, både symboliskt och faktiskt. Vad tänker Thomas nu inför stundande Jul, Janne, Kenneth, alla människor över huvudtaget som inte är inrättade i detta traditionella julfirande, som ändå inte kan undgå att se alla andras rustande inför stundande helg. Hu känner Sune det, första julen på åtskilliga år vi inte firar jul tillsammans? Alla ensamma människor som inget högre önskar än gemenskap en helg som denna. Fy fan vad djävliga sådana här högtider är för många. Själv känner jag inget annat än en stor tomhet.

Jag sitter nu skönt avslappnad och lyssnar på annandagens önskekonsert på radion. En flöjtkonsert av Mozart, bidrar till min sällsynt ljusa syn denna dag. Vilken underbar känsla, att riktigt känna ett lugn över att vara ensam. Det börjar mer och mer bli något jag längtar efter när jag vistas bland flera. Jag väcktes i förmiddags av telefon det var Mattias William – Olsson, en timmes löst prat. Han var sorgsen, som vanligt. Julen har jag tillbringat i övrigt hos Mamma och Pappa. Det var naturligvis massor med brännvin i helt traditionell stil. Men för först gången i hela mitt liv upplevde jag inte det som något ledsamt. Det berodde på att jag för det första inte hade någon som jag måste visa upp en representativ familj för, för det andra deltog jag på samma premisser, drack, sjöng och var glad. Julen är trots allt inte helig för mej. Inte heller för dom. Varför då komplicera den, sätta upp krav som ingen går i land med att infria. Min morbror Lennart, Mammas lillebror var även där, likaså Erik. Båda dessa människor är på ett belysande sätt representanter för detta sneda samhälle. Lennart har tillbringat största delen av sitt fyrtioåriga liv på olika anstalter på grund av att samhället vill skydda honom från spriten. Han vill därifrån men eftersom det inte finns någon anhörig som kan ställa upp och överta ansvaret, får han finna sej i att samhället iklär sej den ansvarsfulla rollen och håller honom inburad.

Ännu är det två dagar kvar på detta svarta år. Jag sitter som en råtta i ett råtthål. Jag blir mer och mer isolerad inom mej själv. Allt som finns kring mej angår mej inte längre. Vacklande mellan ljus och mörker. En ständig längtan efter berusning. Alla slår på mej och på mitt inre. Ett tomt skal att försvara och stå upp för. När skall detta inferno av stickande nålar få ett rättvist slut. Min egen status är på nollplanet. Men jag har gott sällskap av andra stympade organismer. Några kupade hustak skymtar från mitt fönster, ett ljussken som stadens sammanlagda elförbrukning målar i en gulrosa färg som är klädsam. Under denna vackra färg finns allt, nöd, lidande, sorg, glädje, skratt och gråt, fult och vackert, lögn och sanning. Vad som inte finns är rättvisa.